Bra början på dagar

Efter att förkylningen har lagts sig, har jag äntligen kunnat börja vara lite mer fysiskt aktiv igen.

Sedan kanske en dryg månad tillbaka, har vi inte haft en yoga-lärare. Men nu har jag gått några gånger till en annan yogi, en som Henrik rekommenderade. Jag gillar honom bra mycket bättre! Han känns mer seriös överlag, och passar på något sätt bättre i min stereotypa bild av en yoga-lärare. :-) Tillika som han givetvis inte gör det heller.

Vi yogar på taket till hans "Yoga Mandir" (yoga tempel), som även fungerar som ett gästhus med mera. Det börjar klockan sju, och håller på till halv nio. ---Prick sju; prick halv nio. Vissa av er förstår hur enastående det är, hur skönt det kan kännas! Bara för att nämna två exempel angående vår förra yoga-lärare, så hade han alltid med sin kännykkä. Och kunde svara i den mitt under pågående lektion!, prata en stund och, ja, sen fortsätta. Eller att han så gott som aldrig kom i tid; det vanliga var en halvtimme sent, men ibland kunde det vara upp till fyrtiofem minuter. Sånt måste man räkna med i Indien, kanske ni tänker. Men Nej, det måste man inte! (Visade det sig.)

Nedan är en bild av utsikten mot Banaras. Hans Yoga Mandir ligger i Nagwa, dryga fem minuters promenad hemifrån. (För övrigt nära var vi har våra hindi-lektioner. På tal om hindi-lektioner, så har vi prov nästa vecka onsdag!!)Låt mig måla upp två olika scener.

Häromdagen, då vi yogade, närmare bestämt då vi gjorde en sol-meditation, då jag öppnade ögonen, blickade jag ut mot Ganges. Mot stranden på andra sidan. Det var en tidig morgon, solen höll fortfarande på att klättra uppåt, men hade inte hunnit så långt ännu. Ljuset var lite för ljust, lite disigt, lite overkligt. Ännu disigare var det på andra sidan Ganges. Ser en ryttare till häst (finns det andra slag?) galoppera fram längs med sandstranden. (Och han uttryckligen galopperar fram.) Snabbt, snabbt, så sanden yr bakom honom. Känns nästan overkligt, som att titta in i en annan tid. Bara ett ögonblick, och så fortsätter vi igen.

En annan dag, mitt under en asana (en yoga-ställning), säger läraren: "Look at that beautiful bird," och pekar mot vår vänstra sidan. Vi tittar alla åt vänster, beskådar en vacker Kingfisher; vänder sedan tillbaka huvudet till positionen, och fortsätter. Det är såna detaljer jag gillar!

Måste dock säga att jag saknar Uma, vår yoga-lärare från Holma: "Never loose that smile on your face," som hon brukade säga. Mitt i en asana. Gruppens kollektiva ansikte ansträngt, full fokus på att försöka få asanan rätt. Men det var inte det som var huvudsaken, enligt henne. Never loose that smile on your face. Målet (snarare ett av målen, men strunt i det just nu) var att med utövandet av yoga alltid ha ett leende på läpparna. Att kunna gå genom dagen med ett lätt sinne. Gillade det. Men har inte hört det av någon annan yoga-lärare. Ännu.

Yogan slutar alltså halv nio. Samma tid som Open Hand öppnar. Så jag brukar gå dit, beställa en double plunger coffee och en fruktsallad. Kanske gick jag och fick en rakning före det. Läser tidningen. Sen jobbar jag lite -- eller, som idag, blogga. x-D

Andra morgnar far jag ut och springa. Var ute i förrgår. Började springa mot Banaras Hindu University, vars campus är väldigt grönt -- stort! --, och det är relativt lite trafik där. Lugnt att springa med andra ord. Men har sprungit där så mycket, hit och dit, runt och runt, att det börjar kännas väldigt segt, tråkigt, oinspirerande att ta ännu en vända dit. Så vände av tidigare, under Ravidas Gate, och framåt. Gillar att utforska nya områden springande. Risken är ju, förstås, att jag tappar bort mig. Det har hänt ett antal gånger -- dock inte här. Oroar mig dock inte över det: har en femtiolapp (Rs) i fickan, och vet den räcker till en ricksha hem, varifrån jag än är. Sprang över ponton-bron. Till Ramnagar, runt fortet, och tillbaka. Så uppfriskande! att springa någonstans nytt.

Tappade jag bort mig?-) Tja... Ni får bestämma: visste jag var jag var? Jajjemen! Visste jag hur jag skulle komma vart jag ville? Naae, det kan jag inte säga. Sprang jag i cirklar? Kanske inte i många cirklar. Men en eller två, visst. ;-)

Blev jag jagad av en hund? Absolut! En liten, fluffig sak. Ju mindre och ju fluffigare, desto mer orolig är jag över dem. Det känns som att de hundarna, här, inte har riktigt alla muttrar och bultar hemma. Andra gången jag blivit jagad av en sån -- just en sån, alltså. Tur att det går att gasa på lite extra om det behövs. ;-)

Lakhanya Darii

Igår åkte vi på en liten utfärd, till Lakhanya Darii, ett vattenfall.

Tid för avfärd var klockan åtta. Och hör och häpna: klockan sju bankade det på dörren. Då var chauffören på plats, redo att åka. Vet inte om någon av oss överhuvudtaget hade stigit upp ännu, då. Klockan åtta kom han och bankade igen. "Nå, när vill ni åka egentligen," frågade han. Låt mig säga som så här: detta hör, minst sagt, inte till vanligheterna.

Bilen vi åkte dit var stor och bänglig. Tourist vehicle stod det stort på sidan. Och det kändes verkligen som om vi var turister, då vi körde igenom de smala gatorna jag är van att gå på, mitt bland folket. Glasrutorna kändes väldigt, väldigt tjocka.

Då vi kom fram, steg ur bilen, slog det mig nästan i ansiktet hur annorlunda luften var. Hur ren luften var. Vad ovant det kändes att kunna ta så djupa andetag -- eller att det rymdes så mycket syre i ett och samma andetag.

Det var en tre och en halv kilometers promenad till vattenfallet, och bara den vandringen var värd en utfärd!Och när vi väl kom fram... Ja, jag låter bilderna tala för sig själv.

Givetvis passade vi på att simma; eller ja, jag och Stina i alla fall.

Jo, det var allt rätt så kallt.

Och när vi ett tag är inne på ämnet simma, så jo, Jag har badat i Ganges också. För knappt en vecka sedan. Jag ska inte gå in på det närmare nu, men kan i alla fall säga att det var en helt otrolig upplevelse. Kanske berättar jag mer, här på bloggen, senare. Kanske inte. I så fall får ni helt enkelt fråga mig om det vid tillfälle (eller per mail). ;-)

Inga bildbevis -- förutom tilkan i pannan.

(Fatima är fotografen både på bilden av mig badande under vattenfallet, och mig på balkongen med tilkan i pannan.)

Hittade vin!

I en av affärerna i Assi, har det frågats av mig två av tre gånger då jag varit dit: "Vill du ha vin eller öl?" Det frågas lite hysch-hysch, för de har ju inte lov att sälja.

Ost visste vi ju redan var vi hittade, och på samma ställe har de även goda baguetter m m.

Jag fixade ostarna, Manini vinet. (Därför är följande en återberättelse av en återberättad historia. Friheter kan ha tagits både i första och andra tagningen. ;-) ) Hon hade kommit till butiken. Tvivlat starkt på ett det lilla hålet-i-väggen, som mest skyltade med vessapapper och chips-påsar, skulle ha vin. Frågade tvivlande om saken. Försäljaren tittade lite skeptiskt på henne; hon upprepade frågan. "Kan du komma tillbaka om femton minuter," frågade han. Sagt och gjort. Efter en kvart, då hon återvände, viftade han in henne, lite åt sidan, bort från nyfikna ögon. Och presenterade tre hela flaskor att välja mellan!

Detta var högt över förväntan. Jag hade tänkt tetrapak. Eller kanske en flaska i klart glas, med en hemmasnickrad lapp fastlimmad på flaskan. Men inte! Ett vitt vin, två röda viner. En av dem en flaska chianti!

Det var långt ifrån ett bra vin, men på inget sätt heller ett dåligt vin. Som sagt: högt över förväntan! Priset var tyvärr, även det, över förväntan. 1.200Rs för en flaska vin, det vill säga kring 20-25€... Väldans dyrt meda våra priser mätt. Helt okej enligt Nord-Amerikanska vinpriser, tydligen. Där ser man.

Gott var det i alla fall! :-)

Brottningsring

Det upphör aldrig att förvåna hur många olika användingsområden ghaterna har. De används till allt. Från kremerings- och bröllopsplats (nej, inte samtidigt) till tvättsträck och pissoar. Och brottningsring, märkte vi igår då vi tittade ut från balkongen för att se vad allt ståhej handlade om. Sedan igår pågår det en, årligt återkommande, tre dagar lång brottningsturnering.

Första hejdå:et

Nu börjas det... Igår var första hejdået. Första personen jag lärt känna här, och inte kommer att träffa mer. Mer blir det nästa vecka -- och ja, sen är det ju inte långt kvar till mitt avsked till själva Banaras heller.

Tiden har allt gått snabbt. ---Samtidigt som jag så småningom börjar bli mätt på upplevelser. Ni har tagit del av många av festivalerna, ceremonierna (vad man nu ska använda för ord); det har varit en hel del, eller hur? I början kändes det som att jag kunde smälta det, ta in det hela, men nu har det blivit så mycket, så att jag bara samlar på mig -- material och minnen --; jag smälter det inte, bearbetar det inte. Tror att jag helt enkelt måste härifrån för att kunna fortsätta erfarenhetssmältningen. Så på det sättet börjar jag känna mig rätt klar med Banaras. Lite småsaker jag fortfarande har kvar på att-göra listan. Några tempel, några andra ställen. Men annars så!

Det svåra är ju just hejdå:ena. Att säga farväl åt personer man lärt känna, blivit vän med. Och veta att det är mycket möjligt att det är just ett farväl, även om man givetvis aldrig ska säga aldrig. :-)

Indiskt bröllop

I söndags var vi på ett bröllop! Väldigt påkostat. Massor med folk, en buffet som minsann hette Duga.

Själv kastade jag in handduken rätt tidigt. Andra kom däremot hem kring fem på morgonen. De hade varit med om början på en ceremoni; en ceremoni med en sådan atmosfär att det helt enkelt inte var ett alternativ att smyga därifrån. Men en ceremoni som räckte i fyra timmar eller något liknande. Jo, flera hade, sa de, sovit.

Egentligen kändes det rätt likt bröllop hemma. Middag och fotografering. Utbyte av något som symboliserar äktenskapet. Ringar eller som här, som synes på bilden nedan, blommor runt halsen. Släkt och vänner.

Eftersom bruden i o m giftermålet flyttar hemifrån, lämnar sin familj, så ska hon se ledsen ut. Att inte vara ledsen är som att säga åt familjen att man inte tycker om dem. Men ibland är det ju svårare än annars att hålla masken. (Gummen får le hur mycket han vill.)

Duga.

(Bilder tagna av Fatima, Stina, och ett av mig tror jag.)

Innan vi gick kände jag mig rätt underdressed, jämte flickorna. Men det kändes allt bättre då vi väl kommit fram. Alla kvinnor hade på sig påkostade sarees -- men det verkade som om männen helt enkelt kom i det de hade lust för i stunden. Några hade kostym. Många hade vad som såg ut som vanliga kläder. Vilket, eftersom det blir allt kallare, i många fall innebar en pullover. Hetaste mode bland män just nu! Och det skadar inte om det är lite ljusrött och, särskilt, gärna lite glittrigt också.

Dev Deepawali

Ännu en ljusfestival! Som vanligt har det berättats flera olika varianter av vad som firas. På många ställen verkade Ganges (som ju även är en gudinna) välkomnas. Vissa sa att det var det gudomliga inom varje människa som firades. Att det var vad lyktorna symboliserade. Vi kunde i alla fall beskåda alla ljus från vattnet, under en båttur som räckte tre timmar eller så. Från Assi ghat till ghaten på andra sidan staden. Varje prick av ljus (på marken) är en liten ler-kippa med ett ljus i. Det är inte ett litet jobb att lägga ut dem alla! (Eller att plocka upp dem efteråt, för den delen.) Dagen efter, under en tidig promenad, kunde jag även se hur det under varje enskild lykta, vid ett ställe på ghaten var väggen sluttade (men det inte fanns egentliga trappsteg), fanns ett stöd av lera. Att de byggt upp det så att lyktan skulle kunna sitta rakt. Vad länge det måste ha tagit, att fixa det under alla hundratals lyktor de hade bara just vid det stället!

Vi mår bra!

Ifall ni inte hört -- ja, även om ni hört; DN hade i skrivande stund några rader om det, BBC hade lite mer -- så har det varit tre bombdåd i den Indiska delstaten Uttar Pradesh, alla i olika städer. En av de städerna var just Varanasi, var vi är.

Vi mår alla bra! Visste inte ens om bombdåden förrän Linda ringde och hörde om allt var väl. Även ambassaden vet att vi mår bra; de hade tydligen ringt och kollat upp med Omji. Gôtt att veta att vi ar omhändertagna. (Av pur nyfikenhet undrar jag, om Finska ambassaden ringt också? Om de vet att jag är här? Om de alls bryr sig, eller om det helt och hållet är svenska statens sak, då det är där jag är skriven? Trots att jag är finsk, inte svensk, medborgare? Ingen aning.)

Guidad rundtur, med mera.

Jag har egentligen inget att säga med det följande, jag försöker inte komma fram till någonting. Berättar bara en följetong av händelser knytna till en person.

För en dryg vecka sedan satt jag på internet-cafét (Swadha Internet). Bredvid mig satt en Indier, som emellanåt frågade mig hur han kunde göra det-eller-det, eller vad ditt-och-datt betydde.

Morgonen därpå var jag ute på ghaten för att titta på Kartik Puja; det var nog morgonen på dagen för Diwali. (Klockan var kring sju.) Samma Indier (jag kallar honom inte för detta för att vara oartig, utan för att inte använda hans namn här ifall han inte skulle gilla det, även om sannolikheten för att han skulle lära sig engelska och läsa det hela sannolikt är ytterst liten...) som jag såg på Swadha kvällen innan kommer fram. Vi pratar. Han berättar olika legender åt mig -- om Shivas två hustrur; om varför Kalis tunga hänger ute, med mera. Han säger också att han gärna skulle visa mig olika tempel i området, o s v. "Kanske det; vi får se, " svarar jag.

Några dagar senare ser jag honom igen. Han frågar på nytt om jag inte skulle vilja gå på en rundtur med honom. Tänker att han kanske vill återgälda tjänsten från Swadha, och vad är bättre än att få en guidning av någon som verkligen känner området. "Okej," tänker jag; svarar jag. Vi kommer överens om att träffas följande dag klockan nio.

Sagt och gjort. Han nämner redan då vi träffas, hur bråttom han haft hemifrån. Bor i en by, fem-sex kilometer bort. Ibland kan han ta motorcykeln, men idag var han tvungen att ta cykeln. Och eftersom han hade så bråttom, att komma till nio för att träffa mig, hann han inte äta morgonmål, fortsätter han. Det tog minst en timme. Dåliga vägar, förklarar han. Jag håller min och nickar.

Det är ingen dålig tur. Vi började med [Bankhalii Madhadep]. (Lite osäker på stavning; bland annat tycker jag det skulle passa betydligt bättre med ... Mahadev, vilket betyder `stora/mäktiga guden', och är ett vanligt namn för Shiva. Men han menade att det var så där, så då får det väl vara så, om än med reservation.) Hela byggnaden ser ut som en stor Shivalinga. Något med den påminner, tycker jag, om Lotus Temple, Baha'i templet i Delhi. Tycker materialet byggnaderna är gjorda av påminner om varandra -- det kanske inte är samma, men för mig som inte bättre vet, påminner det ;-) --; vidare är det ju det uppenbara, att båda byggnader direkt ska likna någonting. Den ena en lotus-blomma, den andra en Shivling. Det var dock inte så mysigt, som i många andra tempel, inne. Man kunde inte undgå att märka att det var just ett nytt tempel. (Kring sex år gammalt.)

Efter det gick vi till Maa Anandamayis ashram. (Anandamayi är för övrigt en mycket intressant person! Eller snarare: var. Men jag ska inte gå in på vem hon var, nu.)
Därefter gick vi till ett Jain tempel. (Även om man sällan hör om Jainismen, så är det en av världens äldsta religioner. Läs gärna mer vid länken ovan ifall ni är nyfikna; texten är dock på engelska. Kortare text på svenska här.) Fick inte ta bilder där, så tyvärr har jag inga foton att visa. En detalj där jag tyckte var intressant, är att där även fanns ett Hanuman-altare, inne i själva Jain-templet! Och det var tydligt att folk brukade komma dit för att be, "gårdskarlen" nämnde även något om dylikt.

Härefter var turen slut -- nästan. Han undrade om jag ville komma med och titta på stället han jobbade. Han väver, förklarade han. Jag var tveksam. Men tänkte att Vem vet, kanske han verkligen vill visa vad han gör, vad han sysslar med, vad hans yrke är; vem han är. Så vi gick dit. Ju närmare vi kom, desto mer fundersam blev jag. Har jag inte varit här tidigare? "Nej, det kan du inte ha varit," menar han, "Det skulle jag ha vetat om; jag jobbar ju här." Han visar snabbt några vävare, var han jobbar, men det är tydligt att det inte är det som är huvudmålet utan, givetvis: affären. Vi sätter oss ner, får varsin chai, och jag upprepar igen att jag nog varit här tidigare. "Nejnej, det kan inte vara så." Jag håller minen och nickar. Då de kunder som redan var inne hos själva försäljaren gått, är det vår tur.

Under tiden vi väntar, erbjuder han sig att köpa min telefon. Han skulle så gärna vilja ge den åt sin flickvän, som har födelsedag om en dryg vecka; det är precis en sådan som hon skulle vilja ha.

"Nämen hej broder," ropar försäljaren då vi stiger in. Visstvisst, det var samma ställe, samma försäljare (om än inte samma vävare), som förra gången jag hälsade på vävare. Tycker det är så pass komiskt, att jag faktiskt köper något den här gången. Eftersom min guide förde hit mig, så vet jag att han även kommer att få lite provision för mina inköp.

Vi går hemåt. Redan vid Jain-templet hade han börjat ta sig vid huvudet nu och då. Han gör det nu allt oftare, och grimaserar lätt emellanåt. Frågar vad jag gillar Indisk mat. Han berättar att hans favoritmat är pizza. Han har ätit det en gång. "Vet du vad pizza är?" Jag nickar. Han förklarar ändå, som för att vara på den säkra sidan, att det är sånt de har på Vaatika, pizzerian vid Ganga Mahal. Åh vad han gillar pizza, menar han.

Ju närmare vi kommer, desto svagare blir han. Väl framme, måste han sätta ner sig. Jag går upp efter pengar han ska föra till butiken; tar med ett äpple åt honom, som han bad om, och lite vatten. Känns det bättre efter vattnet? "Jo, det blir nog bra. Bara jag får sova lite. Eller äta. Jag hann ju inte äta morgonmål i morse. Och jag är så hungrig nu. Men oroa dig inte, du. Det är ju inte ditt problem. Hade ju så bråttom för att hinna till nio för att träffa dig." Jag tackar så mycket för guidturen.

(Fick, som ni ser, ett antal tilkor. Färgen på den nedre är lite annorlunda? Det är Jainernas färg. Den orange färgen ovanom, är från Hanuman-altaret i Jain-templet, och den röda färgen under den orange, är från Shiva-templet.)

Några dagar senare ser jag honom igen. Han skulle väldigt gärna visa mer tempel åt mig, bland annat Shiva Vishvanath templet inne på BHU. Kanske senare, svarar jag. (Och menar det; jag vill till det templet förr eller senare. Hellre går jag med någon som vet något, än ensam och klurar för egen maskin.) Han frågar på nytt om telefonen, om jag vill sälja den. "Min flickvän fyller om några dagar nu." Jag svarar att jag inte kan sälja den, då jag behöver den själv. Han nickar allvarligt -- inte så mycket besviket som lätt sorgset --, och säger "Okey, I'll tell her."

Han ber om hjälp för att läsa några email, och svara. Som tack för turen, om inte annat, säger att att jag gärna gör det, och vi stämmer träff på eftermiddagen. Det visar sig att en äldre kvinna som varit här, skickat honom ett mail som grattis på födelsedagen (en födelsedag han för övrigt inte nämnt åt mig, men som ska ha varit för en vecka, två, sedan), och som födelsedagsgåva erbjuder sig sponsra dels ett års skolgång åt honom, dels mat åt honom under den tiden. Dels tänker jag Hur vänligt det var (av kvinnan); dels tänker jag tanken att Vad duktig han är.

Då han tagit reda på vad kostnaderna kommer att vara, kommer vi att ses igen, och jag kommer att hjälpa honom skicka ett mail åt kvinnan med detaljer om skolgången, kostnaderna etcetera. Han berättade det här då jag träffade honom på ghaten igen, en morgon. En tidig morgon, kring sju. Kanske vägarna var extra dåliga den där dagen vi var på tempelturer. ... Jag vill inte låta alltför cynisk; vill verkligen tro att han tycker det är roligt att berätta legender, visa tempel. Men man ska ju inte vara dum! Kan man tjäna lite på att visa det, så bör man ju passa på! Det tycker jag inte man ska anklaga honom för. Men det hela blir lite komiskt, ändå; det är som ett spel man spelar -- båda två. Båda dansar kring gröten, men ingen tar upp katten på bordet. Så att säga. ;-)

Varför jag är här.

Okej, nu ska jag äntligen försöka få något skrivet om vad det egentligen är jag gör här. Ni har ju redan fått veta rätt mycket om vad det är i praktiken jag gör här -- men varför(, för vilket ändamål).

(1) Som bekant ska jag bli gymnasielärare, i religion och filosofi. Vilket bland annat innebär att jag kommer att undervisa om hinduism. Det är förvånansvärt svårt att hitta bra information om den religionen. Läser man i läroböcker är det sällan en särdeles smickrande bild som målas upp. (Jag skulle, tyvärr, kunna ge en hel del exempel på detta, men avstår för den här gången. ;-) ) Redan bara att hitta bilder, på gudomer eller annat, kan vålla problem.

Här hittar jag inte bara material jag kan ta hem, jag får dessutom känna på religionen. Sättet att leva. Jag får erfarenheter jag kan dela med mig av, berättelser jag kan återge. Jag tror att det är dem eleverna tar med sig hem och funderar på själva, inte fakta-rutor från böcker. Riktiga, konkreta historier, historier ur verkligheten, är guld värda.

Efter vistelsen här, kommer jag att ha en helt annan förståelse av hinduismen, än den jag skulle ha fått om jag bara läst böcker. Jag har en helt annan insikt.

Om materialet kan ännu nämnas, att jag bland annat köpt många planscher. För en plansch, ca 30x80 cm, ville försäljaren ha hela (motsvarande) 70 öre av mig. Gick därifrån med sextio stycken. (Nejdå, riktigt alla var inte åt mig; många var även köpta å någon annans vägnar.)

Foton? Till dags dato har jag tagit dryga 1.500 bilder. Det finns en hel del med andra ord. Men det har ni ju redan sett själva också, här på bloggen.

Gissa om mina elever kommer att vara trötta på allt som heter Indien!

(2) Den officiella orsaken jag är här för, är för att skriva en uppsats. I Sverige: C-uppsats; motsvarande i Finland: kandidatuppsats. Jag gör fältarbete här, samlar material till uppsatsen. Läs: jag intervjuar folk.

Ämnet för min uppsats, är Kabir. Har för mig att jag nämnt honom tidigare, och jag kommer att berätta mer om honom inom kort! Han är en person som dels är intressant att studera i egen rätt, bara för att ta reda på mer om honom; dels är han en karaktär jag är övertygad om att jag kommer att kunna använda i undervisningen. Tror eleverna kommer att älska honom -- och ni också. Som sagt, jag hoppas att jag snart får ett inlägg skrivet om honom, så ni också lär känna honom. Han är en söt liten sarkastisk surkart till litterär pärla.

(3) Något som kanske också kan nämnas, är själva resan. Jag har aldrig varit särdeles sugen på att resa; det har bara inte funnits en drift därtill inom mig. Tillika som jag väl ändå tänker att det är "något man borde göra." (Ni vet, det där mannet som man mer eller mindre vill rätta sig efter, göra nöjt.) På det här sättet får jag en hejdundrande upplevelse till resa gjord -- samtidigt som jag har ett (annat) syfte med den (än bara resandet i sig).

Jag tror inte att jag hade rest till Indien "bara för skojs skull" -- nu när jag väl är här, kan jag i och för sig väl tänka mig återvända. (Skulle vara så roligt att visa Banaras för dig, Linda! Introducera dig till alla härliga människor här! De är alla nyfikna på dig; frågar när jag kommer igen, om du kommer med.) Det gällde att passa på att resa nu, för jag blir ju klar till våren. En sådan här chans hade nog aldrig kommit igen.

Så, jag tror det var det. Orsakerna jag kommer att tänka på så här i första hand i alla fall. Sen har det säkert tillkommit en hel del nöjen och nyttor som nu lämnas onämnt. Mer om Kabir snart! (Men jag tänker mig att ni vid det här laget har insett mer än väl, att "snart" har en rätt speciell innebörd för mig, gällande detta.)

Krishna Lila

Tulsidas, femtonhundratals poeten som skrev Ramcharitmanas -- samma Ramcharitmanas som omnämnts flera gånger tidigare --, grundade, förutom Ram Lila, även Krishna Lila. (`Lila' är ett religiöst skådespel.) Krishna Lila har pågått nu i åtminstone en vecka; de spelar bitar varje kväll, vid Tulsi Ghat -- det vill säga på ghaten precis norr om Assi ghat!

Det är för övrigt rätt intressant att titta på, inte bara själva Lilan, utan mer runtomkring det, så att säga. Under de vanliga Krishna Lila -kvällarna (mer om en ovanlig senare) är det inte mycket publik som tittar. Kanske en fem till tio stycken, som inte har något bättre för sig. Samt, givetvis, stolta föräldrar. De (stolta föräldrarna) har här dessutom friheten att komma upp på scenen och ta bilder. De kommer fram, tar bilder tio centimeter ifrån skådespelaren, står där och pratar med varandra, kommenterar något till barnet, o s v. För det är barn som spelar. Det vet ni ju redan. ;-) Även om "spelar" är fel ord. I Lilan `spelar' man inte en Gud; man blir guden. Och barn, som just barn, står närmare Gud än vad vuxna gör. Alltså är det lättare för barnen att bli Gud. Att vara en manifestation av det gudomliga.

Att de ses som gudomliga syns bland annat i att förbipasserare kan stanna och få en välsignelse av Guden. (Det vill säga: av barnet som "spelar", i det här fallet, Krishna.) Lilan äger rum mitt på ghaten, så det går folk genom "scenen" med jämna mellanrum. Flera stannar, rör vid Krishnas fötter; blir välsignade. Fortsätter gå. Bara så där. De gör ingen särskilt stor grej av det; på samma sätt som många visar respekt åt en gudabild då de går förbi en på gatan. Tittar, höjer händerna, handflatorna mot varandra, böjer lätt på huvudet och mumlar en hälsning eller en bön.

Detta samtidigt som de stolta föräldrarna tar sina bilder. Samtidigt som sufflören står bakom skådespelaren och inte bara viskar, utan säger högljutt vad som ska sägas. Sufflören agerar närmast regissör, då han även ger order åt kören (män som sitter i en cirkeln och sjunger katha -- religiösa sånger); hytter med handen när de ska sluta, hojtar till när de ska börja.

De avsnitt av Lilas som jag sett har även på andra sätt varit mycket olikt skådespel. Det är inget spel! Gudomerna visar inga känslor. Barnen har nollställda ansikten. De handlar snarast om ett flertal still-scener, en efter annan, med text som reciteras i respektive scen. Efter att texten till den `stillbilden' reciterats, hojtar och hytter sufflören, flyttar omkring personerna på scenen, tills han skapat nästa scen. Sen är det dags för nästa recitation.

En scen av Krishna Lila är dock olik alla de andra. Mer populär än alla de andra sammantaget -- och mycket, mycket därtill. Ja, ni ser. Smockfullt på ghaten. (Tulsi Ghat)

Vi hade turen att vara inbjudna, så efter att ha trängts en stund på ghaten -- i tron om att vi var för sena för att hinna med båten -- kom vi ut på Ganges. Där, på en båt, några meter ifrån Maharajan och hans son, hade vi en ypperlig utsikt över det hela.

Såg Krishna klättra upp i trädet; hoppa ner i vattnet, och besegra ormen.

På bilden nedan, Maharajan (i rött) och hans son (till höger i brun dress, sittande).

Krishna brottas med ormen.

Vi var inte de enda som tyckte att man hade en fin sikt från vattnet. ;-)
Bilden tagen efter att Lilan var slut.

Hela avsnittet av Lilan var för övrigt över på ungefär en kvart. Efter det fortsatte alla med sitt igen.

Dal Chhat

Dal Chhat är en tradition som ursprungligen kommer från Bihar, ett annat område i Norra Indien. Men festivalen har växt sig allt större även i Banaras. Från början var det bara bihari som utförde Chhat puja, men idag är det långt fler än så. Det har blivit en allinklusiv ritual, öppen för alla; utförd av alla. ---Alla kvinnor, ska jag väl igen påpeka. ;-) Även om männen den här gången verkade hjälpa till betydligt mer. De fixade och grejade, förberedde för kvinnorna kan man nog säga. Skulle inte vara förvånad om det var för att kvinnorna var lite sletna; det är nämligen så att kvinnorna fastar i 36 timmar; dricker inte heller vatten under den här tiden. Flera blir även lite förkylda, då själva bönen bes höftdjupt i kallt Ganges-vatten.

Som ni ser, ovan, var det smockfullt på ghaten. Nedan en man som hjälper sin fru fixa i ordning inför bönen.Om ni tittar noga på bilden nedan, ser ni några kvinnor i vattnet. Vissa stod så i minst en halvtimme.

Som sagt, det här var mera en familjeföreteelse. För barnen fanns det såväl karuseller som gungor. Och musik hela tiden, givetvis! Långt in på natten.

Så mycket folk. Så mycket att göra; så mycket som händer. Inte är det ju konstigt att man blir lite trött.

Indisk bytta

Jag vet att ni vet att det inte är så här `den vanliga vessan' i Indien ser ut. Byttan på bilden nedan är den näst-vanligaste varianten. Kommer ni på varför den har extra breda kanter?
(Kanske det här är en för lätt fråga... Får se om det blir några svar. ;-) )

Bhaiyadooj

Två dagar efter Diwali var vi inbjudna hem till Ashish för att titta på bhaiyadooj ritualen. ("Ritual" får mig att tänka på mörka kåpor, månsken och häxkittlar. Men nu är det ju alltså då inget sånt som jag syftar till. Ingen av gångerna jag använder ordet. "Festival" funkar bara inte i mindre sammanhang, även om det i andra, större sammanhang känns... festligare? Mer träffande. Inte lika många negativa associationer i mina öron.) De kallade den även för "brother and sister ceremony." (Mm. Ceremoni vore ju ett annat, möjligt ord. Här tänker jag på kungar, drottningar, riddare och adling. Nåja... Ni har väl fått en bild vid det här laget vartåt jag siktar, och vad jag inte menar. Hoppas jag.)

Då vi kom in var ovanstående mandala redan färdig. Efter en satte sig systrarna i huset, och mamma Mira, runt mandalan. Började dekorera den med attiraljerna på fatet ni ser i bilden. Inne i mandalan ser ni bland annat Ganga (cirklarna); ett ljus (ovanför cirkeln i nedre, högra hörnet); en kung och en drottning (paret som håller varandra i hand); solen (övre vänstra hörnet) och månen (övre högra hörnet); en spis samt man och hustry (ovanför det ovannämnda ljuset); ett träd (något snett uppåt och till vänster om kungaparet); en orm (längst till vänster); med mera.

Efter en stund kom det ytterligare gäster, flickor från grannskapet. Då de hade benämnt ceremonin till "bror och syster ceremoni", så hade vi förväntat att såväl bröderna som systrarna skulle delta. Så var inte fallet: det var bara kvinnor kring mandalan. Till höger ser ni mandalan färdig-dekorerad. Av bomullen ni såg i skålen, gjorde de ett gul-randigt band. Det symboliserade långt liv för bröderna. Det nämndes även att det fanns sju bröder i mandalan; systrar hörde jag inget om. (Drottning och hustru fanns, men systrar?)

Det här går som en röd tråd genom de flesta festivaler, de flesta ritualer och ceremonier vi varit med om. Det är kvinnorna som utför det hela, och de gör det för männen -- närmare bestämt, för sönerna, eller, som i det här fallet, bröderna. Vilket är varför jag blev lite besviken på bristen av broderligt deltagande i den här ceremonin också. Men jag tänker att männen kanske inte skulle vara så intresserade av att vara med heller. Kanske. De har sina sätt att umgås, och det här -- ritualer i olika former -- verkar vara en stor del av kvinnornas sätt att umgås.

Männen träffas ute, på gatan, i affärerna, i gatucaféerna. De ses på kvällen, ute. Det är sällan jag har sett indiska kvinnor sitta på ghaten i grupp. Men det finns alltid unga män som gör det (ie. sitter på ghaten i grupp).

Till namnet gör kvinnorna det för sönernas, för brödernas skull -- men i praktiken känns det som att det är för deras egen skull. Jag gör säkert en alltför välvillig tolkning; visst är det tråkigt att fokuset ligger så snett, genusmässigt. Och visst tänker jag efter de stereotypa mönstren i funderingen ovan; det borde jag kanske inte göra. Men undrar om alla ändå, egentligen, får som de vill. Männen håller på med sitt; kvinnorna träffas, pratar, grejar. För traditionerna vidare, som de kulturbärarna de är. De säger att de gör det för männen, för att hålla dem nöjda med att vara utanför.

Äh, jag vet inte. Försöker hitta logiken där bakom. Hur tänker ni?

På bilden till höger är musar. Den används i bröllop till att -- just det -- mosa (... krossa ...) ris; om jag förstod det rätt. Enligt deltagarna i bhaiyadooj, används musarn i varje ritual. Tänker att den kanske symboliserar äktenskapet; familjen, det som är det viktiga i livet.

Förresten, jag nämnde att det i mandalan fanns en man med hustru samt en spis. Under ett tillfälle i ritualen, slängdes de äkta tu in i spisen. Fick ingen förklaring till detta, men upplevde det som lite småroligt. ;-) På samma bild med mosarn, ser ni även, direkt till höger om den, de gulrandiga bomullsbanden jag nämnde tidigare.

Det hela avslutades med att broderna fick prasad. Det vill säga: sötsaker som legat kring mandalan medan ritualen utfördes. Kvinnorna kunde inte äta av just de sötsakerna -- det vill säga av sötsakerna som välsignats av den ritual de utfört; om de skulle äta av den så skulle "we get all stretchy here," pekandes på ansiktet.

Det betyder givetvis inte att de inte åt sötsaker överhuvudtaget! De hade precis samma bakelser sparade på sidan av, och åt av dem tillsammans med lite vatten eller te, efter att de var klara med ritualen. Satt ner och tog det lugnt, fortsatte småprata.

Kid!

Kom hem från Open Hand en eftermiddag. (`Hem' är ju där uppe bakom hörnet; ni känner kanske igen "låd-huset" uppe vid trappens krön? Shantis hem.) De här mötte mig, springande i kapp nerför trappen. Kid:en vann. Det var mitt fel, är jag rädd. Pojken stannade för att posera.
Kidet nedan är från en annan dag. En morgon. Vi kom ut, och den här lilla krabaten låg och solade. Brydde sig inte nämnvärt om oss heller.
Lite längre fram -- trettio meter hemifrån -- stod den här kon och tiggde mat. Hon är en stamgäst där; har sett henne många gånger, just i samma port. Man får ju inte vara dum! Får man mat på ett ställe återkommer man ju!

Ganesha

Den här är målad på en husvägg. Graffiti finns här också, alltså. Men på indiskt vis, förstås. :-)

Den som väntar på något gott...

Maten här är väldigt god. En bidragande faktor är säkert att de ofta gör maten efter beställning; det är få rätter som står och puttrar, väntandes på kunder. Nackdelen är ju då förstås, att det tar tid. Och tyvärr är tumregeln den, att Ju godare det är, desto längre måste man vänta. Hayat och Shiva Rooftop Restaurant är nog de två som har den godaste maten, av restaurangerna här i vår närhet. Shiva Restaurant är kanske snäppet vassare, men en väntetid på en och en halv timme eller så hör tyvärr inte till ovanligheterna. ---Kanske är det deras trick: de får kunderna att vänta, så att maten kryddas med så pass mycket hunger att den inte kan slås av någon annan mat. Jag vet inte. Det är i alla fall väldigt gott.

På bilden nedan sitter vi i Hayat. Där är det vanligt att vänta kring timmen på mat. Det spelar heller ingen roll om man har beställt moussaka, en vanlig sallad, eller en pizza. Det tar lika länge för allt. ---Samtidigt som allt ändå kommer in på olika tider också; jag tror inte det aldrig hänt att vi alla skulle ha fått maten samtidigt. Fascinerande, egentligen.

Men framför allt, väldigt, väldigt gott. Det gäller bara att ha lite framförhållning. Att ta med ett backgammon spel eller något. ;-)

Natt-snack

Vaknade tidig morgon av att någon var hungrig. Någon som tuggade på min dörr.


Den stora frågan är väl: Ville den in, eller ville den ut?

Nandi

Vid så gott som varje Shivling finns en Nandi, en vit tjur. En av karaktärsdragen som tillskrivs Nandi, är trofasthet. Och under den här kvällen (en dryg vecka sedan), tyckte jag trofastheten formligen sken om den här Nandin.

Nedan samma Nandi, från en annan kväll. (Diwali)

(Förresten, och jag hoppas ni ursäktar om detta är en urbota dum sak att poängtera, men ni vet väl att ni kan se större versioner av bilderna om ni klickar på dem?)

För bortgångna föräldrar

Ni minns kanske Pitri Paksh? Då, framför allt men inte bara, män utförde en ritual för bortgånga föräldrar och förfäder.

Under hela månaden Kartik (sedan några veckor tillbaka, fram till 24:e november; den hinduiska kalendern går ju, liksom den muslimska med fler, efter månen, så datumen ändrar från år till år) har lyktor lyst vid Ganges. Lyst för att bortgånga föräldrar ska hitta hem, där på andra sidan.
Visst är det lite intressant att tiden för fokus på ens förfäder infaller vid samma tid som Allhelgona? Tiden må vara längre här -- räknar man med Pitri Paksh, fram till slutet på Kartik, så blir det ju drygt en och en halv månad --, men ändå. Det är ju trots allt ungefär samma sak, vid samma tidpunkt på året.

Morgon-aarti

Varje morgon vid soluppgång, varje kväll vid solnedgång, har man en aarti, en eld-ceremoni vid ghaten. En av de tidiga morgnarna förra veckan, då jag gått ner för att titta på Kartik Puja, fick jag även se aartin på nära håll.