da; det såg annorlunda ut; det var en annan stämning. Pitri Paksh och Kartik Puja ska nog inte jämställas eller jämföras på det sättet -- men, det sagt, så är det ju ändå intressant, tycker jag, att det är exakt en vecka mellan en festival med kvinnliga deltagare och en festival med (huvudsakligen) manliga deltagare.I, eller genom, Pitri Paksh kommemorerar man ens döda föräldrar. (Med andra ord utför man inte riten, deltar inte i `festivalen', ifall ens bägge föräldrar fortfarande är i livet.)
Männen samlades i små grupper, på ungefär samma storlek som kvinnorna gjorde i Kartik Puja. Även om det i Pitri Paksh fanns fler grupper med färre deltagare. Det fanns även grupper på en. I det här fallet var det heller inga cirklar, och det fördes inga diskussioner -- även om det pratades.
De flesta samlades kring en brahmin (läs: ungefär präst, även om jag är övertygad om att jag gör såväl kristna präster som indiska brahminer en björntjänst med den beskrivningen. Men åtminstone för tillfället lämnar jag er med den beskrivningen), som gav instruktioner åt männen hur de skulle göra. Instruktionerna behövdes. Många såg ut att vara med för första gången, och tittade ganska frågande på brahminen.
De hjälpte även varandra åt, ifall något var oklart.Detta var som sagt en festival för män. Men ifall det inte fanns en man i familjen som kunde utföra riten, så fick en kvinna ta hans ställe. Jag såg flera kvinnor som gjorde detta.
Många rakade sig, både ansiktet och håret, före de gick till vattnet. Det gör de helt enkelt för att vara så rena som möjligt. (Nej, kvinnorna hade inte rakat huvudet. x-) )
Här vet jag (än så länge) mindre om tankarna bakom riterna, än vad jag visste om Kartik Puja. (Vet dock vart jag ska ta reda på mer! Besparar dock er kanske med det, såvida jag inte hittar något riktigt intressant. Ni börjar kanske få nog av religionshistoriska beskrivningar vid det här laget.) De gjorde ett slags underlag av lera, såg ut som en bräde, de rullade kulor av lera, och placerade på brädet. Lade på blommor; lade på halmstrån (det är inte halm, men minns inte vad det heter; är i varje fall ett särskilt `strå' som ofta används i religiösa omständigheter). De tände rökelse och utförde en liten arti, en eldceremoni. (Minns kvinnan från sista bilden i inlägget om Kartik Puja!)
De bad böner över `lerverket', och för sig själva. Genom det hela hade de ett snöre knutet kring höger ringfinger. Av någon orsak fångade den detaljen min uppmärksamhet.Till sist, samlade de ihop leran -- med blommor, rökelse och och allt --, och antingen slängde det i Ganges, eller la det försiktigt i, eller sköljde bort allt utom själva leran i Ganges. I flera fall tyckte jag mig se att de därefter gick tillbaka och `byggde ett nytt lerverk'.
Avslutningsvis vill jag bara säga, att jag hoppas ni gillar nedanstående bild lika mycket som jag gör. Jag observerade Pitri Paksh i närmare två timmar -- och under över fyrtiofem minuter av de två timmarna försökte jag få till just den här bilden. (Jo, det var så länge; digitalkamerorna sätter ju tids-stämplar på alla foton, så jag tittade faktiskt efter av nyfikenhet. 50 minuter mellan första försöket och "där satt den!") Antingen slängde de inte i leran i takt med mitt kamerafinger, eller så gick någon imellan, eller så var det något annat. Men till slut, så!
jättefin bild blev det!
SvaraRaderaockså annars, inte bara att man ser lerfiguren som kastas, men ljus o sammansättning i övrigt också. Och snälla, sluta inte med "religionsundervisningen", det är intressant ju
Visst blev den!!! Riktigt nöjd själv också! Så glad att den blev av, bilden. Höll på att ge upp redan tidigare, efter en halvtimme eller så, men så bestämde jag mig för att en liten stund till! Och sen satt den! Och jag kunde gå därifrån med lätta steg. :-D
SvaraRaderaKiva att höra att "religionsundervisningen" uppskattas. Är ju även bra för egen del att skriva om det, att formulera det i ord med mera. Det sitter kvar bättre då.
På tal om det, så var det just *förfäder* (pitri!) som hedrades, inte `bara' bortgångna föräldrar.