fredag 23 november 2007

Guidad rundtur, med mera.

Jag har egentligen inget att säga med det följande, jag försöker inte komma fram till någonting. Berättar bara en följetong av händelser knytna till en person.

För en dryg vecka sedan satt jag på internet-cafét (Swadha Internet). Bredvid mig satt en Indier, som emellanåt frågade mig hur han kunde göra det-eller-det, eller vad ditt-och-datt betydde.

Morgonen därpå var jag ute på ghaten för att titta på Kartik Puja; det var nog morgonen på dagen för Diwali. (Klockan var kring sju.) Samma Indier (jag kallar honom inte för detta för att vara oartig, utan för att inte använda hans namn här ifall han inte skulle gilla det, även om sannolikheten för att han skulle lära sig engelska och läsa det hela sannolikt är ytterst liten...) som jag såg på Swadha kvällen innan kommer fram. Vi pratar. Han berättar olika legender åt mig -- om Shivas två hustrur; om varför Kalis tunga hänger ute, med mera. Han säger också att han gärna skulle visa mig olika tempel i området, o s v. "Kanske det; vi får se, " svarar jag.

Några dagar senare ser jag honom igen. Han frågar på nytt om jag inte skulle vilja gå på en rundtur med honom. Tänker att han kanske vill återgälda tjänsten från Swadha, och vad är bättre än att få en guidning av någon som verkligen känner området. "Okej," tänker jag; svarar jag. Vi kommer överens om att träffas följande dag klockan nio.

Sagt och gjort. Han nämner redan då vi träffas, hur bråttom han haft hemifrån. Bor i en by, fem-sex kilometer bort. Ibland kan han ta motorcykeln, men idag var han tvungen att ta cykeln. Och eftersom han hade så bråttom, att komma till nio för att träffa mig, hann han inte äta morgonmål, fortsätter han. Det tog minst en timme. Dåliga vägar, förklarar han. Jag håller min och nickar.

Det är ingen dålig tur. Vi började med [Bankhalii Madhadep]. (Lite osäker på stavning; bland annat tycker jag det skulle passa betydligt bättre med ... Mahadev, vilket betyder `stora/mäktiga guden', och är ett vanligt namn för Shiva. Men han menade att det var så där, så då får det väl vara så, om än med reservation.) Hela byggnaden ser ut som en stor Shivalinga. Något med den påminner, tycker jag, om Lotus Temple, Baha'i templet i Delhi. Tycker materialet byggnaderna är gjorda av påminner om varandra -- det kanske inte är samma, men för mig som inte bättre vet, påminner det ;-) --; vidare är det ju det uppenbara, att båda byggnader direkt ska likna någonting. Den ena en lotus-blomma, den andra en Shivling. Det var dock inte så mysigt, som i många andra tempel, inne. Man kunde inte undgå att märka att det var just ett nytt tempel. (Kring sex år gammalt.)

Efter det gick vi till Maa Anandamayis ashram. (Anandamayi är för övrigt en mycket intressant person! Eller snarare: var. Men jag ska inte gå in på vem hon var, nu.)
Därefter gick vi till ett Jain tempel. (Även om man sällan hör om Jainismen, så är det en av världens äldsta religioner. Läs gärna mer vid länken ovan ifall ni är nyfikna; texten är dock på engelska. Kortare text på svenska här.) Fick inte ta bilder där, så tyvärr har jag inga foton att visa. En detalj där jag tyckte var intressant, är att där även fanns ett Hanuman-altare, inne i själva Jain-templet! Och det var tydligt att folk brukade komma dit för att be, "gårdskarlen" nämnde även något om dylikt.

Härefter var turen slut -- nästan. Han undrade om jag ville komma med och titta på stället han jobbade. Han väver, förklarade han. Jag var tveksam. Men tänkte att Vem vet, kanske han verkligen vill visa vad han gör, vad han sysslar med, vad hans yrke är; vem han är. Så vi gick dit. Ju närmare vi kom, desto mer fundersam blev jag. Har jag inte varit här tidigare? "Nej, det kan du inte ha varit," menar han, "Det skulle jag ha vetat om; jag jobbar ju här." Han visar snabbt några vävare, var han jobbar, men det är tydligt att det inte är det som är huvudmålet utan, givetvis: affären. Vi sätter oss ner, får varsin chai, och jag upprepar igen att jag nog varit här tidigare. "Nejnej, det kan inte vara så." Jag håller minen och nickar. Då de kunder som redan var inne hos själva försäljaren gått, är det vår tur.

Under tiden vi väntar, erbjuder han sig att köpa min telefon. Han skulle så gärna vilja ge den åt sin flickvän, som har födelsedag om en dryg vecka; det är precis en sådan som hon skulle vilja ha.

"Nämen hej broder," ropar försäljaren då vi stiger in. Visstvisst, det var samma ställe, samma försäljare (om än inte samma vävare), som förra gången jag hälsade på vävare. Tycker det är så pass komiskt, att jag faktiskt köper något den här gången. Eftersom min guide förde hit mig, så vet jag att han även kommer att få lite provision för mina inköp.

Vi går hemåt. Redan vid Jain-templet hade han börjat ta sig vid huvudet nu och då. Han gör det nu allt oftare, och grimaserar lätt emellanåt. Frågar vad jag gillar Indisk mat. Han berättar att hans favoritmat är pizza. Han har ätit det en gång. "Vet du vad pizza är?" Jag nickar. Han förklarar ändå, som för att vara på den säkra sidan, att det är sånt de har på Vaatika, pizzerian vid Ganga Mahal. Åh vad han gillar pizza, menar han.

Ju närmare vi kommer, desto svagare blir han. Väl framme, måste han sätta ner sig. Jag går upp efter pengar han ska föra till butiken; tar med ett äpple åt honom, som han bad om, och lite vatten. Känns det bättre efter vattnet? "Jo, det blir nog bra. Bara jag får sova lite. Eller äta. Jag hann ju inte äta morgonmål i morse. Och jag är så hungrig nu. Men oroa dig inte, du. Det är ju inte ditt problem. Hade ju så bråttom för att hinna till nio för att träffa dig." Jag tackar så mycket för guidturen.

(Fick, som ni ser, ett antal tilkor. Färgen på den nedre är lite annorlunda? Det är Jainernas färg. Den orange färgen ovanom, är från Hanuman-altaret i Jain-templet, och den röda färgen under den orange, är från Shiva-templet.)

Några dagar senare ser jag honom igen. Han skulle väldigt gärna visa mer tempel åt mig, bland annat Shiva Vishvanath templet inne på BHU. Kanske senare, svarar jag. (Och menar det; jag vill till det templet förr eller senare. Hellre går jag med någon som vet något, än ensam och klurar för egen maskin.) Han frågar på nytt om telefonen, om jag vill sälja den. "Min flickvän fyller om några dagar nu." Jag svarar att jag inte kan sälja den, då jag behöver den själv. Han nickar allvarligt -- inte så mycket besviket som lätt sorgset --, och säger "Okey, I'll tell her."

Han ber om hjälp för att läsa några email, och svara. Som tack för turen, om inte annat, säger att att jag gärna gör det, och vi stämmer träff på eftermiddagen. Det visar sig att en äldre kvinna som varit här, skickat honom ett mail som grattis på födelsedagen (en födelsedag han för övrigt inte nämnt åt mig, men som ska ha varit för en vecka, två, sedan), och som födelsedagsgåva erbjuder sig sponsra dels ett års skolgång åt honom, dels mat åt honom under den tiden. Dels tänker jag Hur vänligt det var (av kvinnan); dels tänker jag tanken att Vad duktig han är.

Då han tagit reda på vad kostnaderna kommer att vara, kommer vi att ses igen, och jag kommer att hjälpa honom skicka ett mail åt kvinnan med detaljer om skolgången, kostnaderna etcetera. Han berättade det här då jag träffade honom på ghaten igen, en morgon. En tidig morgon, kring sju. Kanske vägarna var extra dåliga den där dagen vi var på tempelturer. ... Jag vill inte låta alltför cynisk; vill verkligen tro att han tycker det är roligt att berätta legender, visa tempel. Men man ska ju inte vara dum! Kan man tjäna lite på att visa det, så bör man ju passa på! Det tycker jag inte man ska anklaga honom för. Men det hela blir lite komiskt, ändå; det är som ett spel man spelar -- båda två. Båda dansar kring gröten, men ingen tar upp katten på bordet. Så att säga. ;-)