onsdag 30 januari 2008

Ahlgrens volvon

Har du någon gång undrat över vilket märke bilarna i Ahlgrens bilar är? (Info på engelska.)

... Nej, det har jag inte heller. (Det är ju "Ahlgrens", eller?) ---Men skulle jag börja undra, finns det nu ett svar! Det är Volvo! Volvo V70.

(Onekligen finns det en viss likhet, inte sant?-) )

tisdag 29 januari 2008

Leopold saknade mig allt lite, han också!

I somras dog ju Ludvig. Leopold, som var ensam katt kvar, stortrivdes. Han hade huset helt för sig själv. Sen åkte jag till Indien -- glädje över alla glädjen, nu hade han även Linda för sig själv! Bättre kunde det knappast bli; tänkte jag att han kände. Men kanske saknade han mig litet ändå. Han hade gått ner lite i vikt; kilon som han nu lagt på sig igen, under tiden jag varit hemma. Han har kommit och trampat några kvällar nu, sagt god natt. Och:
(Ser ni honom?)
(Däär, är Leopold. :-) )

"Indienträff"

Som tidigare nämndes, så kom Indiengruppen (för att nu kalla `oss' för någonting) hem till oss. Jättegod mat! som alla hämtade med. Vin. Gott sällskap. Gôttmos, helt enkelt. Tack ska ni ha! :-)

(Tur att det finns dem som gillar suddiga kort, eh? ;-) Förresten, om någon inte vill visa sig här på bloggen, så är det bara att säga till så tar jag bort bilden. ... Nu ser man i o f s knappt vem som är vem. x-D )

Det är allt fint här också!

Några bilder här-nära-ifrån:
Lambergstjärn



Hagaborg (taget av Linda)
Gubbholmen
Gamla Stenbron

Inte är det ju vinter, men fint ändå. :-)

måndag 28 januari 2008

Statyerna

Mm, som ni kan ana efter att ha sett fotona nedan, så upptog statyerna en hel del av vikten jag bar med mig hem. ;-)

De är alla köpta av samma familj; sju bröder, alla stenhuggare. Tavlorna i det tidigare inlägget var även de målade av en av bröderna. De har alla sina specialiteter; en av dem gör exempelvis miniatyrer -- som synes i halsbandet nedan.

Alltså titta vad han har petat dit! Inte bara ögon, utan ögonbryn och allt, på en bit sten inte större än, ja, en halv gånger en centimeter kanske; något sånt. Det är Ganesh som avbildas. Halsbandet fick jag av Vijay första gången jag hälsade på.
Så här ser ett typiskt tempel ut. En Shiv(a)ling(a), och Nandi, den vita oxen, som hör Shiva till. Såna här finns i alla de storlekar; allt från små, som denna, till större, som templet från ett tidigare inlägg -- och allt där emellan! Den här gav Vijay sista gången jag hälsade på. :-)
Sarasvati, (bl a) kunskapens gudinna.

Hanuman, guden som förkroppsligar stark och fast tro, visdom, rättfärdighet, godhet och styrka. Med andra ord en rätt populär gud. :-)

Här har vi Ganesh igen. Alla gudarna har en vahana, ett fordon, kunde man säga. Ett djur som symboliser dem; ett djur de färdas på. Shiv har som ovan (och tidigare) nämnts en vit oxe. Sarasvati, ovan, har en svan. Durga (m fl) har en tiger eller ett lejon. Ganesh ska alltid vara lite lustig av sig: Ganesh rider på en råtta. (Ni ser den nere till höger.)Radha-Krishna. (Här kan ni läsa lite kort om deras kärlekshistoria.)

Ardhanarishvara -- till hälften man (Shiva); till hälften kvinna (Parvati). "Ardhanarishvara" kan översättas til, det kanske inte lika fint klingande namnet, "Hermaphrodite Lord".

Tavlorna

Köpte med tre tavlor; en av `ghater i allmänhet', kunde man säga (de två mindre tavlorna), och en av Panchganga Ghat, ghaten var jag badade i Ganges. (Just det stället syns inte på bilden; det är s a s ungefär var åskådaren står då hon tittar in i tavlan, om hon alltså var i tavlan. ;-) )

Lite knepigt kändes det ju, då inramningen kostade ungefär tre gånger så mycket som tavlorna. Menmen; det är smällar man får ta.



Thankan

Dags att visa lite av vad jag plockade med mig hem. Först ut är thankan.
(Kom ihåg att ni kan se bilderna större genom att klicka på dem!)

fredag 25 januari 2008

Fastlagsbullar!

Det börjar bli dags... Vi har vunnit över frestelsen i en dryg evecka nu, eller något sånt -- så länge har vi sett att de sålt fastlagsbullar. Men nu, nu är det dags. Om några futtiga timmar ska vi sänka tänderna i en. Gôttans.

Och ni? svenskar? En "fastlagsbulle" är alltså en s k "semla". I Finland har vi kvar den ursprungliga betydelsen av "semla", nämligen vilken brödrulle som helst. Fast de brukar allt veta här också, vad fastlagsbullar är. Åtminstone på konditorier. I Skåne blinkade de inte ens då jag bad om just fastlagsbullar. Men, som ni kanske också läste på andra änden av länkan, ovan, så tycks ordet finnas kvar i användning i Skåne också. Bra där! (Däremot vet de alltså inte här vad en "semla" på riktigt är. ;-)

Tillbaka till rutinerna

Sådärja. Första seminariet avklarat (i den tidigare nämnda kursen). Det var rätt roligt.

En rubrik under veckan -- för mig personligen, inte för/i kursen -- har varit att hitta tillbaka till rutinerna. Framför allt, att få tillbaka en dygnsrytm som börjar före klockan elva eller något sånt... I Indien steg jag ju upp gôrtidigt, och inte var vi några sömntutor här hemma heller, innan jag åkte. Men efter att jag kom hem... *puh* Tidsomställning tror jag inte heller det har att göra med. Linda spekulerade om att kanske det är (brist på) solljuset. Kanske. Eller så är det bara fortfarande alla de där långa pratnätterna från de första dagarna där när jag kom tillbaka. Det, och så Scrubs förstås ;-) , som visas för sent men varje dag. :-D

måndag 21 januari 2008

Kursstart

Så var det dags igen. En ny termin börjar, en ny kurs: Lärarens uppdrag. Det här sjoket innehåller fem veckors praktik (sju minus två veckor lov, påsk- och sport-). Går väldigt upp och ner, hur det känns inför att det här är sista kursen. Efter det här är jag färdig lärare, klar för arbetslivet. (Eller ja, with-a-license-to-teach i a f. Hur klar jag är är ju en helt annan femma.)

Ibland känns det rätt så roligt. ---Så gjorde det efter förra VFU:n (Verksamhetsförlagd utbildning). Uuuu vad jag var less, så så trött, på att vara tillbaka i elevrollen, då jag återvände till universitetet. Satt mig igen på fel sida katedern. Det hade helt enkelt varit så roligt där ute, under praktiken. Så givande att vara lärare. Roligt att hitta på saker, kunna vara kreativ. Göra vad jag ville med ämnena (ja, inte riktigt så kanske ändå; inte helt vad jag ville).

Ibland känns det mindre roligt. Föräldrasamtal, konflikthantering, betygsättning, mentorskap och klassföreståndare (visste inte att det var olika saker; men det är det tydligen. Där ser man), med mera. Söka jobb. Arbetslöshetsersättning. CV:n. Frånvaro från timmarna, rättning av prov. Kolleger och ämnesmöten. Lunch- och kaffepauser. Prata med fôlk. Mm... Ibland känns det mindre roligt.

På lärarprogrammet läser vi vad som kallas för "allmänn lärarutbildning"; det som är gemensamt för alla lärare. Utöver det läser man då även ämnesinritkade grejer -- religionslärare religionssaker, och så vidare. Men det allmänna är, ja, allmänt. Lika för såväl förskolelärare som gymnasielärare, och alla där emellan. Vissa kurser har varit mer lyckade; andra har varit mindre. Något som har varit gemensamt för flera, är hur mycket (eller lite) man måste prestera. Typiskt är följande citat ur dagens kursstart (på tal om seminerier): "Det är det här som är... det så kallade tvånget. Det låter inte så trevligt men så är det." Och fortsatter med att närvaro inte registreras på föreläsningarna, men att föreläsarna får betalt. Att de får betalt för att universitetet tycker att de är bra. Att man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna (trots att närvaro inte registreras alltså). Där ser man! Man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna. Tänk att detta måsta påtalas för blivande lärare -- alltså personer som om en dryg termin själva kommer att undervisa. Nej, jag tror faktiskt inte att det är något som behöver poängteras. Högre tilltro än så har jag till oss. ;-) Och jag tycker inte att "tvång" är ett fult ord heller. Något måste väl ändå få vara obligatoriskt? Måste väl ändå vara?

fredag 18 januari 2008

Få inlägg

Mm, jag sa ju att jag skulle fortsätta blogga. Men det har ju inte blivit så mycket skrivet, eller hur? Det beror mestadels på att det helt enkelt inte funnits så mycket att säga. Det har inte hänt så mycket.

Varit hemma och försökt skriva på uppsatsen. Det har dock inte blivit så där hemskt mycket av det, ännu. Går rätt segt. Ingen lust att skriva: Indien-resan är ju klar! Färdig. Men ändå inte.
På tal om vilket: i onsdags hade vi den sista Indien-träffen. Ska jag vara riktigt ärlig, kändes det nog lite vemodigt. Att gå därifrån sista gången. En liten känsla av "Väntalitenu, det kan väl inte vara slut? Men det är ju slut. Men det kan det väl inte vara ellerhurärdetnu?" Vi har ju ändå träffats mer eller mindre regelbundet sedan... ja, sedan ett år tillbaka nu! (Kan det verkligen vara så länge... Jo, något sånt är det nog.) Inte konstigt att det känns lite underligt. Helt slut på träffarna behöver det ju däremot inte vara. ;-) Imorgon kommer alla (förutom Henrik då, som fortfarande är i Indien) till Långgatan för lite vin och mat. (Men oroa dig inte Henrik, du kommer nog att vara med på ett hörn i våra tankar.)

Lite underligt var det att se dem i skolan också, i onsdags. Jagmenar, jag har vanligtvis en viss relation till mina `klasskamrater'. Men under året vi haft våra Indien-träffar, under lära-känna-varandra-veckoslutet, under de femton veckorna i Indien, har jag ju lärt känna dem betydligt mer än vad som brukar vara fallet med klasskamrater i övrigt. Och jag har visat mer av mig än vad jag brukar. Men det har varit i andra omständigheter än just i klassen, än just på universitetet. Så nu när jag såg dem där, visste jag inte riktigt var jag hade mig-dem. Skulle det fortsätta vara som i Indien, skulle jag fortsätta känna dem så väl, dem mig; eller skulle `bekantskapen' gå tillbaka till vanlig klasskamrats-kännedom (mja, lite svårt är det väl att gå tillbaka till bara jag-tror-jag-vet-vad-hon-heter, förstås); kanske blir det något mitt emellan. Vem vet; vi får se. :-)

Synkroniciteter

Detta är något av en cliché, men låt gå: om någon hade skrivit dylikt i en fiktiv berättelse hade det avfärdats som alltför otroligt. Men ja, ibland är det nu bara så att verkligheten är mer otrolig än vad fantasin tillåts vara.

"Visst finns det osannolika samband i livet och i vår värld. Lyssna här bara. Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846. John F Kennedy blev invald i kongressen 1946. Abraham Lincoln valdes till president 1860. John F Kennedy valdes till president 1960. Namnen Lincoln och Kennedy innehåller båda sju bokstäver. Bägges fruar förlorade sina barn när de bodde i Vita Huset. Båda presidenterna sköts på en fredag; båda sköts i huvudet. Lincolns sekreterare hette Kennedy. Kennedys sekreterare hette Lincoln. Båda presidenterna blev skjutna av en sydstatare; båda blev efterträdda av en sydstatare. Bådas efterträdare hette Johnson. Andrew Johnson, som efterträdde Lincoln, föddes 1808. Lyndon Baines Johnson, som efterträdde Kennedy, föddes 1908. John Wilkes Booth, som sköt Lincoln, föddes 1839. Lee Harvey Oswald, som sköt Kennedy, föddes 1939. Båda mördarna är kända för alla sina tre namn. Bådas namn innehåller totalt 15 bokstäver. Lincoln sköts på en teater som kallades Kennedy. Kennedy sköts i en bil av märket Lincoln. John Wilkes Booth sprang från en teater och arresterades på ett lager. Lee Harwey Oswald sprang från ett lager och arresterades på en teater. Båda mördarna mördades före rättegången. Och nu till slutklämmen. En vecka innan Lincoln sköts var han i Monroe Maryland. En vecka innan Kennedy sköts var han i Marilyn Monroe." ---Ingvar Oldsberg, i Sveriges Radios Sommar i P1 (16 augusti 2007).

Det här är inget som Oldsberg hittat på. Just samma detaljer nämns på ganska många ställen på nätet. Vissa verkar dra lite större slutsatser av det än andra. Men lite roligt är det ju ändå, eller hur? ... Om det är någon som tycker att det verkar lite för knepigt för att vara sant, så kan det hända att denna har rätt. Det var ju till exempelvis inte som om presidenterna hade bara en sekreterare, och det är lite svårt att hålla koll på dem -- men det är möjligt att det var som nämndes ovan. Vidare finns det inte idag ett ställe i Maryland som skulle heta Monroe; kanske fanns det för hundra år sen, vem vet. Men som sagt, det mesta stämmer. Och det är ju en rolig historia.

onsdag 9 januari 2008

Händigt med en röntgenmaskin i bakfickan

Förrän jag kommer till saken, vill jag att Du föreställer Dig följande: Du är i ett sällskap på kanske en 20st jämnåriga. Det pratas; Du minglar. Någon frågar vad Du vill jobba med, och Du svarar, ärligt och med gott uppsåt, att Du vill bli en professionell mobbare som extraknäcker som tandläkare. Föreställ Dig hur allt prat hade tystnat just när Du sa det; hur alla hörde svaret. Föreställ Dig deras min. ---Okej? Kom ihåg det, och frammana bilden igen när jag ber Dig.



(På vägen från Banaras till Sverige; fortfarande in Varanasi.) Vi fick vänta länge förrän flyget från Banaras (till Delhi) skulle lyfta. Tror det redan var en och en halv timme försenat när vi fick gå genom säkerhetskontrollen, och in bakom tullen, s a s. Förstås hade jag glömt ta bort en sax ur packningen, så fick tömma det mesta på väg in. Vi satt ner oss. Jag skulle kolla någonting på telefonen -- men hittade den inte. Det fanns bara en annan telefon i sällskapet, och den fungerade inte, så kunde inte ringa till den heller, för att se om den var i närheten. Med allt snabbare, ryckigare rörelser letade jag genom ryggväskan, men förgäves.

Gick ut mot den andra väntehallen; var tvungen att ge mitt boardingkort över medan jag var borta. Då jag kom dit, såg jag att en fyra-fem vakter hade satt sig ner just där. Var lite försiktig kring poliser, armé-gubbar och -gummor samt vakter. De hade inte direkt ett bra rykte i Indien. Då en från gruppen, på en fest bland universitets-studerande, hade berättat att hon velat bli polis tidigare, tystnade festen och allas blickar riktades mot henne. ---Minns Du bilden som Du frammande vid inledningen av inlägget? Dags att plocka fram det! Det var reaktionen de fick. En av mina indiska vänner berättade, med glödande ögon, hur hans högsta dröm var att drämma till en polis allt vad det lossnade -- och detta var en vän som jag ansett vara rätt så lugn av sig. Precis. Sånt rykte hade poliser och dylikt där. Det var vad jag hade i åtanke då jag närmade mig vakterna. Tittade försiktigt under bänken: inget där. Försökte kika, så där lite på avstånd, var vakterna satt: såg inget där heller. De undrade vad jag letade efter. Jag berättade att jag tappat bort min telefon, och de började alla titta omkring sig. "Var satt du," undrade de. "Precis där," svarade jag. Och några av dem steg upp, tittade omkring sig. Ingen telefon. Ursäktade för besväret och gick tillbaka in.

Då jag bad vakten om att få mitt boardingkort tillbaka, undrade han vad mitt telefonnummer var, om han kunde ringa min telefon. "Bra idé," svarade jag, och tackade på förhand. Kom inte ihåg numret utantill, så gick för att hämta min väska. Väl framme sträckte vakten påpekande ut händerna mot väskan: "Kanske är den där!," sa han. "Kanske det," sa jag, "men jag har ju förstås letat." Han nickade som om han inte hört vad jag sagt; bad om väskan, som jag gav åt honom. Och så slängde han in den i röntgenmaskinen. Vid det här laget hade redan flera andra vakter och tulltjänstemän nyfiket närmat sig oss. ---Och där var den ju, väskan!, pekade de på skärmen. Snabbt ut igen med väskan, och så började vi rota. Men hittade inget.

Varför leta i onödan för hand, när man kan be maskinen om hjälp. In i röntgenmaskinen i väskan igen! På vägen dit ringde en av vakterna till telefonen, medan en tredje höll den upp i luften, vid örat. Han ryckte till, skakade på väskan lite, och log stort: "Den vibrerar," rapporterade han. Vi skrattade alla lite. In i röntgenmaskinen! Och det pekades igen. "Titta nu; titta där; ser du den?" Och så fortsatte vi rota. Men fortfarande ingenting! Jag började bli allt mer besvärad, tillika som vi alla blev allt mer frustrerade. Den är ju där, telefonen. Vi har ju alla sett den, på skärmen. In i röntgenmaskinen igen! Tror det var ungefär en fyra manliga och två kvinnliga tjänstemän/vakter som hjälpte till. Och så jag. Och en röntgenmaskin. Alla letade vi efter en telefon som vi alla visste var någonstans i väskan. Men ingen hittade den. Då den kom ut den här gången dirigerade den som satt närmast väskan. "Titta där!" [...] "Nej där!" [...] "Utåt, utåt!" [...] "Just! Där någonstans." Men vi hittade inget. ---Och in i röntgenmaskinen igen!

Det tog en fyra-fem turer i maskinen. Och jag tror vi hade ut så gott som allt ur väskan. Men visst var den ju där, hade varit hela tiden. Telefonen. Och visst hittade vi den ju till slut. En av tjänstemännen/vakterna tittade nyfiket på den, kollade missade samtal, och nickade belåtet, "Det är jag det, alla (missade) samtal." Tusentackade för all hjälp. Kände mig som värsta turisten: "Hjälp hjälp, jag har tappat bort min telefon någonstans inuti min väska... ... ..."

Det hela avslutades med lite småprat kring Hindi. De hade hittat boken vi använt oss av i undervisningen, och det var ju lite roligt, tyckte de. Och sa jag fel, som i ett "det" istället för ett "den", så rättade direkt minsann. Rätt ska vara rätt! :-) Flera nickade uppskattande åt min påse med paan jag hade med mig. "Banarsi paan. Good taste, good taste." Och samma på hindi.

Den gick förresten genom tullen. Påsen med paan. Så kunde med glädje tugga en gång även hemma. Linda tittade väl lite mindre gillande på då jag spottade ut allt det röda i den svenska snön.

tisdag 8 januari 2008

Banaras Hindu University

Här är en video jag tänkt lägga upp åt er, men som inte riktigt hunnits med.

Det är en snutt från Banaras Hindu University, filmad från en ricksha.
video
Ni ser vad grönt det är! Ungefär så där såg det ut på hela universitets-området. Inte svårt att förstå varför det huvudsakligen var dit jag sprang för att springa, eller hur? (I början tog jag ricksha dit; sprang; sedan ricksha tillbaka. Kanske första månaden eller så. Efter det sprang jag dit, runt, och tillbaka. Betydligt roligare. Och så skrämde jag inte upp någon stackars ricksha wallah heller. Det var en som blev helt förskräckt, när jag kom, andfådd och svettig. Han undrade nog vad som var fel.)

Byggnaderna ni ser är institutioner på området.

Musiken ni hör är första minuten ur Dard-E-Disco ur filmen Om Shanti Om, en av storfilmerna i Indien för tillfället. Och just den här sången är en av hit-sångerna från filmen. Med andra ord hörde vi den många gånger under tiden där.

måndag 7 januari 2008

Last.fm

La för några dagar sen till en liten ruta längst ner på sidan, här. Där kan ni se vad det är jag hört på för musik den senaste veckan. I rutan finns även en länk till "min sida" på last.fm, vart ni kan kika lite mer på vad det är jag hör på allt som oftast, o s v.

Getter fryser också!

Det var ju kallt där, i Indien, sista tiden. Tror det var redan i slutet på oktober eller något liknande, då piporna plockades fram. Stopparockarna i mitten på november eller dylikt. Men det var ju inte allt. Det fanns ju, som tidigare nämnts, en hel del andra djur på gatorna också. Klart man ska ta hand om dem med!

Som exempelvis getterna. Vi såg aldrig några påklädare, men det blev allt vanligare -- undrar om det inte var där i början på november ungefär -- att se tröjor på getterna. Skjortor och jumprar. Ibland gick det lite snett. Någon satte skjortan på bak och fram eller så, så att det liksom inte blev ett hål där bak. Men det rättades till -- det tog inte länge så gick alla getterna och kiden på med skjortor (och då rättvända skjortor). Mindre tröjor åt kiden, förstås! Rätt ska vara rätt. Var väl kanske någon nybörjare till påklädare som satt på de där bak och fram:en.Bara på getterna dock. Inga stickade tröjor på kor, bufflar, hundar eller katter. Men getterna såg man till att de hade det varmt.

... Ifall det är någon som tvivlar på detta, det skulle nämligen den lille skeptikern som bor inom mig göra, så är det faktiskt helt sant. Getterna i Kashi gick omkring med tröjor på. Vi trodde det inte heller första gångerna vi såg det, men då vi mötte dem dag efter dag var det bara att acceptera att det är så det ligger till. Getterna i Kashi går omkring med tröjor på då det blir kallt.

(Tack till Stina för bilden! Jag missade ju att ta bilder på dessa små underverk, jag...)

lördag 5 januari 2008

... och Gott Nytt År!

Det var under en av de sista dagarna av det gamla året som jag fick mig ett gott skratt till morgonmålet. NWT rapporterade om att "Actionhjälten Chuck Norris" inte ser humorn i boken The Truth about Chuck Norris -- 400 Facts about the World's Greatest Human, utan, tvärtom, stämmer bokförlaget.

Attans.

Ändå är det en bok var man kan läsa såna härligheter -- "mytiska fakta" -- som
Chuck Norris tårar kan bota cancer. Synd att han aldrig har gråtit.

Chuck Norris sover aldrig. Han väntar.

En gång bet en kobra Chuck i benet. Efter fem fruktansvärt smärtsamma dagar dog kobran.

Chuck Norris kan ladda en mobiltelefon genom att gnida telefonen mot sin skäggstubb.
Om ni trodde att skratten vid den dagens (27 dec) NWT slutade där, så har ni dock fel! Sista artikeln handlade om miljön, Bill Clinton och -- måhända något otippat i Clintons sällskap? -- postkodlotteriet.
– Svenska Postkodlotteriet har på ett fantastiskt sätt bidragit till kampen mot global uppvärmning, säger Bill Clinton. (NWT)
Fantastiskt. Hur han kom för sig att tala så varmt om just postkodlotteriet fick ju nog sin förklaring längre fram i artikeln:
När man köper lotterna går en del av pengarna till bland annat stiftelsen Clintons climate foundation.
– Genom sitt sätt att använda marknadskrafterna för att samla in pengar kommer denna välgörenhet att påverka hur vi arbetar världen över med att bekämpa klimatförändringar, säger Bill Clinton. (NWT)
Ibland tycker jag bara det är så roligt att läsa tidningen. :-D

Gott Nytt År på Er!