tisdag 20 november 2007

Krishna Lila

Tulsidas, femtonhundratals poeten som skrev Ramcharitmanas -- samma Ramcharitmanas som omnämnts flera gånger tidigare --, grundade, förutom Ram Lila, även Krishna Lila. (`Lila' är ett religiöst skådespel.) Krishna Lila har pågått nu i åtminstone en vecka; de spelar bitar varje kväll, vid Tulsi Ghat -- det vill säga på ghaten precis norr om Assi ghat!

Det är för övrigt rätt intressant att titta på, inte bara själva Lilan, utan mer runtomkring det, så att säga. Under de vanliga Krishna Lila -kvällarna (mer om en ovanlig senare) är det inte mycket publik som tittar. Kanske en fem till tio stycken, som inte har något bättre för sig. Samt, givetvis, stolta föräldrar. De (stolta föräldrarna) har här dessutom friheten att komma upp på scenen och ta bilder. De kommer fram, tar bilder tio centimeter ifrån skådespelaren, står där och pratar med varandra, kommenterar något till barnet, o s v. För det är barn som spelar. Det vet ni ju redan. ;-) Även om "spelar" är fel ord. I Lilan `spelar' man inte en Gud; man blir guden. Och barn, som just barn, står närmare Gud än vad vuxna gör. Alltså är det lättare för barnen att bli Gud. Att vara en manifestation av det gudomliga.

Att de ses som gudomliga syns bland annat i att förbipasserare kan stanna och få en välsignelse av Guden. (Det vill säga: av barnet som "spelar", i det här fallet, Krishna.) Lilan äger rum mitt på ghaten, så det går folk genom "scenen" med jämna mellanrum. Flera stannar, rör vid Krishnas fötter; blir välsignade. Fortsätter gå. Bara så där. De gör ingen särskilt stor grej av det; på samma sätt som många visar respekt åt en gudabild då de går förbi en på gatan. Tittar, höjer händerna, handflatorna mot varandra, böjer lätt på huvudet och mumlar en hälsning eller en bön.

Detta samtidigt som de stolta föräldrarna tar sina bilder. Samtidigt som sufflören står bakom skådespelaren och inte bara viskar, utan säger högljutt vad som ska sägas. Sufflören agerar närmast regissör, då han även ger order åt kören (män som sitter i en cirkeln och sjunger katha -- religiösa sånger); hytter med handen när de ska sluta, hojtar till när de ska börja.

De avsnitt av Lilas som jag sett har även på andra sätt varit mycket olikt skådespel. Det är inget spel! Gudomerna visar inga känslor. Barnen har nollställda ansikten. De handlar snarast om ett flertal still-scener, en efter annan, med text som reciteras i respektive scen. Efter att texten till den `stillbilden' reciterats, hojtar och hytter sufflören, flyttar omkring personerna på scenen, tills han skapat nästa scen. Sen är det dags för nästa recitation.

En scen av Krishna Lila är dock olik alla de andra. Mer populär än alla de andra sammantaget -- och mycket, mycket därtill. Ja, ni ser. Smockfullt på ghaten. (Tulsi Ghat)

Vi hade turen att vara inbjudna, så efter att ha trängts en stund på ghaten -- i tron om att vi var för sena för att hinna med båten -- kom vi ut på Ganges. Där, på en båt, några meter ifrån Maharajan och hans son, hade vi en ypperlig utsikt över det hela.

Såg Krishna klättra upp i trädet; hoppa ner i vattnet, och besegra ormen.

På bilden nedan, Maharajan (i rött) och hans son (till höger i brun dress, sittande).
Krishna brottas med ormen.
Vi var inte de enda som tyckte att man hade en fin sikt från vattnet. ;-)
Bilden tagen efter att Lilan var slut.
Hela avsnittet av Lilan var för övrigt över på ungefär en kvart. Efter det fortsatte alla med sitt igen.