onsdag 29 oktober 2008

En månad sedan Berlin

Nu är det då en månad (och en dag) sedan marathon i Berlin.

Enligt senaste Runner's World[1] "rekommenderar de flesta läkare" att man väntar så länge som 30 dagar förrän man börjar "löpträna inför nästa tävling".[2] Skulle jag väntat trettio dagar förrän jag begav mig ut i löparspåret hade jag alltså varit ut först idag! Kan bara (mar)drömma om hur grinig jag skulle vara med så lång tid utan att springa... De här läkarna menade på att man bör vänta så länge även om det känns bra i benen!, för det kan finnas "mikroskopiska skador" kvar. (Små nog för att spela roll, men inte tillräckligt stora för att kännas, är hur jag tolkar det.)

Nio gånger har jag hittills varit ute sedan Berlin. Ovanligt många har dock varit korta. Riktigt korta, faktiskt. Så många som fyra stycken har varit fem kilometer eller kortare! Å andra sidan har de varit relativt snabba --- långt mycket snabbare än vad jag hittills sprungit så nära efter ett marathon.

Marathonen syns i graferna[3] nedan dels som toppar gällande sträcka totalt --- upptakten till. Dels som topparna för längsta sträcka den månaden --- själva marathonet. Dels som dalar i såväl hastighet som sträcka sprunget --- efter marathonen. Helsingfors Marathon sprangs i augusti såväl 2007 som 2008.

Sträcka och tid sprunget, totalt (2004-2008)


Sträcka totalt, (2004 - 2008)
på bild månadens kortaste distans; distans i medeltal; månadens längsta sträcka



Hastighet, medeltal (2004 - 2008)


Sträcka och tid, oktober 2008.


Och så!, som avslutning, några bilder som kanske intresserar även de som inte blir helt till sig av förtjusning utav grafer och statistik gällande löpning. ;) MarathonFoto tog ju bilder av oss utefter banan i Berlin. Att döma av det ringa antal bilder på mig, jämfört med bilder av pappa och Patrick, så verkar jag ha gäckat fotograferna. Men någon bild fick de ändå!



[1] Svenska Runner's Magazine:s hemsida är för övrigt gruvligt tråkig. De enda orsaker man kan ha att gå dit är antingen om man prenumerera eller köpa något från deras internetbutik...

[2] Citaten ungefärliga; utefter minnet. Har inte tidningen framför mig.

[3] Graferna är som vanligt gjorda med Polaring. (Blogginlägg om Polaring.)

tisdag 28 oktober 2008

Blogger kan ju हिन्दी , ju!

Heh, måste skriva om detta nyupptäckta faktum, även om jag inte har så mycket nytta av det längre.

ब्लॉगर हिन्दी लिख सकता है !


(Noterade också att det idag är nästan jämnt ett år sedan jag skrev om hindistudierna och mödan samt glädjen att lära sig hindi och devanagari.)

Leopold på nya äventyr

Med risk om att ni kommer att bli helt trötta på mig nu --- så här kommer några av Leopolds nya äventyr!

Väsentligt för varje katt på jakt är ju att kunna gömma sig väl.
Det kan våran Leopold minsann. Eller kan ni hitta honom här?!

När det inte är jakt som gäller,
vill man ju ha uppsikt över sitt territorium.
Även med risk att välla över kanten.


Då Linda är borta, väntar Leopold tålmodigt vid dörren.
(En annan duger ju inte till mycket... Det är tydligt.)

En duk från Indien för första gången på bordet...

Sådant kan vara lite skrämmande för en liten katt.

Men för det mesta är han faktiskt rätt cool och laid back.
Prinsar sig som den kunglighet han är.


söndag 26 oktober 2008

Ludvig

Mera Ludvig!

Så här såg han ut, skruttis, när vi fick honom från HESY (Helsingfors Djurskyddsförening).


Vi kammade och grejade.
(Två-tre års mellanrum mellan bilderna.)
... Och han blev, er, glad.
... Vilket man ju blir, förutom fin, trött av.

Ludvig tyckte också om sin låda.

Men grejen med Ludvig,
orsaken varför jag saknar honom lite extra,
är att Ludvig var min katt.

Nå. Ja. Alltså han var ju en gullig katt överhuvud.
Klart Ludvig tyckte om Linda också.
Ludvig.

onsdag 22 oktober 2008

Prinsarna

Idag är det Leopold men, som sagt, från början var de två.

Ludvig & Leopold (t.h.)

Ludvig (t.v.) var ofta mer på hugget.
Leopold tog det lugnt.

"Skruttis" (a.k.a. Ludvig)

Ingen brist på karaktär (Ludvig)

Ingen brist på hyss-påhittighet heller.
Åh! vad vi letade förrän vi hittade det här gömstället.

Mmm... Saknar dig allt, Ludvig.

fredag 17 oktober 2008

Shantaram

Nämnde i det tidigare inlägget att jag skulle citera ett utdrag ur Shantaram (av Gregory David Roberts). Vanligtvis brukar jag undvika läsa översättningar från engelska till svenska --- en översättning är alltid en översättning, ett original ett original. Faktiskt, brukar böckerna jag läser huvudsakligen vara engelska. Vilket kanske inte nödvändigtvis alltid är av godo. Letade dock inte efter Shantaram på engelska, utan nöjde mig med den svenska översättningen. Och efter att ha läst de första raderna är jag inte besviken. Inte alls. Eller vad säger ni:

Det tog mig lång tid och en lång resa innan jag lärde mig det jag nu vet om kärleken, öder och om de val vi gör. Men själva kärleken i det uppenbarades för mig under ett enda ögonblick, när jag misshandlades fastkedjad vid en vägg. På något sätt insåg jag, under mina inre skrik, att till och med i denna fastkedjade blodiga hjälplöshet var jag fri, fri att hata eller förlåta dem som plågade mig. Jag vet att det inte låter särskilt märkvärdigt. Men när man rycker till när kedjan hugger, när den där friheten är det enda man har, blir den till ett universum av möjligheter. Och det val man gör mellan hat och förlåtelse kan bli berättelsen om ens liv.

(Shantaram, det inledande stycket i boken, s9)


Och på följande sida följer vi berättaren då han först når Indien. Så mycket stämmer överens med min egen upplevelse från de där första sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna där, att jag återberättar även det här:

Det första som slog mig den där första dagen i Bombay var den annorlunda doften i luften. Den kände jag innan jag sett eller upplevt något av Indien, redan när jag gick i den långa navelsträng till korridor som förband planet med terminalbyggnaden. [...] Men jag kände inte igen den, kunde inte känna igen den. Nu vet jag att det är den ljuva, svettiga lukten av hopp, hatets motsats. Och det är den sura, kvävda lukten av girighet, kärlekens motsats. Det är doften av gudar, demoner, riken och civilisationer som återföds och går under. Det är doften från havets blå hud som känns var man än är i denna stad på öar, och det är maskinernas doft av blod och metall. Det luktar rörelse, sömn och avfall från sextio miljoner djur, av vilka mer än hälften är människor och råttor. Det är lukten av krossade hjärtan, kampen för tillvaron och av de avgörande misslyckanden och kärlekar som ger oss vårt mod. Det luktar tiotusen restauranger, femtusen tempel, helgedomar, kyrkor och moskéer och hundra basarer som uteslutande bjuder ut parfymer, kryddor, rökelse och nyskurna blommor. [...]

Det andra jag märkte var värmen. [...] mindre än fem minuter bort från den konditionerade luften på planet och kläderna kletade fast på kroppen, plötsligt genomvåta av svett. Hjärtat bultade under det nya klimatets kommando. Varje andetag var en liten argsint seger. Jag fick lära mig att den aldrig tar slut, denna djungelsvettning [...] Den kvävande fuktigheten gör oss alla till amfibier i Bombay, vi andas in vattnet i luften. Man lär sig att leva med det och man lär sig att tycka om det, eller så åker man därifrån.

Sedan är det människorna. Assameser, jats och punjabis; människor från Rajasthan, Bengalen och Tamil Nadu; från Pushkar, Cochin och Konarak; krigarkast (kshatriya), brahminer och oberörbara; hinduer, muslimer, parser, jainister, animister; ljushyade och mörkhyade, gröna, gyllenbruna och svarta ögon, alla dessa olika ansikten och former i denna extravaganta variationsrikedom, denna ojämförliga skönhet: Indien.

(Shantaram, s10)

Välkommen till Indien. :) Lite något sånt kändes det nog som.

Ser fram emot att fortsätta läsa i boken! Tur att veckoslutet nalkas!

Dagens böcker

Klar med universitetet har jag äntligen tid att läsa mer vanliga böcker. Eftersom jag fortfarande inte hittat något lärarjobb åt mig så har jag inte något direkt behov av att läsa in mig i varken det ena eller det andra ämnet heller. Skönlitteraturbalooza, alltså! (Är det inte ett ord, så borde det vara det.)

Jag gillar att pröva nya författare lika mycket som jag gillar att prova nya viner --- mycket. Det blir inte alltid bra; att välja vin för att det låter roligt, eller för att etiketten ser stilig ut, leder inte alltid till en trevlig smakupplevelse. Till och med, kan det bli dåligt. (Fråga Linda bara, hon har fallit offer för mitt äventyrliga omdöme mer än en gång.) Jag har dock blivit bättre, tycker jag själv då. Men vad gäller böcker, där är jag mycket bättre att vaska fram guldkornen, om jag så får säga det själv.

Sist jag kände mig äventyrlig i Fantasy-hyllan --- efter ännu en trevlig lässtund med Terry Pratchett (Making Money) --- så hittade jag faktiskt en riktig pärla! Name of the Wind, av Patrick Rothfuss, en författare jag aldrig hört talas om förut. Det var en gedigen bok, och en spännande fröjd att läsa. (Perfekt för resan till Berlin!) Vad jag däremot missade helt, fram tills jag bara hade 50 sidor kvar, var att boken var del ett av tre! Aaaaaargh! Och del två kommer inte ut förrän i april 2009. *Doh!* Jag måste alltså ge mig till tåls så länge!

Name of the Wind var så gott som slut när vi anlände till T-Centralen efter Berlin, så jag botaniserade i Pocketshopen där. Fastnade för ytterligare en trilogi, denna gång av Sergey Lukyanenko. Och jag var noga med att inte göra om misstaget från förra trilogin! Den här gången köpte jag alla tre på en och samma gång. Night Watch; Day Watch; Twilight Watch. (Faktiskt, ska det tydligen komma en fjärde bok till "trilogin"! Last Watch. *suck* Blev det alltså att vänta ändå...

Förresten, ännu på tal om Lukyanenko. Åtminstone Night Watch har också filmatiserats: Nochnoy dozor heter den. ("Night watch" på ryska. [...] Helt rätt, kära läsare. Filmen är också på ryska.) Såg faktiskt filmen långt före jag ens hört om böckerna. Var väl inte så där överförtjust i filmen då --- men nu skulle jag allt vilja se den igen!


Fortfarande på tal om L. På pärmen till böckerna kan man läsa "Rysslands svar på Harry Potter". Jag vet inte vem --- Rowling eller Lukyanenko --- som borde känna sig mer... jag vet inte, förolämpad?, missförstådd? Inget ont om Harry Potter!, jag gillar de böckerna också. Men jag skulle, exempelvis, inte alls vilja att riktigt unga barn skulle läsa Night Watch -trilogin. Potter är däremot okej. Det enda de har gemensamt är att orden magi används i bägge böckerna, och att de kan kategoriseras som fantasy. (På tal om vilket, vad ofta det är som science fiction och fantasy blandas ihop! Grr. Som att blanda ihop i samma hög, um, historieböcker om medeltiden och spekulationer om framtiden i en historie-hylla sorterad efter tidsepoker. Irriterande!!) Känslan i Lukyanenkos och Rowlings böcker är helt annorlunda. Den ena mörk, skeptisk och bister --- den andra ändå förhållandevis solig, positiv och glad (åtminstone i en jämförelse mellan de två).

Men nu är alltså "trilogin" snart slutläst, den också. (Och än så länge är det en trilogi; fjärde kommer ut vid årsskiftet, såg jag någonstans, eller senare, enligt AdLibris.) Dags att hitta något nytt. På lunchrasten gick jag till Akademibokhandeln, och såg direkt Shantaram, av Gregory David Roberts. Tittat på den flera gånger, plockat upp och läst bakpärmen --- men alltid lämnat den därhän till sist, ändå. Nog flörtat!, förr eller senare måste jag läsa den, eftersom den hela tiden dyker upp lite varstans. Och jag är glad att jag köpte den. Började läsa lite i den ännu under lunchen, och den verkar väldigt bra. Men mer om det lite senare. (Kommer ett utdrag från Shantaram i ett senare inlägg, för att inte göra det här, redan långa, inlägget ännu, för mycket, längre.) Det blev nämligen två böcker.

Medan jag läste bakpärmen av Shantaram så föll en annan bok till marken. Ingen annan människa i närheten. Bara jag, böcker, och en boktipsande vindpust eller något. Boken var Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Texten bakpå lät som följer.

Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru.

Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid men gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget.

Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvar bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.

Topp! Jag var fast. Det blev både Shantaram och Fågeln som vrider upp världen!

onsdag 15 oktober 2008

Leopold från förr

Nog med näsflickan, dags för mer Leo!, löd en kommentar.

Okajj! Men istället för att ta nya bilder --- ni har ju ändå sett bilder, t o m video, på Leopold taget för inte så länge sen --- så ska Leopold dela med sig av några gamla guldkorn.

Roligt att flytta! (Från Huddinge.)

Roligt att leka! (I Helsingfors.)
Leopold rätt nyinflyttad.

En av de tidiga favoritplatserna!
(Idrottsgatan, Helsingfors)

De gröna tefatsögonen.

Men förutom gamla bilder på Leopold, så kanske det är dags att göra bekantskap med en annan gullig ullig katt. För från början...

Från början var de två.
Ludvig & Leopold

Leo till vänster; Ludvig till höger. Mer kommer senare!

torsdag 9 oktober 2008

NasoKlar

Var ju rejält snuvig förra veckan, täppt i näsan och allt det där. Få saker jag finner lika frustrerande som heltäppt näsa. Som tur var finns det ju ett stort sortiment med olika nässprayer, som jag ibland upplevt som rena gudagåvor.

Det senaste året eller så har sprayen dock inte bara öppnat näsan, den har även gett mig en riktigt rejäl huvudvärk. Inte alltid, men oftast. Kanske beroende på att jag flera gånger i rad, alltid i misstag, köpte en menthol nässpray. Jag vet inte. Inte trevligt, hur som helst.

Så när sprayen tog slut under förra veckan tänkte jag söka ett alternativ. Jag tänkte nässköljning.

Förutom mot täppt näsa, så ska det ju också vara bra för bihålorna. Länge sen jag haft problem med dem nu, men i tonåren hade jag det ganska ofta.

Vidare --- och ni får ursäkta om det blir osmakliga bilder jag målar upp härnäst --- har jag sedan en tid tillbaka haft en envis klump någonstans i hålorna bakom näsan.

Jag pratar om Klumpi. Han bor där uppe någonstans i näs-hjärn trakten, och vill inte bort. Då jag snyter mig drar jag i Klumpis händer armar ben --- men han ger sig aldrig helt. Och vad värre är, när jag väl dragit ut Klumpis extremiteter så måste han ju dra ihop sig igen. Det tar sjukt. Riktigt sjukt. Värker som bara den i pannan, och det är en värk som varken Burana eller Ipren rår på. Ja ingenting hjälper. Så går det när man bråkar med Klumpi, helt enkelt. Men nu ska det bli andra bullar! Nu ska Klumpi få tampas med något annat än bara lite snyt(n)ingar; nu ska det bli nässkölning!

Bli inte förskräckta nu. Det är inte så hemskt som det ser ut. (Även om jag undrar hur roligt modellen på bilden hade det, egentligen. Hur många bilder de tog förrän hon såg så där oberörd ut. "Vadå, det här gör jag ju varje morgon efter tandborstning?")

Hälsokosten --- samma som hade mag-tarm gelen --- kunde även denna gång hjälpa till. En NasoKlar, var så god. Hem och prova. Spännande!

Fungerade riktigt bra. Inte lika brutalt effektivt som nässpray kanske, men definitivt en hjälp. Vad som gör denna till en vinnare i jämförelse med sprayen, är ju att man kan använda den hur länge som helst. Varje dag!, om du så vill. När man är förkyld eller har andra besvär sköljningen hjälper mot, kan man lugnt göra det upp till fyra gånger per dag. Det gjorde jag. Perfekt.

Man blandar i lite salt i ljummet vatten och, ja, häller genom ena näsborren och ut i andra. När jag var riktigt täppt rann det inte så bra åt ena hållet, men slutresultatet blev ändå rätt bra. Lättandat. I instruktionerna står det att man ska blåsa lite lätt genom näsborren man hällt vattnet. Det gör jag. Och sen snyter jag mig ordentligt. Klickar till lite i öra och annanstans, och så känns det... lätt. Riktigt bra, faktiskt. Jag vet inte, kanske man inte borde göra så; snyta sig så ordentligt direkt efter. Men själv tycker jag det är då jag får störst nytta --- ungefär som man får rent en tom ketchupflaska. In med vatten, skaka skaka, ut med allt. Upprepa tills rent.

NasoKlar hjälpte definitivt mot nästäppan --- få se om den rår på Klumpi.

Som en smårolig parentes kan nämnas att namnet "NasoKlar" endast används för den svenska marknaden. På norska heter den "Nesehornet"; på finska "Sarvikuono"; på engelska "Rhino Horn". Varför är den svenska så klinisk och fantasilös?

onsdag 8 oktober 2008

SPK :-S

Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen. Och igen. Och igen.

Det finns ingenting som är så underligt, ingenting som är så konstigt, inget som är så otroligt som verkligheten. Fenomen som i en bok eller film skulle förkastas som långsökt eller inte trovärdigt florerar och blomstrar där ute i världen vi kallar våran.

Ett dylikt fenomen jag nyligen stötte på via en Youtube-lista på DN, är bandet SPK. Strages beskrivning av SPK är värd att citera i helhet:
SPK, "det skränigaste som någonsin kommit från Australien. Gruppen bildades av anställda på ett mentalsjukhus i Sidney. [...] SPK tog sitt namn från den tyska vänstergruppen Sozialistisches Patientenkollektiv, ett gäng marxistiska mentalpatienter som under ledning av sin doktor försökte använde sinnessjukdom som ett vapen i kampen mot kapitalismen. Australierna lät sig inspireras av tyskarnas förvirrade slagord: "Döda, döda, döda för inre frid! Bomba, bomba, bomba för mental hälsa! Terapi genom våld!" SPK gjorde obehagliga videor, fyllda med obduktionsbilder, och jämförde sin musik med terrorism." (källa)
Ursäkta, vadsadu? ... Eller hur? Visst blir det reaktionen?

Musiken bryr jag mig ju inte ett iota om. Men detta "Socialistiska Patientkollektiv" blir jag nyfiken på. Det verkar alltså som att de har utgått ifrån Marx' och Engels idéer, och mycket direkt och handgripligt applicerat det på sig själva. Alltså: medicin och läkarna är uttryck av kapitalet. Patienterna är proletariatet som ska göra revolt. Klasskamp på sjukhuset, med andra ord.

Kapitalet är orsaken till sjukdom, men samtidigt är sjukdomen även ett vapen i proletariatets händer --- ett vapen som kan och bör användas till revolten, till att kämpa emot kapitalet och de förtryckande klasserna. Detta var alltså vad Huber, läkare på ett mentalsjukhus, predikade för sina patienter i Tyskland på 70-talet.

Samhället producerade mentalt sjuka på grund av att samhället självt var sjukt. Kureras kunde det bara göras genom en revolt --- en våldsam sådan om så var nödvändigt. Vägen till ett tillfrisknande för patientens egen del var genom att delta i våldsamma attacker mot samhället. Terapi genom våld.

Ledningen var dock, förståeligt nog, inte riktigt inne på samma linje. De sparkade Huber. Men han krånglade sin anställning tillbaka med påståendet att flera av hans patienter skulle ta sitt liv om de inte hade honom som läkare. Vidare protesterade patient-proletariatet, och kom t.o.m. att ockupera administrationens lokaler...

Väl tillbaka skulle Hubers diskussionsgrupper behandla ämnen som dialektik, marxism, religion, utbildning och sexualitet --- men i själva verket pysslade de med sprängämnen, radio-kommunikation, fotografering, judo och karate. Delar av gruppen blev faktiskt militanta senare, Huber arresterades och SPK upplöstes officiellt men bytte väl egentligen bara namn till "Information Center of the Red People's University", som ville starta en guerrilla-rörelse --- men det slutade snart med att de flesta medlemmar gick över i RAF...

Hade detta beskrivits i ett skönlitterärt verk eller dylikt, hade det väl utan tvekan förkastats som för långsökt för att fungera?




(Obs! Nämner detta bara så att alla är helt på det klara med saken. Tro inte att Marx skulle hålla med Hubers och patientkollektivets tolkningar av marxismen! Det får stå för dem, och dem allena. Trots att jag använde mig av en bild av Marx ovan.)

måndag 6 oktober 2008

Åäö till Indien inläggen

Sådärja. Kikade lite bland alla de gamla Indien-inläggen idag, och irriterade mig på bristen av åäö i vissa av inläggen. Det är nu åtgärdat. Säg till om ni hittar några utan så rättar jag till dem också.

fredag 3 oktober 2008

Berlin Marathon: preliminärt certifikat

Resultat, inklusive mellantider:



Niemi, Kristian (FIN) Platz / Overall: 18948 Platz / Overall: 1988 (in Altersklasse / Agegroup: MH) Nettozeit / chiptotal: 04:15:38 Bruttozeit / clocktotal: 04:31:54 Halb 1 / First half: 01:55:06 Halb 2 / Second half: 02:20:32 Zeit pro km / Time per km: 06:03 Geschwindigkeit / Speed: 9.90 km/h 21462 5 km: 00:26:57 10 km: 00:54:12 15 km: 01:21:05 20 km: 01:48:56 25 km: 02:17:40 30 km: 02:48:23 35 km: 03:22:27 40 km: 03:59:12

Pärlor för svinen

Under tiden i Indien hade vi bl.a. föreläsningar av professorer från Banares Hindu University. Ämnena sträckte sig från Sacred Geometry of Banaras och Women in India till Peace Research, indisk filosofi och musik. Ibland insåg jag hur lyckligt vi var lottade, hur framstående personer vi hade framför oss. Andra gånger mindre så.

Indisk musik har kommit på tal här i dagarna, och jag kikade in på Wikipedia lite för att läsa på om Dhrupad. Vid läsningen tittade jag på `externa länkar' --- och överst var länk till Ritwik Sanyal. Vår föreläsare i ämnet indisk musik. Nu tycker jag inte man ska svälja Wikipedia-artiklar med hull och hår, utan alltid ta dem med en nypa salt. Men nog verkar han vara ännu mer prominent än vad jag anade mig till under föreläsningen.

Hmm... Spelade ju in föreläsningarna med diktafon; han sjöng för oss också, det borde vara inspelat. :) Men --- ännu bättre --- vi har ju också Youtube. Här har ni honom:



(På tal om något helt annat --- ni missade väl inte de två inläggen om Leopold [1] [2] p.g.a. min långa harang om Berlin marathon?)

onsdag 1 oktober 2008

Berlin Marathon --- gick hyfsat.

Jag har tjatat länge om Berlin marathon. Det här lär vara sista inlägget om det nu --- för nu är det klart och sprunget.

Ni har väl, förresten, inte missat att Gebrselassie sprang nytt världsrekord just vid Berlin Marathon? Jajjemen. Det gjorde han. 2.03,59. En förbättring av hans gamla rekord --- satt 2007, även det i Berlin --- med dryga halvminuten.

Lite häftigt att ha varit där; sprungit samma sträcka, samma dag.
...
Om än något långsammare. ;)

Som jag tidigare nämnt har jag varit orolig för magen. Det är ju den som sabbat de senaste två marathonen för mig. Men icke denna gång! De glädjenyheterna rapporterade jag tidigare, så lämnar det ämnet här. *pust*

Jag hade hoppats att ifall det ovannämnda inte krånglade, så skulle jag springa på en tid klart under fyra timmar. Det höll fram tills ungefär 21km. Sen dalade farten. Fram tills dells höll jag rätt precist en takt som skulle ha tagit mig i mål på en tid kring 3.45, ifall jag klarat av att hålla den. Det gjorde jag alltså inte. Inte på långt när.

Blev faktiskt orolig redan lite efter morgonmålet (lite müsli med yoghurt; juice; kaffe), då jag sprang uppför trapporna i hotellet. Det borde ha varit lätt gjort, med mycket studs i benen. Men så var det inte; det kändes trögt. Struntade dock i det. Skyllde det på att det var tidigt på morgonen, att det var allt. Hoppade i springkläderna, och så begav vi oss iväg.

Pappa, Patrick, jag.
Hotellet var inte långt ifrån, och det var lätt att hitta --- 40.000 deltagare som alla ska till samma ställe utgör ett inte-så-svårt spår att följa. Tyvärr utgör även denna lättspårade massa ett visst hinder då man försöker ta sig fram. Då täten --- med Gebrselassie i spets --- startade var jag fortfarande i skogen. I ett buskage, närmare bestämt; varifrån jag, tillsammans med tjogtals andra, försökte klämma mig fram till gatan och min startfålla. För att göra en långsam historia kort, var jag vid den egentliga starten en kvart senare. (Grupperna startar med en liten fördröjning mellan varandra, för att förebygga trängsel.)

Det gick undan rätt bra, trots det stora antalet löpare. Det blev nog aldrig tvärstopp längs med banan, och stunderna då jag blev tvingad till gång p.g.a. trafikstockning var heller inte många. Men för att klara av att hålla den hastighet jag ville, så blev det många springsteg tvärs över gatan, och ännu fler på trottoarer och liknande. Allt för att försöka hålla den takt som kändes som min egen. Och som ovan nämndes var den hyfsat snabb. Till en början.

Fram till 15km kändes allt bra, men där började jag känna att det fanns en ände på orken. Och att den närmare sig snabbare än planerat. Att jag redan började känna av det vid 15km var inte alls lovande. Tvärtom. Det var riktigt illa. Ändå var farten sådan att jag utan problem borde kunnat klara av att hålla den. Ville inte sakta in heller, dels då jag borde klara det; dels då det skulle innebära att jag kanske inte fixade loppet på under fyra timmar.

Här är förresten sträckan
(Kartan skapad med Polaring.)

Vid 21km gick det inte längre. Kände att den beryktade Väggen faktiskt var inom synhåll. Drog ner för att orka med den resterande halvan av marathonet. Men det hjälpte inte att springa på sparlåga. Väggen var ett faktum då 25km var sprunget. Efter det blev det tungt, tyngre, tyngst. Bara att ta en kilometer för kilometer. Inte tänka på hur mycket som var kvar; bara fokusera på vad jag hade framför mig. Fokusera på de guppande vaderna framför mig. Det var vad jag siktade blicken på. Inte på massan av människor --- då var det alltför nära till ögat att blicka över vägen som sträckte sig ut framför. Att hela tiden titta efter nästa kilometerskylt. Att börja tänka på hur mycket som var kvar.

Så jag följde vader. Ett steg i taget; inte tänka på sträckan; inte tänka på tiden; bara mina vader framför mig. ... Jo, mina vader. Försökte hitta ett vad-par framför som höll den takt jag klarade av, och så följde jag dem. "Ta inte mina vader ifrån mig," skrek jag för mig själv då någon kilade emellan. När det, av en eller annan orsak, blev jobbigare att följa mina vader än att välja ett nytt par, följde jag någon annan. Ibland hade jag inga i synnerhet jag tittade på; följde bara havet av ben som sprang. Som rörde sig som vågor i ett hav. Ju mer jag klarade av att sluta tänka, bara vara en av vågorna, desto bättre gick det. Desto mindre kände jag hur trött jag var.

För trött var jag. Från 25km och framåt var låren vedklabbar som värkte varje gång fötterna slog i trottoaren. Och för varje hundra meter blev träslaget allt massivare, stegen allt tyngre.

Saktade ner vid de allra flesta drick-stationer. Märk väl: saktade ner; jag stannade aldrig. Ju närmare mål jag kom, desto mer gick jag. Men jag stannade aldrig. För att vara ärlig, så var inte gåendet så mycket långsammare än "springandet" vid det laget. Se själv på grafen nedan.

Det är kanske lite svårt att urskilja --- men, å andra sidan, så är det ju just det som är poängen. Straxt efter 40km ser ni att det blir ännu lite långsammare? Då går jag. Så gott som en hel kilometer, med bara några hundra meter löpsteg där emellan. Men det är ju ingalunda en enorm skillnad jämfört med tidigare.

Vad som fick mig att tänja ut stegen till lunk igen var klappar i ryggen av mina med-deltagare.
Come on! ¡Venga! ¡Venga! Don't give up!
Det hjälper. Allt stöd uppskattas --- behövs. :) Så ser ni någon gång ett marathonlopp i er närhet, tveka inte att ge några klapp och rop till löparna! Det uppskattas mycket.

Efter plakatet som visade att nu var 41km sprungna letade jag kontinuerligt efter "mål-bågen". Ni vet, målet helt enkelt. En båge spänd över vägen. Det du ska springa emellan för att äntligen vara framme. Och där var den. Där framme. Inte alls långt. För kort, t.o.m., tyckte jag. Men å andra sidan kanske jag inte var i det bästa sinneslaget för att göra dylika bedömningar, och skenet bedrar ju ofta på långa sträckor. Inte ville jag säga emot heller.

Men väl framme, väl under bågen --- så dyker ytterligare en upp bakom! Attans! Ytterligare trehundra meter att springa! (300 meter kan låta lite, men med nästan 42km i benen är det inte det. Varje steg är ett för mycket.) Bara att hitta de där sista krafterna och glömma den första bågen.

Framme vid den andra bågen så visade sig ju att inte heller den var den rätta! Efter båge #2 tornade Brandenburger tor upp! Nu måste jag vara framme! Maffigare målport än Brandenburger tor kan de ju inte direkt plocka fram ur hatten. Nu! Strunta i att jag trodde de sista stegen redan var sprungna efter båge #2 --- bara att ta i igen och fortsätta fram!

... Tror ni att det var slut där?
... Klart det inte var. Ännu hundra meter efter det. Jestas ändå! Men där, hundra meter efter Brandenburger tor var det slut. Och jag ska inte hålla inne med det, jag var allt bra tårögd när jag sprang igenom Brandenburger porten; under de sista hundra meterna efter det. Publiken jublade. Och när jag säger jublade så menar jag det. De jublade. Jag jublade. Och var äntligen, äntligen framme.

Tiden blev 4.15. Hyfsat. Inte vad jag hade hoppats på; inte bättre än första året i Helsingfors. Men bättre än förra året åtminstone. På sätt och vis känns det som att det här var mitt första marathon --- första gången det-som-inte-ska-nämnas inte krånglade. Första gången det var helt "normala marathon-besvär". När väl ni-vet-vad är under kontroll nu, så är det bara att jobba vidare för att få en bättre tid nästa gång. För det blir nog en nästa gång. Även om det inte kändes som en attraktiv tanke vid målgång.

Även om det var färdigsprunget så var jag tvungen att fortsätta röra på mig. Det gick inte att bara stanna där och pusta ut särskilt länge. Det var minst en kilometer till att gå, om inte mer, för att hitta Linda och Harriet som väntade vid platsen för "familj-sammankomst." Väl där kunde jag dock lägga mig ner ett tag.


Plastpåsar delade ut på plats så man inte skulle bli alltför kall efter marathonet.

Efter att ha pustat ut lite var jag dock tvungen att bege mig in i myrmyllret av löpare och familj igen; in på marathon-området. Måste lämna tillbaka chipet (som höll ordning på tiden) och hämta ut mina kläder.

Inte långt efter att jag sprungit i mål kom även Patrick och pappa.

För min del var Berlin lite för stort. Det var lite för mycket folk. Framför allt för mycket ståhej både före och efter marathonet. Under själva loppet var det okej. Men upplevde det inte som ett stort plus under loppet att det var så mycket folk heller; att jag var en bland så många. Faktiskt var det ett minus också att jag inte förstod vad på-hejarna skrek. Jag hade svårt att känna mig peppad av bara oförståelig tyska. I Helsingfors kan jag ta åt mig ropen även om de inte är riktade specifikt åt mig, i och med att jag förstår dem.

Så även om det utan tvekan är lite roligt att ha sprungit en av The Big Five --- London, Berlin, Boston, New York och Paris --- så tror jag inte det blir Berlin igen. Vem vet, kanske det t.o.m. blir något som är mycket närmare. Varför inte Sunne marathon? Efter 40.000 deltagare vore det en rätt annorlunda upplevelse med 60 löpare. :)

Och tiden nästa gång? Den kommer bli snabbare. Nästa gång kommer jag inte alls att oroa mig lika mycket för ni-vet-vad. Och som jag nämnde inledningsvis kändes det trögt redan i hotelltrapporna samma morgon --- nå, orsaken till att jag har tid att skriva ett så här långt inlägg, är att jag är hemma från jobbet idag. Snuvig och febrig. Kanske hade jag det i kroppen redan i söndags; kanske påverkade det. Eller så inte. Troligare är väl att förkylningen beror dels på --- sopsäckskläder eller inte --- att jag låg på marken en rätt så lång stund; dels på luftkonditionering i såväl hotell som flyg. Det spelar ingen större roll, egentligen. Jag är ändå mer än nöjd över att ha sprungit ännu ett marathon. Och även om jag inte är glad över tiden, så var den hyfsad. Jag kan ändå inte vara annat än nöjd.

Utanför Brandenburger tor

Prima täcke

En av souvenirerna från Irland var ju ett prima täcke.
...
Leopold gillar det också.

Täcket.

Men... Vad är det där?

Leopold! :)