söndag 11 november 2007

Tempelräd!

Vi har nu varit här under en längre tid än vad det är dagar kvar, och fram tills igår har vi varit fruktansvärt dåliga på att titta på närbelägna tempel. Faktiskt, har jag nog inte varit in i ett enda! (Festivaler och liknande har jag ju däremot sett, som ni vet. Och en hel del småtempel.) Ändå har vi flera stycken mindre tempel inom en radie på femhundra meter, och flera stycken stora bara två-tre kilometer ifrån!

Igår gjorde vi äntligen slag i saken, och tog en rickshaw till Sankat Mochan Mandir (mer info här och här; fungerar inte den första sidan direkt, pröva senare). Då det är ett tempel tillägnat Hanuman, apguden, så trodde jag att det formligen skulle drälla av apor där. Det gjorde det inte. Visst var där några, men det var nästan så att man fick leta efter dem. Inga alls i centrum av templet.

Det var inte så många där då vi kom. Flickorna ställde sig i kön för dem, och jag ställde mig i den andra kön. Tur att jag inte har problem med trånga platser, eller obehag när människor tränger sig på, för att köa här är en nära upplevelse med ens med människor. Så gott som konstant kände jag mannen bakom mig över hela ryggen och baken; några gånger på hälarna, och några gånger i nacken (han hade lippis på). Just här, tror jag att det helt enkelt var för att de så gärna ville fram, för att de så gärna ville få darshan av Hanuman. Vi köade alltså för att se en avbild av Hanuman.

En scen jag gärna skulle visa för er lite mer bildligt, är hur en man i kanske femtioårsåldern, med bara tre meter kvar till Hanuman, står på tå och vaggar, fram och tillbaka -- av ren och skär entusiasm --; han håller ett paket sötsaker vid bröstet, redo att ge till Hanuman. Han verkade så lycklig över att vara där.

Det var såna bilder som gjorde att besöket gjorde ett så stort intryck. Vissa platser är mer heliga än andra. Men det är inte just platsen som är grejen, som gör skillnaden, utan det är människornas inställning. Det mått av tro de uppvisar. Av fromhet.

Nio av tio hade för övrigt sötsaker med sig. Men när jag säger att de "offrar" sötsakerna till Hanuman så misstänker jag att ni får fel bild. Det är för att ordet "offra" inte alls konnoterar rätt saker, som jag nämnt tidigare, men det finns inget bättre ord att ta till. De "offrar" sötsakerna till Hanuman, och i och med det förvandlas sötsakerna till prasad, till Guds gåva till människorna. Eller med andra ord: sötsakerna välsignas. Efteråt, tar de med sig sötsakerna hem, och -- givetvis -- äter upp dem. I och med det, tar de del av Guds välsignelse.

Om ni tror att tempelräden tog slut där, så har ni fel! Visst vetni, det gäller att smida när järnet är varmt.

Vi gick till Tulsi Manas Mandir (igen, funkar inte länken, prova igen -- direkt eller senare; förr eller senare går det). Det här var inte ett tempel i riktigt samma bemärkelse som de andra -- eller i alla fall inte bara ett tempel. Man kanske kunde kalla det ett didaktiskt hus, var man lärde sig om Ramcharitmanas. Utdrag ur boken stod skrivna på väggarna -- och det var inga små väggar, ska ni veta! Där fanns även ett litet nöjesfält, var de lite yngre och äldre med barnasinnet kvar kunde lära sig genom att titta på dockor med mera. Det fanns även ett altare, med gudabilder m m, men det kändes inte som att det var just dem som var huvudsaken här. Jag upplevde inte heller riktigt samma känsla av vördnad här.

Hade järnet svalnat efter det, tror ni? Nejrå! Fortfarande varmt, och vi smidde vidare. Räden fortsatte i riktning mot Durga Kund, och Durga Mandir där. ("Mandir" betyder för övrigt ungefär tempel.) För att komma dit gick vi igenom en liten bazaar, var de sålde diverse attiraljer oman kan använda i puja och annat. Som på alla de andra ställen, lämnade vi våra skor utanför -- det finns alltid någon där hos vem man kan lämna dem, mot en liten ersättning. Inne fanns det i centrum själva templet. Man kunde gå runt templet, och utanom den vägen fanns en ring av altare med mera. En fyrkantig ring, men i alla fall. (Det låter helt enkelt inte lika bra att säga att det fanns en fyrkant runtom eller något dylikt... ;-) )

Vi steg vördnadsfullt fram mot gudabilden -- och en man hojtade oss till honom. Han berättade lite om templet; knöt band runt våra handleder (på vänster arm på flickorna, och höger på mig), och tryckte en tilka i pannan på oss. Vi fick även halsband av blommor hängda runt nacken. Offrade lite pengar åt Durga.

Just den här gudabilden av Durga, ska förresten vara en som uppkommit av sig själv!, på plats. Den har inte gjorts av människor.

Han tog oss kring de olika anhalterna på den yttre (fyrkantiga) ringen. Vi fick ett band till knutna runt handleden, och en tilka av aska i pannan, vid ett Shiva-altare. ---Det kändes faktiskt lite oförskämt av oss, även om det inte var vårt fel. Vi gick förbi, och då ropade pujarin till sig oss. Det fanns en kö med indier vi bara genade förbi; de stod snällt kvar och väntade...

Liksom vid Sankat Mochan Mandir var atmosfären tjock av `devotion'. Satt mig på trappen kring (den fyrkantiga) ringen; tittade på allt. Det var ett myller -- men absolut inte ett kaos. Liksom gällande så mycket i Indien, kan det verka kaotiskt vid första ögonblick, men titta vidare. Se på människornas ansikten. De är betydligt mindre stressade än de ihopbitna minerna du ser hemma på torget. De är lugna, här; i ro. Och det finns en mening med att de gör, en metod, ett system var allt tas i beräkning -- men var inget måste göras just så. Det är tanken som räknas, inställningen man har. Det är ett lugn i stormen, i kärnan -- och kärnan är människan, människorna. I stormen som är Indien är varje individ ett lugn. Bara titta efter, så ser du det. På ghaten, i människohoparna; i templen; i trafiken.

Jag skulle ha kunnat sitta länge där på trappen, och bara titta på allt och alla.

Efteråt har jag insett att vi minsann hade tur som alls fick se insidan av Durga Mandir. Henrik, veteranen i vår grupp som är här för tredje gången, har varit flera gånger vid Durga Mandir, men aldrig fått gå in. Bara tittat från dörrgaveln. Även stött på det på flera ställen på internet, att det är off-limits för utlänningar. Kanske har de ändrat på sin policy. Kanske hade vi tur.

Efter Durga Mandir hade hungern kylt ner järnet. Räden var över. Hade gärna visat er bilder på annat än mig, men tyvärr var "Photography strictly prohibited" på alla ställen vi gästade.