Andra gången berättade han om att han jobbade i en affär och undrade om jag ville komma och kika. Avfärdade det som ytterligare "reklam." (Man får ju tänka på det som så, att de, då de kommer och ropar och hojtar och lockar, bara gör reklam. Att det är deras marknadsföring; istället för i tidningar och liknande.)
Tredje gången berättade han att han hjälpt tidigare grupper från Karlstad med diverse. Passfoton med mera. Han berättade även att de kommit och tittat till hans affär; men inte bara sett på affären, utan även på när de väver tygen. Han undrade igen om jag hade tid; dels var jag fortfarande inte säker på honom, dels hade jag faktiskt inte tid.
Flera gånger stötte jag på honom igen, och han undrade om jag hade tid. Oftast hade jag faktiskt inte tid på riktigt. :-) Men så kom han igen en dag, och jag tänkte att Okej då. Jag har faktiskt tid, och han verkade vara okej.
Så jag följde med. Intressant! Lärde mig igen några fraser hindi -- Ap ke nam e he? (Ingen aning om hur det stavas, men så låter det); det vill säga: Vad heter du? Och Mera nam Kristian (Igen, så låter det; ingen aning om stavning); det vill säga: Jag heter Kristian.
Han lärde mig även känna skillnad på silke och syntet.
Nej, jag behövde inte köpa någonting. Det var helt okej att bara titta första gången.
Mannen på bilden väver en sari; en liten sådan, med mönster i guld. Om jag förstod det rätt, skulle det räcka två veckor eller dylikt att göra den klar. Själva mönstret "finns" i högarna av (vad som liknar) papp med hål i, som syns precis ovanför hans huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar