Ett maraton på bredden

40 pass löpning sen 1 augusti. 14 senaste 10 dagarna. Vet inte hur mycket det är för dig, men det är mycket för mig. (Arbetspendlingslöpning FTW!) Känns som ett maraton på bredden, eller något. 

Senaste fem dagarna eller så har kroppen varit rätt trött. Seg. Inte haft någon fart. Idag var det lite annorlunda. Fortfarande lika trög, men fanns på något sätt möjlighet att trycka på. Men det krävdes lite beslut och vilja (till skillnad från annars, då det ändå rullar på rätt bra av sig själv.) Roligt.

Kroppen anpassar sig? Känns som vid 35km utav 42, ungefär. När man sprungit förbi de där värsta partierna och krafterna återvänt för att huvudet ser målet hägra. 

Egentligen skulle jag hellre ha färre pass och längre pass -- eller ja, längre i a f --, men man tager vad man har möjlighet till!

Imorgon blir en vilodag. Tror jag. 

Två löpturer också

Okej. Ni har fått bilderna. Då förstår ni vad som är nästa obligatorium?

Just det. Löpturerna.

I synnerhet två var nämnvärda. (Jag säger synnerhet, för det brukar ofta hända en eller annan detalj på så gott som varje löptur i Indien som liksom gör händelsen minnesvärd.)

Först, så var det den här lördagsmorgonen när jag sprang till BHU [Runkeeper].

Väl inom universitetsområdet kom jag snabbt till en av träningsanläggningarna. Jag brukar inte springa på bana. Vad tusan; kanske skulle prova nu. Så det gjorde jag.

Efter ett tag började det dyka upp indiska studenter, som också sprang runt banan.

Så det blev lite tävling. Och ett antal varv. Tycker det gick rätt bra för mig. Vissa av dem verkade tycka det var roligt, andra verkade vara mer eller mindre ditkommenderade. Utrustningen varierade mellan allt från jeans och barfota, till löparskor och märkeskläder.

Ungefär vid kilometer sex kom det dock någon som gav mig en match, medan fartökningen innebar att min mage --- som vid tiden inte alltid ville samarbeta, så fick avbryta utmaningen och bege mig hemåt. Roligt var det dock. Snart blir det mer!


Den andra löprundan jag tänkte nämna sprangs i Delhi [runkeeper]. Här handlade också om varv på varv på varv. Men inom ett ännu mindre område. Nämligen inom hotellets inhägnade område i Delhi. *facepalm*

Ärligt talat trodde jag det rörde sig om ett större område än det faktiskt var. Det lät så när jag pratade med dem. Menmen.

Kommer i varje fall inte bo där denna gång, utan på ett hotell som knappelunda har liknande anordning. Misstänker det inte blir något springas av i Delhi. Däremot kommer vistelsen i Banaras vara något längre (tre veckor), så hinner springa desto mera där.

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)

Försök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

Man utvecklas.

Gillar skarpt att jag kan slänga in ett pass på 43km ena dagen, och bara tre dagar senare springpendla till jobbet (6km enkel) som vanligt.

Borta är de dagar (kring 2007 kanske), då jag var _helt förstörd_ efter en mara. Kunde knappt gå på flera dagar, och många veckor -- ja uppemot månad -- innan löpningen flöt på något så när igen.

Saker går framåt. Sånt är bra.

Två skäl varför vinterlöpning är så bra

Det är vinter. Idag lite mer än på andra dagar. Löparen i mig stornjuter.

(1) Det går inte att springa fort. Det är liksom bara att släppa den tanken helt och hållet; inte ha några ambitioner åt det hållet alls. Istället satsa på långt och länge.

(2) Varje tur har ännu större potential än vanligt att bli små äventyr --- inte minst snöyriga dagar som denna. Det är omväxlande, utmanande underlag. Nästan lite offroad-känsla; terräng fastän man fortfarande är inne i stan. Kort sagt: det är roligare. Och dessutom ännu skönare, väl inne i värmen.

Halkan är inget problem, så länge du inte försöker springa fortare än vad som är lämpligt. (Hur fort är det? Du märker när du börjar falla. Långsammare än så.) Det blir ett lite annorlunda steg; annorlunda landning och avstamp -- detta är vinterlöpning, helt enkelt. Men passa på och njut vid ex vis tunnelpartier, då du stöter på den gamla vännen friktion! Ta då ut stegen, och tygla åter tempot när snön närmar sig. Köp broddar, om så. Då är inte ens is ett problem.

Tvärtom -- halkan bidrar bara till en naturlig fartlek! Stundom är det slirigt; stundom fäster det; ibland vet man inte så säkert. Eftersom du anpassar farten därefter --- vilket betyder ger järnet!! när du kan --- så får du också in korta spurtar och lugnare partier. På ett lekfullt, omväxlande sätt. Fartlek!

(Bonus-fördel) Det blir spår. Lite roligt när man kör FiveFingers, och lämnar tåspår. Alltid är det någon som blir konfunderad. (Japp. Sån humor har jag.)

Så. Ut och spring!

[EDIT 27 dec 2012: Om Halka = fartlek, ovan.]

Lite utsikt från AXA

Har visat rutten från AXA Fjällmarathon tidigare. Här har ni en närmare titt på ytterligare några bilder. (Ytterligare fler @ flickr.)

Vålådalens fjällstation. Fast min sovplats syns inte här. Det var ytterligare lite åt vänster. I ett tält.

 

Två bilder från rutten. Exakt hur vi sprang ser du bäst här.

 

För bilderna större eller fler foton, gå till flickr.

AXA Fjällmarathon : rutten

I lördags var det dags för AXA Fjällmarathon! En upplevelse. Mer ord kommer senare. Tänkte visa rutten först.

En film, "inspelad" med en Garmin Forerunner, och "uppspelad" med Google Earth --- plus några bilder på undertecknad utefter banan.

Missa inte heller arrangörernas egna filmklipp! Här ser du bättre hurudan terräng det var fråga om.

Nedan kan du (handgripligen) kolla på karta. (Har du Google Earth Plugin kan du dessutom göra det i "3d" karta istället för vanliga 2d.)

Nya skor!

Bra eller dåligt, nya skor blev det i a f! Ett par Inov-8 Bare Grip 200.

Kan väl klassas som "minimalistskor."

Barfotaskor stämmer däremot inte särdeles väl, tycker jag. De har nämligen rätt så rejäla dobbar. Så pass, att man inte känner markens textur knappt alls. Däremot är de så pass tunna, att foten följer underlaget.

Greppet torde vara mycket bra, även då det är blött och glatt. Välbehövligt, med tanke på de förhållanden som väntar vid Fjällmarathonet.

Jo, självklart har jag varit ute på en testrunda. :) Skulle inte våga ta vilka skor som helst direkt till en mara, men de här är s a s tillräckligt lite _skor._ Alltså, de är så mjuka, och har så pass få skavanker, samt passar foten så pass bra, att jag tror det kan gå.

... Men helt säker är det förstås svårt att vara. Lite vanskligt känns det. Bättre, långt mycket bättre, hade varit att haft dem en vecka sedan; sprungit lite längre med dem, i mer varierande terräng. Får helt enkelt ta en testrunda till, på fredag, efter boktiteln upp, och ha plan b i ryggan utifall att...

AXA Fjällmarathon 2012

På lördag ska jag springa ett marathon igen. Denna gång i fjällen. AXA Fjällmarathon.

Visa större karta

Inte något jag hade tippat på förhand jag skulle göra -- aldrig ens varit i fjällen tidigare --, men ser fram emot upplevelsen. För det kommer säkert bli det. En upplevelse.

Bilden nedan är tagen från Fjällmarathonets bildgalleri, 2011.

Grämer mig redan å det grövsta att jag inte kommer ha kameran med. (Kolla in någon av banbeskrivningarna eller bildgallerierna för ytterligare smakprov.) Vet att vyer jag aldrig sett tidigare kommer visa sig, men jag får väl nöja mig med att ha ögonen extra öppna.

Det blir lite backigt: 1800 höjdmeter. Tre fjäll ska bestigas. Därav de många backpassen ni kunnat läsa om på twitter, tidigare.

Just nu är jag däremot lika fundersam över skor som höjdmeter. Senaste året har jag sprungit så gott som enkom i Fivefingersen, men de börjar bli rätt slitna. De också -- skorna på bilden till vänster är de ännu äldre Kayanosarna. Får se hur det blir med det.

I övrigt känns formen faktiskt rätt bra. Trots vissa, smärre missöden nyligen. (Var riktigt orolig där, en stund. Men gått bra!) Förberett mig som vanligt, och t o m resan börjar nu vara klar.

Vad tiden kommer känns mycket svårt att uppskatta. Och det är inte heller något jag har särskilda mål kring. Nu handlar det inte om att komma under det ena eller det andra, utan bara att springa, och njuta! ... Men helt kan jag ju inte låta bli att gissa; gaffeln får dock bli vid. Någonstans mellan fem och sju timmar, kanske?

---

Det twittras rätt flitigt om loppet --- ni kan följa skriverierna här på bloggen. Bokmärk sidan, och följ med! Annars är hashtaggen #axa2012. Kommer givetvis inte skriva under loppet, men högst antagligen en hel del både före och efter. :) För bara mitt tjôt, se @krissen.

#axa2012

Lätt löpsteg

Veckans tema för Fotosöndag var sko. Ville visa skillnaden i vikt och storlek på de kayanosar jag sprang i förr, och de fivefingers jag springer i så gott som varje tur, sen september ifjol. Just det syns nog bäst i den här bilden, men nedanstående blev snyggare. Tycker jag.

(större @ flickr)

FiveFingers är då s k "barfotaskor" eller minimalistiska löpningsskor. Så tunna som möjligt, men ändå visst skydd mot underlaget. Kort sagt: jag är mycket nöjd med dem. Nu. Det tar dock ett tag att vänja sig.

Inför första löpturen hade jag en bild framför mig, hur jag skulle susa ljudlöst fram. Som en katt. En tiger. En ninja. Pytt. Tänk: kassaskåp med styltor på fjädrar som inte funkar. Alltså klumpigt som bara den. DUNS DUNS KLUMPEDUNS för varje steg.

Men det blev bättre.

Löpsteget ändrade sig. Jag blev smidigare. Fick bättre balans; till och med så jag tyckte mig märka av det i vardagen. Starkare fötter, helt enkelt.

Förstås tog jag i lite för hårt i början. (De sa ju man inte skulle. Börja försiktigt och bla bla bla. Så vad trodde de?) Borde kanske inte ha kört back-intervaller en månad in och så vidare --- men strunt samma, idag kan jag springa långt med dem utan känningar vare sig här eller där.

Och det går snabbt. Faktiskt en markant skillnad i hastighet, jämfört med tidigare. Kanske är det bara viktskillnaden (FiveFingersen väger hälften så mycket som Kayanosarna), men jag tror det även är skillnaden i dämpning -- och därmed det ytterligare annorlunda löpsteget -- som påverkat.

Skulle kunna fortsätta lovorda -- finns fler, positiva detaljer jag inte tagit upp --, men slutar här, för stunden åtminstone. Är ni nyfikna --- fråga. Och om du hellre fortsätter läsa själv, om minimalistiska löpningsskor/"barfota"skor, så kan du t ex börja med de här svenskspråkiga texterna här [1], [2]; and/or these in English [3], [4].

Bra träningsvecka.

Äntligen kommit igång så där ordentligt med träningen igen, efter diverse vinteråkommor. Ja, och så är både snö och (nästan all) sand borta, så det går såväl att springa med barnvagn som att cykla med "räserfräsern". Så det har jag gjort.

Lör 24/3	10,5km barnvagnslöpning i 4:36min/km
Sön 25/3	25km cykling i 30,82km/h; Kil => Karlstad
Mån 26/3	(inget)
Tis 27/3	10km intervaller (8x900 med 300m vila emellan); medeltempo 4:25min/km
Ons 27/3	22km cykling till jobbet i 30,01km/h
Ons 27/3	22,72km cykling från jobbet i 33,52km/h
Tor 28/3	15,67km barnvagnslöpning -- dagislämning -- i 4:52min/km
Fre 29/3	7,65km morgonlänk med sega ben i 4:49min/km

Det har framför allt gällt att hitta de där vardagsstunderna när det går att klämma in träning också. Som att cykla till jobbet (Kil).

Hör och häpna: sammantaget gick just det snabbare med cykel än med buss. Alltså om man räknar in att ta sig till och från buss o s v. Väckarklockan och ringa samma tid (5:00), då jag börjar 7. Med cykel var jag på plats 6:15. Gott om tid att duscha, äta morgonmål, och dricka kaffe sittandes i massagestolen. Hem (Kil => Karlstad) är det nerför stora delar av rutten, så den gick på 40 minuter, dörr till dörr!

I torsdags var det springande dagislämning. Lillebror sovande i vagnen; storasyster springandes bredvid. När hon inte ville springa så vilade hon en stund på ståbrädan -- någon minut senare var hon sugen att springa igen; så det gjorde hon. Och så vidare. Ellen väl lämnad, sprang jag och Elis ytterligare 15,67km Gubbholmen runt, runt (runt, runt.....).

Under gårdagens morgonrunda var benen faktiskt något sega.

Idag har jag inte tränat något särskilt.
---Imorgon är en annan femma. Bra vecka, hur som.

Ultraintervaller avklarade!

I lördags var det dags för ultraintervallerna. 80km in alles, fördelade på åtta stycken pass á 10km. Och det gick vägen! Även om tiden var beskedlig: sammanlagt 08:38:21, och en 32:a plats bland de 38 som klarade av alla åtta intervaller.

De enskilda intervallerna avklarades som följer.

Km	Tid	Tempo	Kcal
80	08:38:21	6:29min/km	5173
00-10	00:53:11	5:19 min/km	634
10-20	00:58:05	5:48 min/km	678
20-30	01:02:32	6:15 min/km	649
30-40	00:59:18	5:56 min/km	649
40-50	01:04:41	6:28 min/km	741
50-60	01:15:22	7:32 min/km	617
60-70	01:22:58	8:18 min/km	505
70-80	01:02:14	6:13 min/km	700

Att tiden inte blev bättre gör ingenting alls. Är bara glad över att ha klarat av alla åttio kilometer. Förra året avbröt jag som bekant efter 60km. Dels på grund av att knät protesterade något väldeliga; dels på grund av att motivationen tröt rätt rejält.


Tack till twittrarna! Annars hade detta stycke haft sin naturliga plats längre ner, ja längst ner hade jag tänkt. Men insåg sen att ni ju är vana att sluta läsa efter 140 tecken, så jag gör säkert bäst, med tanke på hur långt inlägget till slut blev, i att omnämna er redan här. :o)

För jag måste tacka er. Ni var helt fantastiska! Hade ett så stort stöd i er, med alla hejarop och peppande tweets. Ett stort tack! Ert stöd var en del till att jag orkade hela vägen.

Detaljerna: ute i spåret. Hade satt larm ca. 20 minuter inför varje intervall. Kl 23.40 ringde klockan första gången. Väntade tills någon minut efter midnatt -- för att få samtliga intervaller inom samma dygn, och sprang så iväg. Lambergstjärn runt, runt. Förvånansvärt många var uppe den tiden. Färre kl 03.

Segt, segare, segast. Ska jag vara ärlig kändes inte benen särdeles pigga den här gången ens vid de första tio kilometrarna. Tiderna, de började långsamt och saktade ner allt mer efter det. Intervall nr. 2 innehöll dock både knytning av skosnören och, hrm, buskagepaus. (Hellre kl. 03 på natten än kl. 15 på dagen!) Pausade givetvis inte klockan under någon av avstanningarna -- är det tävling så är det! Man gör vad man måste, men tiden rinner iväg.

Är möjligt att det sega tempot orsakades av att börja springa mitt på natten. Att kroppen inte var vaken eller ville vakna. Men upplägget att börja vid midnatt var ändå bättre än tidigare, då första passet var 06 på morgonen -- men sista så sent som 03 på natten. Nu var jag klar vid 21, och kunde pusta ut efter det.

Var jag sprang. Lite varstans. Men mest kring Lambergstjärn. Särskilt under de nattliga strapatserna kändes det som ett bra ställe. Upplyst hela vägen; lugnt område; nära hem. Det var den enda planen jag hade på förhand. Kom att variera lite; till Borgmästarbron, Sundstatjärn, med mera. Provade även Gubbholmsbron omkring 40km eller så, men fann att även den lilla terrängen var jobbigare att springa i än vad det var värt.

Vidare begränsades urvalet av att jag ville ha så flackt som möjligt. Även om det inte är särdeles kuperat här, så i det här sammanhanget märks varenda höjdmeter -- inte minst efter att en marathondistans redan avverkats. Alltså så lite upp och ner som möjligt. På många ställen finns det upptrampade stigar längsmed cykelvägarna. Dessa sprang jag på ibland, men asfalt i sig var inget problem. Det gjorde inte mer ont där än annastans, men var skönt som omväxling. (Men redan Gubbholmsterräng var alltså för mycket.) Helst skulle rutterna heller inte innehålla trafikövergångar -- då detta var en tävling pausade jag inte klockan vid något tillfälle. Att vänta på grön gubbe eller dylikt var inte ett alternativ.

Närmast att avbryta. Fram till ca. 55 kilometer sprunget rullade det på i sakta mak. Kände av knät redan lite innan, men inget värre. Vid 55km började det dock säga ifrån på skarpen. Pressade lite, men då smärtan tilltog valde jag att gå. Här var jag som närmast att avbryta. Tänkte tanken att stänga av klockans tidtagning, men förmådde ändå inte göra det. Tog emot. Inte nog med att jag inte fullföljt samtliga intervaller den här gången heller, jag skulle dessutom avbryta tidigare än vid det förra försöket! Nej; det ville jag inte. Så jag lät klockan ticka på medan jag gick. Gjorde några ansatser till jogg, men på det stora hela gick jag resten av den intervallen (50-60). Väl hemma bestämde jag mig för att fortsätta. Jag går de resterande två, om så krävs! Den här gången vill jag inte avbryta. Den här gången ska jag fixa alla 80.

Så när klockan ringde igen, för start kl 18 gick jag ut. Hela intervallen gick jag, om än så raskt jag kunde. Tempot blev också därefter, 8:18 min/km. Försökte springa några gånger, men tvungen att avbryta efter bara någon meter. Det gick helt enkelt inte. Det gjorde för ont, och sättet jag "sprang på" var inte särdeles mycket snabbare än vad jag klarade av då jag gick. Så fortsatte gå.

Inför sista intervallen, kl 21, var jag förberedd att gå även hela den -- men till min förvåning tog det inte lika sjukt längre. Det gick att ta inte bara ett eller två springsteg, utan jag kunde springa så gott som hela intervallen! Och vilken känsla det var! Att inte bara klara av alla åttio kilometer, utan att dessutom kunna springa de sista 10. Hade ett enda stort leende på läpparna under samtliga steg av de sista 10km. En vinnares leende. Faktiskt var tempot också det fjärde snabbaste av de åtta (6:13 min/km).

Thumbs up! (Bidrag till Fotosöndag, tema uniform.)

Detaljerna: mellan intervallerna. Då sov jag. Åt och sov. Drack. Hade bunkrat upp med återhämtningsdrickor, bars, nötter, juice, bröd och annat. Var mån om att börja äta redan efter den första intervallen, även om jag inte var särdeles hungrig. Tror det var en av de misstag jag gjorde gången innan; att inte äta tillräckligt.

Tryckte i mig vätska och näring, medan passet laddades upp till jogg.se. Sen sova. Den rytmen åtföljdes inte bara under nattens intervaller, utan även senare på dagen. Tydligen blir man rätt trött av att springa på det viset. :)

Vis av förra årets ultraintervaller, hade jag även satt fram hela min löpningsgarderob -- att sätta på sig blöta träningskläder är inte en särdeles positiv motiveringsfaktor. Men tack vare det torra vädret och låga tempot krävdes det inte så många rockar och byxor; bara det undre lagret som det gick åt flera avbyten utav. På tal om munderingen, så var det för övrigt i de vanliga springskorna jag löpte. Inte Fivefingersen. Tror inte jag klarat av det. Ännu. Kanske nästa gång?

Färdigsprungen hade jag bara gått ner ca. två kilo, så rätt bra måste jag ändå klarat av att äta och dricka.


Efteråt har det gått bra! Idag, fem dagar senare, känner jag inte av ultraintervallerna över huvudtaget. Ja, det gjorde jag inte i förrgår heller, för den delen. Och igår var jag ute och sprang för första gången efter dem. Gick bra! Inga problem. Men tog det lugnt, och blev inte längre än 5km.


Tack Linda! Och Ellen. För att ni gav mig tiden att utföra även detta stôlleprov. Att jag kunde ta mig en hel dag bara för springning. Till någon nytta eller annan glädje var jag inte den dagen... 

#ultra8x10 live

Twitter-kvitter om ultraintervallerna (hashtag #ultra8x10):

Ovanstående uppdateras alltså kontinuerligt, så återkom under dagen för senaste nytt. :)

Info och officiella resultat här: http://www.jogg.se/ultraintervall

En twitterlista med kvittrande deltagare: http://twitter.com/krissen/ultra8x10

Dags för nya stôlleprov!

Förra året gjorde jag ett försök på ultraintevaller -- åtta stycken tio-kilometerspass på en dag, med tre timmar mellan starterna. Avbröt då efter 60km. Nu är det dags att försöka igen.

Run o'clock!

Imorgon (lör 12 nov 2011) går starten! Alla åtta. Den första klockan 00.00; nästa klockan tre på morgonen, och så vidare. Åtta starter, med tre timmars mellanrum. 80km att avverka. (För mer info, se tävlingssidan @ jogg.se.)

Provianterade tidigare idag. Tror det var ett av misstagen jag gjorde, sist. Åt inte tillräckligt; drack inte tillräckligt. Lägg därtill den första slasken, blandat med regn och allmänt blähä. Nä, sist gick det helt enkelt inget vidare. Men nu kommer det gå bättre!

Här kan du följa tweets om ämnet (#ultra8x10) live.

AXA Fjällmarathon 2012!

Ett nytt marathonlopp är inbokat! AXA Fjällmarathon. Säger dock inte att detta är "nästa marathonutmaning", får hoppas hinna med någon innan denna, som går av stapeln först den 11 augusti 2012.

Det var Johan, den vane klättraren och fjällvandraren, som undrade om jag ville följa med -- och självklart hakade jag på! Gillar att prova på olika marathon. (Favoriten är fortfarande Dublin!)

Själv har jag dock aldrig satt sin fot på ett fjäll förut, men någon gång ska väl vara den första! ;-)

Barnvagnsspringing!

Länge sen barnvagnsspringtur, men idag var det dags!

‎8km med Ellen i. 2km sprang hon själv[1] med Muminmamman i vagnen. Fast med pauser, förstås.

Vid dessa pauser ska man sätta på bromsen och 'stå och prata'. Dylika pratstunder inleds helst med Hej! Nämen vilken gullig baby du har! Efter diverse komplimanger och småprat känner damen att det är dags att röra på sig igen, och så fortsätter springturen.

Medan hon springer skriker hon Pappa! Det här är roligt, pappa!


Främst springer hon med tvåhandsfattning, men eftersom hon sett att jag springer med ena handen pendlande och andra på vagnen så härmar hon. Springer med en hand; byter emellanåt. Det märks att det är jobbigt -- hav i åtanke att hon faktiskt skuffar vagnen på riktigt när hon springer med den -- men hon gör det ändå. Så ska man ju göra. Det har hon ju nyss sett. Här görs det inget halvdant!

Väl tillbaka i vagnen, efter en av sina springstunder, sitter hon lite fundersam och tittar på månen. Utbrister sen i Jag kan så mycket, jag.

En annan gång, någon kilometer senare: Pappa, du är så duktig och springa.

Vilken liten stjärna.

--------------

[1] När jag säger "sprang hon själv" så menar jag just det. Hade inte gått att gå bredvid. För hon sprang så fort. Skuffande på vagnen.

Formdal

Tre veckor sedan sprang jag Stockholm Marathon. Tyckte formen började infinna sig rätt bra inför loppet.

Fram tills veckan innan.

Måhända var det provrättnings- och betygssättnignsbonanzat som inföll just veckan innan, eller något annat som orsakade det --- men resultatet var i a f förkylning och sjukt i nacken. Nackspärrsvarning på det sistnämnda. Lyckades kurera nacken rätt bra, lite allt eftersom. Värme och massage och Voltaren och tänjning och, ja, allt vad jag kunde komma på. Och det hjälpte. Ja det kändes t o m bra. (Förutom förkylningen, men strunt i det.) Ännu dagen innan. Men sen var det dels tågresa; dels bärande på väska; dels sovande på soffa. Och morgonen därpå, dagen för själva löpningen, ja då var det inte bara sjukt i nacken längre, då var det Hej nackspärr!

Så med det i åtanke hade jag inte längre några ambitioner på att springa ett snabbt lopp. Tur man bara behöver se framåt. Det blev 3:38. Bra så.

Återhämtningen efteråt kändes dock bra! Så jag sprang på rätt bra. Väl blivit en 60km eller något sånt, senaste tre veckorna. Alltså de tre veckorna direkt efter Stockholm.

Nu är det bara 40 minuter kvar till Karlstad Stadslopp. Och jag har tidigare i veckan insett att jag borde nog tagit det lite lugnare efter maran. Benen är nämligen sämre nu än vad de var en vecka efter de 42 kilometrarna. *stön* Borde ha vetat bättre. Men det kändes ju så bra. Och upplevde inte att jag tog ut mig, att jag inte kunde göra det, på marathonet.

Nåväl. Det kommer fler år. Fler marathon. Fler stadslopp.

Twöparsällskapet Löpviljan

Ni som någon gång kastat ett getöga på kolumnen till höger vet ju att jag Twittrar (@krissen). Om ni har något hum överhuvudtaget om mig, så vet ni också att jag stundom beger mig ut på springturer.

Som nämndes i det förra inlägget är nästa utmaning Stockholm Marathon. Där kommer bägge aktiviteter att kombineras, löpning och kvittring. I november startades nämligen ett inofficiellt litet twitter-löplag! Ett gäng twittrare med siktet inställt på Stockholm Marathon. Twöparsällskapet Löpviljan.

Texten nedan är saxat från vad jag skrivit på Twöparsällskapets "varför är jag med i ett twitterlag"-sida:

Normalsituationen är att jag springer ensam. Men det är skönt att stundom glädjas med någon över ett pers på hemmarundan eller nyfunnet spritt i benen. Att stundom förbanna vädergudar och diverse andra orsaker som för tillfället kan agera taggar i den ros som annars kallas löpning. Där kommer twöparna in i bilden. De twittrande löparna. Kort sagt: de är alltid där. 

Eftersom jag inte är med i en annan förening el. dyl., så kändes det roligt med ett rent twöparlag.Twöparsällskapet Löpviljan. 

För mer om ämnet twittrande löpare, läs gärna @stefangelfgren:s blogginlägg Löpning och twittergemenskap!

Twittrar du? Springer men utan förening? Ska du också springa Stockholm Marathon? Jamen häng på oss då! Twitterstöd och -pepp och så ses vi i Stockholm den 28 maj!

Stockholm nästa!

Har nog glömt berätta åt er. Nästa marathon är redan inbokat!

Det förra gick ju som smort --- Dublin, i november 2010. Faktiskt, skulle jag fortfarande hävda att det är favoritmarathonet så långt. Och det säger jag inte bara för att det blev nytt personligt rekord (3:25). Banan; stämningen; klimatet; vattenflaskorna; träningsdrycken. Ja, allt. Men nog om Dublin. Nu blickar vi framåt.

Nästa marathonutmaning är Stockholm! (Föregående länk leder till arrangörerna. Här kan du läsa om staden. And in English.) Anmäld sedan i senhöstas --- och tur det, då loppet sedan länge är fullbokat.

Sätter inte upp särdeles höga mål vad gäller tid. Dublin var första gången under 3:30; jag känner mig helnöjd om jag klarar av det igen.