Sedan kanske en dryg månad tillbaka, har vi inte haft en yoga-lärare. Men nu har jag gått några gånger till en annan yogi, en som Henrik rekommenderade. Jag gillar honom bra mycket bättre! Han känns mer seriös överlag, och passar på något sätt bättre i min stereotypa bild av en yoga-lärare. :-) Tillika som han givetvis inte gör det heller.
Vi yogar på taket till hans "Yoga Mandir" (yoga tempel), som även fungerar som ett gästhus med mera. Det börjar klockan sju, och håller på till halv nio. ---Prick sju; prick halv nio. Vissa av er förstår hur enastående det är, hur skönt det kan kännas! Bara för att nämna två exempel angående vår förra yoga-lärare, så hade han alltid med sin kännykkä. Och kunde svara i den mitt under pågående lektion!, prata en stund och, ja, sen fortsätta. Eller att han så gott som aldrig kom i tid; det vanliga var en halvtimme sent, men ibland kunde det vara upp till fyrtiofem minuter. Sånt måste man räkna med i Indien, kanske ni tänker. Men Nej, det måste man inte! (Visade det sig.)
Nedan är en bild av utsikten mot Banaras. Hans Yoga Mandir ligger i Nagwa, dryga fem minuters promenad hemifrån. (För övrigt nära var vi har våra hindi-lektioner. På tal om hindi-lektioner, så har vi prov nästa vecka onsdag!!)
Låt mig måla upp två olika scener.Häromdagen, då vi yogade, närmare bestämt då vi gjorde en sol-meditation, då jag öppnade ögonen, blickade jag ut mot Ganges. Mot stranden på andra sidan. Det var en tidig morgon, solen höll fortfarande på att klättra uppåt, men hade inte hunnit så långt ännu. Ljuset var lite för ljust, lite disigt, lite overkligt. Ännu disigare var det på andra sidan Ganges. Ser en ryttare till häst (finns det andra slag?) galoppera fram längs med sandstranden. (Och han uttryckligen galopperar fram.) Snabbt, snabbt, så sanden yr bakom honom. Känns nästan overkligt, som att titta in i en annan tid. Bara ett ögonblick, och så fortsätter vi igen.
En annan dag, mitt under en asana (en yoga-ställning), säger läraren: "Look at that beautiful bird," och pekar mot vår vänstra sidan. Vi tittar alla åt vänster, beskådar en vacker Kingfisher; vänder sedan tillbaka huvudet till positionen, och fortsätter. Det är såna detaljer jag gillar!
Måste dock säga att jag saknar Uma, vår yoga-lärare från Holma: "Never loose that smile on your face," som hon brukade säga. Mitt i en asana. Gruppens kollektiva ansikte ansträngt, full fokus på att försöka få asanan rätt. Men det var inte det som var huvudsaken, enligt henne. Never loose that smile on your face. Målet (snarare ett av målen, men strunt i det just nu) var att med utövandet av yoga alltid ha ett leende på läpparna. Att kunna gå genom dagen med ett lätt sinne. Gillade det. Men har inte hört det av någon annan yoga-lärare. Ännu.
Yogan slutar alltså halv nio. Samma tid som Open Hand öppnar. Så jag brukar gå dit, beställa en double plunger coffee och en fruktsallad. Kanske gick jag och fick en rakning före det. Läser tidningen. Sen jobbar jag lite -- eller, som idag, blogga. x-D
Andra morgnar far jag ut och springa. Var ute i förrgår. Började springa mot Banaras Hindu University, vars campus är väldigt grönt -- stort! --, och det är relativt lite trafik där. Lugnt att springa med andra ord. Men har sprungit där så mycket, hit och dit, runt och runt, att det börjar kännas väldigt segt, tråkigt, oinspirerande att ta ännu en vända dit. Så vände av tidigare, under Ravidas Gate, och framåt. Gillar att utforska nya områden springande. Risken är ju, förstås, att jag tappar bort mig. Det har hänt ett antal gånger -- dock inte här. Oroar mig dock inte över det: har en femtiolapp (Rs) i fickan, och vet den räcker till en ricksha hem, varifrån jag än är. Sprang över ponton-bron. Till Ramnagar, runt fortet, och tillbaka. Så uppfriskande! att springa någonstans nytt.
Tappade jag bort mig?-) Tja... Ni får bestämma: visste jag var jag var? Jajjemen! Visste jag hur jag skulle komma vart jag ville? Naae, det kan jag inte säga. Sprang jag i cirklar? Kanske inte i många cirklar. Men en eller två, visst. ;-)
Blev jag jagad av en hund? Absolut! En liten, fluffig sak. Ju mindre och ju fluffigare, desto mer orolig är jag över dem. Det känns som att de hundarna, här, inte har riktigt alla muttrar och bultar hemma. Andra gången jag blivit jagad av en sån -- just en sån, alltså. Tur att det går att gasa på lite extra om det behövs. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar