Guidad rundtur, med mera.

Jag har egentligen inget att säga med det följande, jag försöker inte komma fram till någonting. Berättar bara en följetong av händelser knytna till en person.

För en dryg vecka sedan satt jag på internet-cafét (Swadha Internet). Bredvid mig satt en Indier, som emellanåt frågade mig hur han kunde göra det-eller-det, eller vad ditt-och-datt betydde.

Morgonen därpå var jag ute på ghaten för att titta på Kartik Puja; det var nog morgonen på dagen för Diwali. (Klockan var kring sju.) Samma Indier (jag kallar honom inte för detta för att vara oartig, utan för att inte använda hans namn här ifall han inte skulle gilla det, även om sannolikheten för att han skulle lära sig engelska och läsa det hela sannolikt är ytterst liten...) som jag såg på Swadha kvällen innan kommer fram. Vi pratar. Han berättar olika legender åt mig -- om Shivas två hustrur; om varför Kalis tunga hänger ute, med mera. Han säger också att han gärna skulle visa mig olika tempel i området, o s v. "Kanske det; vi får se, " svarar jag.

Några dagar senare ser jag honom igen. Han frågar på nytt om jag inte skulle vilja gå på en rundtur med honom. Tänker att han kanske vill återgälda tjänsten från Swadha, och vad är bättre än att få en guidning av någon som verkligen känner området. "Okej," tänker jag; svarar jag. Vi kommer överens om att träffas följande dag klockan nio.

Sagt och gjort. Han nämner redan då vi träffas, hur bråttom han haft hemifrån. Bor i en by, fem-sex kilometer bort. Ibland kan han ta motorcykeln, men idag var han tvungen att ta cykeln. Och eftersom han hade så bråttom, att komma till nio för att träffa mig, hann han inte äta morgonmål, fortsätter han. Det tog minst en timme. Dåliga vägar, förklarar han. Jag håller min och nickar.

Det är ingen dålig tur. Vi började med [Bankhalii Madhadep]. (Lite osäker på stavning; bland annat tycker jag det skulle passa betydligt bättre med ... Mahadev, vilket betyder `stora/mäktiga guden', och är ett vanligt namn för Shiva. Men han menade att det var så där, så då får det väl vara så, om än med reservation.) Hela byggnaden ser ut som en stor Shivalinga. Något med den påminner, tycker jag, om Lotus Temple, Baha'i templet i Delhi. Tycker materialet byggnaderna är gjorda av påminner om varandra -- det kanske inte är samma, men för mig som inte bättre vet, påminner det ;-) --; vidare är det ju det uppenbara, att båda byggnader direkt ska likna någonting. Den ena en lotus-blomma, den andra en Shivling. Det var dock inte så mysigt, som i många andra tempel, inne. Man kunde inte undgå att märka att det var just ett nytt tempel. (Kring sex år gammalt.)

Efter det gick vi till Maa Anandamayis ashram. (Anandamayi är för övrigt en mycket intressant person! Eller snarare: var. Men jag ska inte gå in på vem hon var, nu.)
Därefter gick vi till ett Jain tempel. (Även om man sällan hör om Jainismen, så är det en av världens äldsta religioner. Läs gärna mer vid länken ovan ifall ni är nyfikna; texten är dock på engelska. Kortare text på svenska här.) Fick inte ta bilder där, så tyvärr har jag inga foton att visa. En detalj där jag tyckte var intressant, är att där även fanns ett Hanuman-altare, inne i själva Jain-templet! Och det var tydligt att folk brukade komma dit för att be, "gårdskarlen" nämnde även något om dylikt.

Härefter var turen slut -- nästan. Han undrade om jag ville komma med och titta på stället han jobbade. Han väver, förklarade han. Jag var tveksam. Men tänkte att Vem vet, kanske han verkligen vill visa vad han gör, vad han sysslar med, vad hans yrke är; vem han är. Så vi gick dit. Ju närmare vi kom, desto mer fundersam blev jag. Har jag inte varit här tidigare? "Nej, det kan du inte ha varit," menar han, "Det skulle jag ha vetat om; jag jobbar ju här." Han visar snabbt några vävare, var han jobbar, men det är tydligt att det inte är det som är huvudmålet utan, givetvis: affären. Vi sätter oss ner, får varsin chai, och jag upprepar igen att jag nog varit här tidigare. "Nejnej, det kan inte vara så." Jag håller minen och nickar. Då de kunder som redan var inne hos själva försäljaren gått, är det vår tur.

Under tiden vi väntar, erbjuder han sig att köpa min telefon. Han skulle så gärna vilja ge den åt sin flickvän, som har födelsedag om en dryg vecka; det är precis en sådan som hon skulle vilja ha.

"Nämen hej broder," ropar försäljaren då vi stiger in. Visstvisst, det var samma ställe, samma försäljare (om än inte samma vävare), som förra gången jag hälsade på vävare. Tycker det är så pass komiskt, att jag faktiskt köper något den här gången. Eftersom min guide förde hit mig, så vet jag att han även kommer att få lite provision för mina inköp.

Vi går hemåt. Redan vid Jain-templet hade han börjat ta sig vid huvudet nu och då. Han gör det nu allt oftare, och grimaserar lätt emellanåt. Frågar vad jag gillar Indisk mat. Han berättar att hans favoritmat är pizza. Han har ätit det en gång. "Vet du vad pizza är?" Jag nickar. Han förklarar ändå, som för att vara på den säkra sidan, att det är sånt de har på Vaatika, pizzerian vid Ganga Mahal. Åh vad han gillar pizza, menar han.

Ju närmare vi kommer, desto svagare blir han. Väl framme, måste han sätta ner sig. Jag går upp efter pengar han ska föra till butiken; tar med ett äpple åt honom, som han bad om, och lite vatten. Känns det bättre efter vattnet? "Jo, det blir nog bra. Bara jag får sova lite. Eller äta. Jag hann ju inte äta morgonmål i morse. Och jag är så hungrig nu. Men oroa dig inte, du. Det är ju inte ditt problem. Hade ju så bråttom för att hinna till nio för att träffa dig." Jag tackar så mycket för guidturen.

(Fick, som ni ser, ett antal tilkor. Färgen på den nedre är lite annorlunda? Det är Jainernas färg. Den orange färgen ovanom, är från Hanuman-altaret i Jain-templet, och den röda färgen under den orange, är från Shiva-templet.)

Några dagar senare ser jag honom igen. Han skulle väldigt gärna visa mer tempel åt mig, bland annat Shiva Vishvanath templet inne på BHU. Kanske senare, svarar jag. (Och menar det; jag vill till det templet förr eller senare. Hellre går jag med någon som vet något, än ensam och klurar för egen maskin.) Han frågar på nytt om telefonen, om jag vill sälja den. "Min flickvän fyller om några dagar nu." Jag svarar att jag inte kan sälja den, då jag behöver den själv. Han nickar allvarligt -- inte så mycket besviket som lätt sorgset --, och säger "Okey, I'll tell her."

Han ber om hjälp för att läsa några email, och svara. Som tack för turen, om inte annat, säger att att jag gärna gör det, och vi stämmer träff på eftermiddagen. Det visar sig att en äldre kvinna som varit här, skickat honom ett mail som grattis på födelsedagen (en födelsedag han för övrigt inte nämnt åt mig, men som ska ha varit för en vecka, två, sedan), och som födelsedagsgåva erbjuder sig sponsra dels ett års skolgång åt honom, dels mat åt honom under den tiden. Dels tänker jag Hur vänligt det var (av kvinnan); dels tänker jag tanken att Vad duktig han är.

Då han tagit reda på vad kostnaderna kommer att vara, kommer vi att ses igen, och jag kommer att hjälpa honom skicka ett mail åt kvinnan med detaljer om skolgången, kostnaderna etcetera. Han berättade det här då jag träffade honom på ghaten igen, en morgon. En tidig morgon, kring sju. Kanske vägarna var extra dåliga den där dagen vi var på tempelturer. ... Jag vill inte låta alltför cynisk; vill verkligen tro att han tycker det är roligt att berätta legender, visa tempel. Men man ska ju inte vara dum! Kan man tjäna lite på att visa det, så bör man ju passa på! Det tycker jag inte man ska anklaga honom för. Men det hela blir lite komiskt, ändå; det är som ett spel man spelar -- båda två. Båda dansar kring gröten, men ingen tar upp katten på bordet. Så att säga. ;-)

Tempelräd!

Vi har nu varit här under en längre tid än vad det är dagar kvar, och fram tills igår har vi varit fruktansvärt dåliga på att titta på närbelägna tempel. Faktiskt, har jag nog inte varit in i ett enda! (Festivaler och liknande har jag ju däremot sett, som ni vet. Och en hel del småtempel.) Ändå har vi flera stycken mindre tempel inom en radie på femhundra meter, och flera stycken stora bara två-tre kilometer ifrån!

Igår gjorde vi äntligen slag i saken, och tog en rickshaw till Sankat Mochan Mandir (mer info här och här; fungerar inte den första sidan direkt, pröva senare). Då det är ett tempel tillägnat Hanuman, apguden, så trodde jag att det formligen skulle drälla av apor där. Det gjorde det inte. Visst var där några, men det var nästan så att man fick leta efter dem. Inga alls i centrum av templet.

Det var inte så många där då vi kom. Flickorna ställde sig i kön för dem, och jag ställde mig i den andra kön. Tur att jag inte har problem med trånga platser, eller obehag när människor tränger sig på, för att köa här är en nära upplevelse med ens med människor. Så gott som konstant kände jag mannen bakom mig över hela ryggen och baken; några gånger på hälarna, och några gånger i nacken (han hade lippis på). Just här, tror jag att det helt enkelt var för att de så gärna ville fram, för att de så gärna ville få darshan av Hanuman. Vi köade alltså för att se en avbild av Hanuman.

En scen jag gärna skulle visa för er lite mer bildligt, är hur en man i kanske femtioårsåldern, med bara tre meter kvar till Hanuman, står på tå och vaggar, fram och tillbaka -- av ren och skär entusiasm --; han håller ett paket sötsaker vid bröstet, redo att ge till Hanuman. Han verkade så lycklig över att vara där.

Det var såna bilder som gjorde att besöket gjorde ett så stort intryck. Vissa platser är mer heliga än andra. Men det är inte just platsen som är grejen, som gör skillnaden, utan det är människornas inställning. Det mått av tro de uppvisar. Av fromhet.

Nio av tio hade för övrigt sötsaker med sig. Men när jag säger att de "offrar" sötsakerna till Hanuman så misstänker jag att ni får fel bild. Det är för att ordet "offra" inte alls konnoterar rätt saker, som jag nämnt tidigare, men det finns inget bättre ord att ta till. De "offrar" sötsakerna till Hanuman, och i och med det förvandlas sötsakerna till prasad, till Guds gåva till människorna. Eller med andra ord: sötsakerna välsignas. Efteråt, tar de med sig sötsakerna hem, och -- givetvis -- äter upp dem. I och med det, tar de del av Guds välsignelse.

Om ni tror att tempelräden tog slut där, så har ni fel! Visst vetni, det gäller att smida när järnet är varmt.

Vi gick till Tulsi Manas Mandir (igen, funkar inte länken, prova igen -- direkt eller senare; förr eller senare går det). Det här var inte ett tempel i riktigt samma bemärkelse som de andra -- eller i alla fall inte bara ett tempel. Man kanske kunde kalla det ett didaktiskt hus, var man lärde sig om Ramcharitmanas. Utdrag ur boken stod skrivna på väggarna -- och det var inga små väggar, ska ni veta! Där fanns även ett litet nöjesfält, var de lite yngre och äldre med barnasinnet kvar kunde lära sig genom att titta på dockor med mera. Det fanns även ett altare, med gudabilder m m, men det kändes inte som att det var just dem som var huvudsaken här. Jag upplevde inte heller riktigt samma känsla av vördnad här.

Hade järnet svalnat efter det, tror ni? Nejrå! Fortfarande varmt, och vi smidde vidare. Räden fortsatte i riktning mot Durga Kund, och Durga Mandir där. ("Mandir" betyder för övrigt ungefär tempel.) För att komma dit gick vi igenom en liten bazaar, var de sålde diverse attiraljer oman kan använda i puja och annat. Som på alla de andra ställen, lämnade vi våra skor utanför -- det finns alltid någon där hos vem man kan lämna dem, mot en liten ersättning. Inne fanns det i centrum själva templet. Man kunde gå runt templet, och utanom den vägen fanns en ring av altare med mera. En fyrkantig ring, men i alla fall. (Det låter helt enkelt inte lika bra att säga att det fanns en fyrkant runtom eller något dylikt... ;-) )

Vi steg vördnadsfullt fram mot gudabilden -- och en man hojtade oss till honom. Han berättade lite om templet; knöt band runt våra handleder (på vänster arm på flickorna, och höger på mig), och tryckte en tilka i pannan på oss. Vi fick även halsband av blommor hängda runt nacken. Offrade lite pengar åt Durga.

Just den här gudabilden av Durga, ska förresten vara en som uppkommit av sig själv!, på plats. Den har inte gjorts av människor.

Han tog oss kring de olika anhalterna på den yttre (fyrkantiga) ringen. Vi fick ett band till knutna runt handleden, och en tilka av aska i pannan, vid ett Shiva-altare. ---Det kändes faktiskt lite oförskämt av oss, även om det inte var vårt fel. Vi gick förbi, och då ropade pujarin till sig oss. Det fanns en kö med indier vi bara genade förbi; de stod snällt kvar och väntade...

Liksom vid Sankat Mochan Mandir var atmosfären tjock av `devotion'. Satt mig på trappen kring (den fyrkantiga) ringen; tittade på allt. Det var ett myller -- men absolut inte ett kaos. Liksom gällande så mycket i Indien, kan det verka kaotiskt vid första ögonblick, men titta vidare. Se på människornas ansikten. De är betydligt mindre stressade än de ihopbitna minerna du ser hemma på torget. De är lugna, här; i ro. Och det finns en mening med att de gör, en metod, ett system var allt tas i beräkning -- men var inget måste göras just så. Det är tanken som räknas, inställningen man har. Det är ett lugn i stormen, i kärnan -- och kärnan är människan, människorna. I stormen som är Indien är varje individ ett lugn. Bara titta efter, så ser du det. På ghaten, i människohoparna; i templen; i trafiken.

Jag skulle ha kunnat sitta länge där på trappen, och bara titta på allt och alla.

Efteråt har jag insett att vi minsann hade tur som alls fick se insidan av Durga Mandir. Henrik, veteranen i vår grupp som är här för tredje gången, har varit flera gånger vid Durga Mandir, men aldrig fått gå in. Bara tittat från dörrgaveln. Även stött på det på flera ställen på internet, att det är off-limits för utlänningar. Kanske har de ändrat på sin policy. Kanske hade vi tur.

Efter Durga Mandir hade hungern kylt ner järnet. Räden var över. Hade gärna visat er bilder på annat än mig, men tyvärr var "Photography strictly prohibited" på alla ställen vi gästade.

Sarnath

För två veckor sedan besökte vi Sarnath -- platsen var Buddha höll sin första "föreläsning"; platsen var han satte igång hjulet av sin dharm, sin lära.

Stupan (Dhamekh Stupa) till höger har byggts på den plats var just den förta `föreläsningen'/`predikan' ska ha hållits.

På Buddhas tid (kring 600 f.kr.) fanns inte idén om att bygga tempel eller liknande. Vad man gjorde för att minnas någon eller något, var att bygga en -- just det -- stupa.

Nu finns det däremot en hel del tempel i Sarnath. Alla de olika Buddhistiska inriktningarna har ett tempel här. Vilket gör det rätt intressant att gå omkring; man får ta del av såväl Thailändsk och Tibetansk som Kinesisk, Japansk och Sri Lankansk arkitektur och konst.

Övre bilden: tibetanskt tempel.
Nedre: japanskt tempel.

Thailänskt tempel:

Gruppfoto med tibetansk munk, utanför kinesiskt tempel

Sikh Gurudvar

Ett av templen vi besökte i Delhi var Sikh Gurudvar -- religionen är sikhismen, och Gurudvar betyder ungefär Guds hem; eller där-var-Gud-är/finns/bor. (The abode of God.) Deras absolut viktigaste text är Adi Granth Sahib, en bok som faktiskt behandlas som en riktig person; så viktig är den för dem. (`Sahib' är en titel för respekt, typ engelska `sir'; och, liksom `sir', en titel som bara används för personer.) Boken ses som en guru, en lärare. Den finns i varje Gurudvar -- läs: i varje Sikh-tempel. Man har ett särskilt rum vart man för den över natten, med mera.

Då man kommer in i templet, går man runt boken -- som finns i mitten av rummet. Man sätter sig ner, och lyssnar till musiken som alltid! spelar. Musik med text från Adi Granth Sahib. Man stiger upp när man lyssnat klart, och fortsätter rundvandringen, och går ut. Därefter mottar man en gåva, en välsignelse: en sötsak. (Smakade lite som söt gröt.)

Till templet hör även en bassäng -- det finns många skäl till detta: varför just vatten vid ett tempel; men jag ska inte gå in på detta. En påle: tänk på det som en flaggstång, men kan även jämföras vid `mittens minaret' som nämndes i ett inlägg nedan. Ett centrum av världen.

Vidare finns det -- i varje Sikh Gurudvar världen över, i alla sikh-tempel -- gratis mat, för vem som helst. Inte bara för sikher, utan för alla som kommer, alla som vill ha. (Därför kan man hitta många avdankade hippies vid Sikh Gurudvaras. ;-) )