måndag 18 november 2013

Amar Chitra Katha --- och sämre alternativ ( #hejgenus )

Förra veckan hade de Astrid Lindgren -dag på förskolan. Den här veckan ska alla barnen ta med sig en bok.


Ellens favoriter just nu, är berättelser ur indisk mytologi, genom Amar Chitra Kathas serier.

Närmare bestämt, är det berättelsen om Draupadi som hon vill ha med.

Vi har ett litet bibliotek av serierna hemma, men alla är ju inte lika roliga. Hon berättade idag: "Jag gillar dem med tjejer. Det behöver ju inte bara vara tjejer. Men några. Det blir roligare då."

Och det kan man ju förstå.

Apropos det här med tjejer. Och tidningar. Det finns en hel del i de indiska myterna som man kan vara fundersam över, så där med genusperspektiv --- jag tänker t ex på Sitas prövning, efter att Ram räddat henne från Ravan (ur berättelsen Ramayana). Men jag är ändå glad, så väldigt väldigt glad, att hon inte valde "En himmelsk dans", i tidningen Prinsessan, nr 13 (Egmont, 2013).

Jag förstår att hon vill läsa om "tjejer." Och prinsessor är helt okej. Men såna här sagor är inte det.




Var ska man börja? Vid faktumet att allt, till en början handlar om klänningen, kanske? För det är ju den stora frågan. (Som Törnrosa blir hispig över, men lugnas. *Puh.*) Vi får till slut något litet och nätt; oskyldigt vit. Med rosa detaljer. Fint så.

För det är ju en speciell kväll.

"Och hon var jättevacker." Prinsen dyker upp --- dessvärre har vi inte fått se om han våndades om klädseln innan, eller inte. (Är prinsen inte närmast rekvisita-lik? Ingen personlighet --- om vi nu kan säga Törnrosa har det? Han har inga repliker. Ingen bakgrund. Han är där som en drömfigur; han dyker upp till middagen; och sen, vad händer sen?)

De äter. Och så händer något magiskt.

Det slår gnistor.

De kysser varandra.

De börjar sväva upp i skyn.

I flera timmar håller de på, uppe i det blå. En underbar känsla, men den kunde inte hålla på för evigt. (Feerna tittade för övrigt på.)

Till slut glider de sakta ner till jorden igen.

Summering? Klänning, klänning, klänning! Vitt; rosa. *Puh.* Prinsen/Ken/Tinget dyker upp. De har sex. End of story. (Eller är det slutet? Stjärnbilden? Kvällen tar aldrig slut? Hon är gravid, förstår ni!)

Eller är det bara jag som läser det snuskigt? (Men ärligt. Kan du läsa berättelsen igen, utan att tänka i samma tankegångar?)


Vad är det jag vill ha sagt? Jag är glad det blir Draupadi till förskolan imorgon. Skulle allt gärna vilja vara en fluga i taket när de läser.

söndag 29 september 2013

Jordglobstårta

För fyra månader sedan fylldes det fyra. Då vankades det "jordglobstårta".

(Större bild @ flickr.)

Kreatörer: Linda & Ellen.

söndag 1 september 2013

Best of sommar 2013, del 2

Bröllop! Syster gifte sig --- numer fru Högström. Ett fint bröllop, som lämnade många fina minnen. Både av släkt, vänner, och inte minst brudparet och brudnäbben!

Här är några bildfavoriter.

Bildspel gjort med Admarket's flickrSLiDR.

Här ser du dem @ flickr.

lördag 31 augusti 2013

onsdag 22 maj 2013

Ellen förklarar kretsloppet

Det regnade när vi skulle fara till förskolan imorse -- Ellen f ö för första gången på sin nya cykel. Berättade för henne att när jag var liten spekulerade jag kring huruvida vattnet kanske regnade ner på oss för att Gud tog en dusch. 

Ellen var tyst en stund, funderade lite. Sa sen: "Men det kommer ju från havet. När det blir varmt flyttar det på sig. Pilarna går från havet och upp, och ner, och runt."

Jo. Ellen, du har helt rätt. Du kan så mycket, så mycket mer än vad jag gjorde i din ålder.

Att hon dessutom kan det här med aggregationstillstånd eller förtjust bongar hexagoner på sina stödhjul förvånar liksom inte så mycket då. Eller jo, lite ändå.

Fantastiska unge.

måndag 29 april 2013

Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.


Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

Greeneyes


Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)
Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Taking it as it comes.

Värme och närhet.

Ett bord. Två katter.
Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.
 


Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.


Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

söndag 28 april 2013

tisdag 23 april 2013

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)



Pennsylvania StreetFörsök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

Lincoln Memorial: closeup


Washington Monument

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

tisdag 12 mars 2013

En liten detalj

Det har varit händelserika första månader på året.

Soft

För några veckor sedan var jag för första gången i USA. Arbetsresa till Washington DC.

Nedan bild tagen från svenska ambassaden, med utsikt över Potomac River.


Förutom besök till National Geographic Museum mm. hade vi nöjet äta middag hos den svenska ambassadören i Washington.

En liten detalj: mitt ur för dagen var en Elgin. Vad som gör den detaljen lite extra rolig, var att denna rova varit i landet förut. Den är ett arvegods av en släkting (Lindas sida) som utvandrade till Amerikat, och senare återvände. Drygt hundra år senare --- klockan är tillverkad 1895 --- tickar den fortfarande. Undrar om den slog några slag extra över ambassadörens köttbullar?


Nedan, Pennsylvania Avenue, med the Capitol i bakgrunden.


(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

söndag 27 januari 2013

Vintersol.

Remembering Summer's Blossoms



Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

Och njöt.

Enjoying the Sun.



... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber. 

fredag 18 januari 2013

Idag

... ser han mer ut så här, kamrer Niemi.



(Större @ flickr.)

För ett år sedan [pt 2.]

... då kom han, en liten skruttjohan. Som skulle komma bli Elis.

Grattis på din dag!


Skruttjohan

(Större @ flickr)


torsdag 17 januari 2013

tisdag 15 januari 2013

Man utvecklas.

Gillar skarpt att jag kan slänga in ett pass på 43km ena dagen, och bara tre dagar senare springpendla till jobbet (6km enkel) som vanligt.

Borta är de dagar (kring 2007 kanske), då jag var _helt förstörd_ efter en mara. Kunde knappt gå på flera dagar, och många veckor -- ja uppemot månad -- innan löpningen flöt på något så när igen.

Saker går framåt. Sånt är bra.