onsdag 31 oktober 2007

Devanagari

Hindistudierna framskrider i bra takt! Visst går det långsamt, långsamt, men kanske kanske kommer jag att kunna språka något mer än bara fråga "Hej hej hur mår du Jag mår bra" på fem olika sätt. ;-)

Nej, det står inte "hur mår du" på bilden nedan. Det står faktiskt inget roligt överhuvudtaget. Bara ett utdrag ur mitt häfte. Ordet i fokus längst ner är "kharidungii"; vilket betyder "kommer att köpa" (och ordet är böjt så att den som kommer att göra köpandet är en flicka/kvinna).
Till vänster ser ni Virendra-ji, vår hindi-lärare. (Bilden är tagen av Fatima.) Han har rätt speciella inlärningsmetoder, Virendra, vilket gör det roligt att gå till klassen. Roligt att lära sig. Exempelvis ville han motivera en i gruppen genom att kasta en (låtsas-)orm på henne. Det hjälpte inte så mycket. Så någon gång senare, försökte han med att krama istället. Vilket verkade fungera, så han kramade henne en gång till. (Har jag fått berättat åt mig. Gruppen har delats i två, så vi har skilda lektioner nuförtiden. Tyvärr missade jag kram-episoden. Jaja...)

Alla Indier som ser att jag läser hindi gör verkligen sitt för att jag ska lära mig. Särskilt om jag skriver flockas de runt mig. Tittar bakom axeln, tittar. (Okej, "flockas" var nog en rejäl överdrift. Men om jag sitter på cafét Open Hand, var jag sitter en hel del, så brukar alla tre servitörer vara med och hjälpa till.)

Till vänster ser ni en näsduk från ovan nämnda ställe. Notera cirkeln nere till vänster. En av servitörerna såg min handstil på devanagari. (Bokstäverna, alfabetet, heter ju devanagari, som ni kanske minns från ett tidigare inlägg.) Jag ska inte säga att han suckade, men han ville i alla fall visa hur man skriver snyggt. "Allt finns i cirkeln," förklarade han. Cirkeln innehåller alla bokstäver. Varje tecken är en variation på en cirkel, antingen en hel cirkel, en halv, eller en fjärdedels cirkel -- och kombinationer av det ovannämnda. Genom att alltid tänka "cirkel", alltid rita cirkel, skriver man fina bokstäver, förklarade han. Och så skulle man alltid börja från vänster av bokstaven och rita åt höger. (Man läser för övrigt från vänster till höger, som vi är vana att göra. Vilket är väldigt skönt.) ---Det hjälpte, faktiskt!

Nedan ser ni mina första, trevande försök att lära mig bokstäverna -- både att överhuvudtaget veta vilka som var vad, och att skriva dem.
Nöter in bokstäver. Sida upp och sida ner med bokstav.
Ca, ca, ca, ca; tcha, tcha, tcha, tcha; ja, ja, ja, ja; jha, jha, jha -- och så vidare.
Titta! Det går framåt!
Kan fortfarande fascineras av att det är jag som skrivit vad ni ser nedan. Och att det betyder något. Och att jag förstår det.

På tal om hindi: Jag vet inte om det finns ett talesätt i Indien, att "sova är guld", men det skulle kunna finnas. Orden för "guld" och "sova" är nämligen det samma! (såna)

tisdag 30 oktober 2007

Navratri

På måndag, för en vecka sedan, avslutades Navratri. Ordet betyder `nio nätter', och under de här nio nätterna, nio dagarna, firar man nio olika former av shakti -- den kvinnliga kraften. Egentligen, kunde man säga kraften eller energin i allmänhet. Enligt hinduiskt tankesätt är den energi som strömman genom `alltet' just kvinnlig. Utan energi kan ingenting hända, men energin behöver en form -- det är den manliga aspekten.Detta, att såväl det manliga som det kvinnliga alltid behövs, ses även i att varje gud har en manlig och en kvinnlig aspekt. För varje manlig gud finns det en kvinnlig gudinna, och vice versa.

Men tillbaka till Navratri! Det här är nio dagar då nio former av gudinnan firas. Kallas även ibland för Durga puja, då Durga i viss mån är den huvudsakliga formen av gudinnan (då hon har form; man kan även tillbe den kvinnliga energin utan att sätta namn på den, utan att kalla den Durga eller Parvati eller Sarasvati eller något annat). Durga skapades då ett odjur hotade världen; gudarna kunde inget göra, så de skapade Durga genom att varje gud gav sitt vapen, sina karakteristiska drag, åt henne. Man kan alltså se henne som förkroppsligande de bästa, eller de kraftigaste, sidorna av alla (de manliga) gudarna.

Under varje dag, varje natt, firas en skild form av gudinnan. På dagarna går barnfamiljer och kvinnor omkring i grannskapen, och tittar på pandals: Tillfälliga statyer, avbilder av Durga. Scener ur mytologin. På kvällarna är det bara unga män som springer omkring -- även då, springer de från pandal till pandal, de dyrkar gudinnan.

Några av pandals:en var försök till mera helhetsupplevelser; grannskapen la verkligen ner sig för att försöka glänsa över de andra. ---Det är lite av en tävling, att göra den bästa pandal:en. Några visas i tidningen, och så vidare. Till höger syns utsidan av en pandal; hela konstruktionen är tillfällig, och rivs efteråt. Då vi anlände till just den här, var jag tacksam över att vi var så tidiga där. De hade ännu inte lagt på strömmen till högtalarna. Vad ni inte upplever när ni ser bilderna, är nämligen ljudet. Musiken. På det här stället hade de en uppsättning på högtalare á 20x60cm, kanske sex stycken sådana på bredden, och åtta på höjden eller något liknande. Jag vill inte ens tänka mig ljudet. :-) Särskilt inte, då man var tvungen att gå jämnt bredvid dem för att komma förbi.

Under hela navratri ses flickor i familjen som former av gudinnan. Under en kväll tvättar dotterns föräldrar hennes fötter. Detta betyder att de visar henne stor! respekt; redan bara att röra vid en annan persons fötter är att visa respekt, och nu tvättar de hennes fötter. Bröderna ska visst vara rätt så avundsjuka, och gnabbar extra mycket med sina systrar under tiden. Men både flickor som pojkar bjuds på middag under en dag; hela grannskapet ställer till med en stor middag för barnen. (Ser ni en röd tråd i festivalerna? ;-) )

Under den sista dagen av Navratri var det en fest vars like jag aldrig varit med om tidigare. Kan tänka mig att de stora karnevalerna är något liknande. Det var massor med folk ute, och det dansades allt vad det lossnade. Avbilderna av gudinnan fördes i ett långt tåg ner till Ganges, var de sänktes i vattnet.

Vid tåget stod kvinnorna mest vid sidan; det var de unga männen som följde tåget och dansade. Så efter varje gudinna följde en trettio unga män och dansade, dansade, dansade. Firade den kvinnliga kraften.

Hur dragmotorn till tågen kunde ses ut:De flesta av pandals:en hade givetvis sina egna ljudanläggningar, så det dundrade på utav bara den när de gick förbi:
Ljudet krävde förstås ström; som tur var, var generatorn med:Vid huvudghaten, Dasaswamedha, samlades folk för att se på när Durga avbilderna skulle sänkas i Ganges. Vatten kan ses som symboliserande ursprunget, början; källan till all kraft och, egentligen, allt som finns. Kanske kunde man se det som att Durga går åter tillbaka till urkraften, var hon hör hemma, vad hon är, efter att ha vistats bland oss människor i nio dagar.

En avbild av Durga har satts på båten:

Två videosnuttar från `tåget', och en från Dasaswamedha ghat.

måndag 29 oktober 2007

Fler bloggar

Våningen under var vi bor, har World Literacy of Canada sitt näste i Varanasi. Där är som bäst tre kanadensare; av dem bloggar åtminstone Li. Kolla även in hennes fotosida!

söndag 28 oktober 2007

En öl!


Ni minns stället som hade ostar? German Bakery. De har även något de kallar för svenskt knäckebröd (inte prövat ännu), och många olika goda bröd, både salta och söta. När några från gruppen hade varit dit på kaffe, viskade servitören åt dem att "We have beer also." Och levande musik varje kväll.

Vi väntade länge med att gå dit, men pratade om det titt som tätt, att snart så. Och förra veckoslutet bar det av! Det var roligt. Vet faktiskt inte vad det var för öl; en lätt lager på flaska. En sån där öl som ingen ogillar men alla tycker att är okej.

De hade förstås inte lov att sälja öl, så vi var tvungna att gå in från balkongen, så att inga poliser eller dylikt skulle se oss. ---Men ölen serverades ändå i glas! Inte i tekoppar som vi hört att de gör på ett annat ställe i närheten.

Nästan lika trevligt som ölen, var promenaden till och från, längs med Ganges. Halva gruppen åkte rickshaw; andra halvan gick. Få lampor på, vid ghaterna, och knappt någon annan där ute. --Att jämföra med inne i stan, vart det pågick fest för fullt. (Och när jag säger "för fullt", så menar jag det verkligen. Mer om det senare!) Det var lite som att gå i en övergiven stad. Lugnt och avkopplande! (Även om jag inte vet om det skulle vara just "lugnt och avkopplande" att gå i just en övergiven stad på riktigt, meeeeeeen, ni vet vad jag menar hoppas jag.)

(Nej, vin hade de inte.)

fredag 26 oktober 2007

Andra tilkan!

Igår satt jag ute på ghaten då de utförde Ganga Aarti. Brukar gå ner dit på kvällarna, bara sitta på trappen och dricka en chai. Det är där man får den godaste chai:en! En stor sådan, för 4RS. (D v s ungefär 0,18€. Eftersom jag var där under aartin, så fick jag en tilka i pannan igen. Inga fotobevis den här gången, tyvärr. ;-)

Ganga Aarti är en eld-ritual som utförs varje dag vid soluppgång och solnedgång, vid floden.

"Böter"

Häromdagen, då vi var ute och åkte Rickshaw, kände chaufförerna sig tvungna att göra en u-sväng just efter en mycket livligt trafikerad korsning, mitt i rusningstrafiken. Allt verkade gå bra, förutom att folk skrek lite. Vi stod stilla mitt i vägen, väntade på att få en öppning in i filen.

Plöstligt kommer det ett slag med en käpp, på låret av vår chaufför. Mera skrik. Det är en man i uniform som håller i käppen. Han slår den andra chauffören på låret också.

Först är jag rätt förvirrad, vad är det som händer. Och vem ska få med käppen härnäst.

Sen förstår jag: det är en trafikpolis. Vår chaufför har just fått "böter".

Rickshaw-bilarna svänger snabbt tillbaka till den ursprungliga filen, åker lite längre fram -- och gör sen en u-sväng. Kryper fram, i den andra filen, så långt bort från trafikpolisen det går. Och vi kom fram vart vi skulle.

Tilläggas bör kanske, att det inte var en hård käpp. Utan mer som en tjock kvist. Med andra ord blev inget brutet, men det sved nog till riktigt ordentligt...

söndag 21 oktober 2007

Banaras, Varanasi, eller vad-var-det-nu-igen-det-hette?

Hade tänkt skriva om stadens många namn tidigare, men har inte blivit av. Har varit så mycket annat att skriva om för att komma ikapp, först. Men nu så!

Var är det egentligen som jag är? Är det Varanasi, Banaras, Benares -- eller kanske Alarkapuri eller Kashi? Ja, Ja, Ja, Ja och Ja. Det är det; allihop.

Innan vi går in på namnen, här kan du hitta Banaras på kartan. Tryck på plusset för att zooma in, för att ta en närmare titt! Till sist kommer du att se Assi Ghat (A), vilket är nästan precis där var vi bor. Och här kan du läsa mer om själva staden.

Kort kan jag bara säga, att den är en av de allra äldsta städerna -- då man ser på en kontinuerlig bosatthet. Att folk har bott här i minst 3000 år; staden har aldrig övergetts helt. Det bor mellan en och fyra miljoner människor här -- sannolikt är siffran mycket närmare fyra än en. Men det är svårt att hålla räkning, med tanke på hur många som vallfärdar hit. (Att ett flertal vallfärdar hit enkom för att dö, gör det inte heller lättare att hålla räkningen. Mer om det nedan.)

Varanasi? Varanasi är idag det "politiskt korrekta" namnet för staden. Det är namnet du hittar i kartböcker och liknande; det är namnet som används i inhemska tidningar, med mera med mera. Namnet är så att säga en geografisk begränsning: landet inom det-och-det området. Nämligen området mellan floderna Varana och Assi.

Banaras? Benares är egentligen en felskrivning av Banaras. Ibland får man höra att Banaras är britternas namn på staden, att de döpte den till det för att de inte kunde uttala Varanasi. Det är inte sant; namnet är mycket äldre än så. Det kommer av orden "bana ras", ungefär "livets saft, färdig att servera." Det är staden var kulturen finns bevarad, var både det bästa och det sämsta av Indien, från hela Indien, finns samlat och är färdig att avnjuta.

I Banaras finner du delar av hela Indien. Områden som känns som södra Indien, Bengalen, och så vidare. Här finns allt, på gott och ont. Det bästa och det sämsta.

Det var hit Buddha kom, efter att han blivit upplyst. Det var ingen slump att han begav sig just hit; redan då (kring 600 talet f.kr.) var staden etablerad som stället ifall man ville delta i en religiös diskussion.

Kashi? Betyder ungefär "the city of light", "staden av ljus". I Kashi fokuseras det gudomliga ljuset. Kashi är centrum av ljuset; vart det samlas och sedan sprids ifrån.

Alarkapuri? Alarkapuri är det äldsta namnet på staden. "Alarka" betyder sol, och "puri" ungefär stad, eller plats för. De som först var bosatta i området dyrkade solen, och det finns fortfarande ett antal soltempel kvar.

Vishvanathpuri? Kashi är Shivas stad. Han är här överallt, hela tiden -- i varje dammkorn. Men det finns flera olika former av Shiva, och de olika formerna har olika namn. Shiva Vishvanath, eller Kashi Vishvanath är namnet på just den formen av Shiva, den som är i Kashi, alltid allestädes närvarande. Och puri kommer ni ju ihåg, från ovan, vad det betydde. :-)

Det sägs att om man dör i Kashi, eller om ens aska strös ut här, så uppnår man direkt moksh. Man återföds inte igen, utan man smälter åter samman med Gud. Därför finns här bl a hem, vart människor kommer bara föra att dö. De bor någon annastans, märker att tiden är inne (eller ute; hur man nu ser på saken), och beger sig iväg på en sista resa. (Skulle man tillfriskna eller liknande, måste man lämna hemmet.) Det finns folk som svär att aldrig lämna staden, för att inte riskera att dö utanför stadens gränser -- det ska ha funnits folk som högg av sig fötterna för att inte begå dumheten att gå för långt bort.

Anandavani? Betyder "forest of bliss", salighetens skog. Förr var det ju mycket skog här, ska tydligen ha varit väldigt lummigt och vackert. Fint är det ju fortfarande, men på de flesta ställen passar nog inte beskrivningen "lummigt" in så väl.

Så. Det om namnen. I och med den genomgången har ni kanske även fått en aning om varför det här är en så perfekt stad för oss, som studerar religion. För mig, som ska bli lärare i religion, och ska stå framför en klass och beskriva hinduism. Vad jag ser här varje dag, allt från små detaljer till stora festivaler, ger mig berättelser att återge, möjlighet både att själv förstå, och att konkretisera så även eleverna förstår, de konstiga och främmande orden och vad det allt är.

Första tilkan!

Förra veckan hade de, två kvällar i rad, föreställningar på ghaten. (När jag säger "ghaten" så menar jag Assi ghat; ghaten vi bor invid.) Första dagen var det dans (kathak!) och musik; andra kvällen var det recitation av Kabirs dikter.

Det sistnämnda var särskilt intressant för mig, för det är om Kabir jag ska skriva! (Berättar mer om det snart, hoppas jag! :-D )

Hur som haver; vi satt där, jag och Victoria, på trapporna, och lyssnade till dem recitera Kabirs dikter. (Här kan ni läsa Rabindranath Tagore's översättning av ett urval dikter. Det är en hel bok, tillgänglig från internet.) Och så kom det en sadhu med en bricka färg och en plunta gangesvatten.

Han tryckte upp tummen i pannan, och bad om en hand att hälla i vatten.

Nu drack jag inte vattnet, men det var tanken med det. Poängen med tilkan (det är så det heter, pricken i pannan), är att visa att vi varit med om en gudstjänst. En puja. Och alla fick vi samma röda prick i pannan. Med andra ord, den vanliga föreställningen, om att pricken i pannan innebär att man hör till ett eller annat kast, är felaktig. Det betyder att man har varit med om en puja till en eller annan gud. Olika färger för olika gudar -- vilken färg till vilken gud varierar från plats till plats, så man kan inte säga något generellt om det. Ifall man gav pengar åt sadhun så fick man även vita sträck i pannan. Det gjorde vi inte; vi var så nöjda så, som det var. ;-)

torsdag 18 oktober 2007

Ram Lila

Varje år, under en månads tid -- det här året med början för ca två veckor sedan -- utspelas Ram Lila. `Lila' betyder religiöst skådespel. `Ram' är det vanligaste namnet på Gud i allmänhet i Indien, men det är även namnet på en särskild Gud -- eller kanske (gudomlig) hjälte, eller något liknande, är ett bättre ord. (På bilden till vänster: elakingen Ravan.)

Hjälten Ram figurerar i en text som kallas för Ramayana eller Ramcharitmanas. Den här boken är den absolut populäraste religiösa boken i Indien. (I övrigt finns det ju inte i hinduismen "en" auktorativ bok, såsom kristendomen har Bibeln, islam Koran, och så vidare. En bidragande orsak är säkert att det bara svårligen går att prata om "en" hinduism; den är så varierande! Har så många olika former.) Hur som haver, Ramcharitmanas är inte populär för att den är Boken med stort B i hinduism -- på det sätt som Bibeln är boken med stort B i kristendom, utan den är så populär för att folk gillar historien. Den här helt enkelt spännande.

Då jag hade elever i gymnasiet att läsa en (om än mycket förkortad) version av Ramcharitmanas, fick jag kommentarer likt "Det här var den bästa religiösa text jag läst!" Så det är inte bara hinduer som kan koppla till boken. ;-) (Ärligt sagt, är jag inte säker på vad figuren till höger är för karaktär. Det fanns i a f ett flertal sådana, som slogs med varandra med svärd.)

Till saken! Ram Lila. Ett religiöst skådespel. Om hjälten Ram; hjälten i Ramcharitmanas. Skådespelet utspelas som sagt under en hel månad. Ett nytt avsnitt varje dag, så att säga. På olika platser i staden. Själva berättelsen utspelar sig över hela Indien, och under Ram Lila förvandlas så att säga grannskap till "minatyr-Indien", och skådespelet förflyttar sig från ställe till ställe i grannskapet. Det största av alla skådespelen utspelar sig i Maharajans -- kungens -- fort.

Vi har två gånger tittat på "ett avsnitt". Första gången var en av de mer populära scenerna: Ram är ju så klart en prins; och det finns en prinsessa, och de två blir väldigt kära. Prinsessan heter Sita. Men Sitas pappa vill att bara den som mäktar lyfta (guden) Shivas pilbåge ska få gifta sig med henne; så det ordnas en stor tävling, och alla av de mäktigaste männen i landet reste dit för att försöka. Men ingen lyckades -- inte ens den tiohövdade Ravan ("elakingen" i berättelsen, kung i (Sri) Lanka); inte förrän Ram, som sista man, försökte. Och lyckades! Men i och med att någon lyft "den olyftbara bågen" gick den -- med ett orönbedövande dån -- i två delar.

Det här dånet var starkt nog på stället vi såg scenen utspela sig; i Assi, området vari vilket vi bor. Men än värre skulle det säkert ha varit om vi sett det i (det ovanämnda) Ramnagar. Där brukade de nämligen "åskådliggöra" dånet genom att skjuta med kanoner. Jo, riktiga kanoner. (Bilden till vänster: Ram har lyft Shivas båge.)

---Ram lyckades alltså lyfta bågen, och därmed vann han Sitas hand.

På bilden nedan: Sita och Ram
Det andra avsnittet vi såg utspelade sig senare i berättelsen -- då Ravans elake syster försöker förföra Ram, men Rams bror hugger av henne näsan!

Tyvärr såg vi aldrig just detta, utan vi såg processionen från Assi till Lanka (en annan stadsdel, som -- precis som (Sri) Lanka i "Indiens geografi" -- är beläget längst söderut i "Benares geografi").

Men det var inte fy skam, det heller! Mycket fina dräkter, och -- liksom i den andra processionen vi såg, i Delhi (minns ni?) -- var det i första hand barn som var utklädda till gudar. När jag tänker efter, var det nog bara barn som var utklädda till just gudar. Äldre var utklädda till kungar och annat, men det gudomliga gestaltades genomgående av barn.

Förutom att de var utklädda med tyger, målade i ansiktet o dyl, så fanns det även cirkusliknande atrapper, som användes för att kunna gestalda gudarna ännu mer "verklighetstroget" (om det är ett ord som kan användas om gudar ;-) ), exempelvis nedan. Ni ser barnen som hänger? De spelar rakshas, eller monster: Ravans medhjälpare. Det är guden (Kali?) som håller i dem, och emellanåt snurrade det till, så att barnen gjorde en volt på plats!
Det finns mycket, mycket mer att berätta om Ramcharitmanas -- ni förstår ju att den är rätt lång, om man kan spela "favorit-avsnitten" i en månad utan att upprepa sig! :-) --; vem vet, kanske det blir en skildring av ytterligare avsnitt, ifall vi ser något mer.

Är lite sugen på att även se ett avsnitt i Ramnagar -- hittills har vi ju bara varit i (området) Assi --; det är ju där de mest påkostade skådespelen är. De torde bara vara ungefär halvvägs, eller drygt det, hittills, så det finns ju tid ännu! :-D

Lerskärvor på stoisk ko

Bakgrundsfakta: Man dricker ofta chai (vilket för övrigt inte bara är just "te av sorten chai", utan det indiska ordet för "te" överlag) ur lerkoppar. Särskilt om man köper sitt chai på ett "uteställe", d v s att man inte sitter inne på något café-liknande ställe. Då man är klar med sitt chai, slänger man iväg koppen.

Idagmorse, då jag åkte rickshaw hem från universitetsområdet, såg jag en kvinna stå och kasta lerskärvor på en ko. Kon verkade inte bry sig överhuvudtaget; stod lugnt kvar och idisslade. Vilket jag tror gjorde kvinnan ännu mer förbannad än hon var från början. (Vad hon var arg på, kom jag inte fram till under de sekunderna det tog att åka förbi scenen.)

Vad jag vill säga, är att med uppmålandet av bilden ovan igen konstatera, att det inte är så att korna får göra vad de vill. Man drar dem i svansarna, buffar, hojtar, skriker --- och kastar lerskärvor åt dem, på dem, till dem.

Det sagt, så tar de ju även åt sig friheter, korna, där de vet att de kan göra det.

Under en annan morgonpromenad, såg jag en ko som stod halvvägs in i farstun till ett hem. Såg rätt komiskt ut. Det var en trappa upp också, till farstun. Så bakhovarna var på nedersta trappsteget eller så, och framfötterna var en fyrtio centimeter högre upp eller så, inne i huset, i farstun. Antagligen brukade hon få mat där. Hört om kor som gång efter gång återvänder till samma ställe, kanske t o m ställer sig och råmar för att påkalla sig uppmärksamhet, ifall de är vana att där få mat.

tisdag 16 oktober 2007

Kathak

Förra veckan kunde vi njuta av dansföreställning hemma på Ganga Mahal! Inte illa! :-) Det var Kathak-dansare.

Kathak är en traditionell, nord-Indisk dans. Genom dansen berättar man ofta en historia. Det är en berättelse som dansas fram. Mycket minspel i dansen, men ordet "minspel" säger inte riktigt tillräckligt i det här fallet. Varje blick -- hur dansarna vänder ögonen; tittar de uppåt? nedåt? åt vilken sida? --, varje handrörelse -- vilket finger har de uppåt? spretar ett annat finger ner? --, varje fot-gest betyder någonting, är en del av berättelsen.

Ni kan läsa mer om det här, eller titta på videon här.

Vet man däremot inte vad de olika gesterna betyder, så är det ju något svårare att följa med själva berättelsen.

Känner man därutöver inte till berättelsen heller, vad den handlar om, blir det ju ännu lite svårare att förstå. Och om dansarna vidare bara skildrar en del av berättelsen, istället för en helhet, så kan man ju säga att det blir svårt att helt hänga med. Det sagt, så var dansarna väldigt duktiga på att gestalta känslor, så något förstod man nog! :-D

Förutom berättelserna, `dansade de även annat'. Bland det roligaste var då tabla-spelaren och dansaren härmade varandra. Först spelade, alternativt dansade, den ena -- sen svarade den andra. Efter att han eller hon svarat, kom det en ny rytm -- och så fortsatte det. Kiva att se på, intressant att se hur olika ljud `dansades'. Eller ja, varför berättar jag det så här; ni kan ju se själva: i den första delen är det dansaren som leder och tabla-spelaren som följer; i den senare delen är det tvärtom, tabla-spelaren sätter rytmerna och dansaren upprepar.


De kommunicerade överhuvud rätt mycket med varandra, musikerna och dansarna. Kändes verkligen som en helhet; det skulle absolut inte ha fungerat (på samma sätt) med playback. :-)

måndag 15 oktober 2007

Ström hela dagen!

Det var morgon. Vi hade ström. Inget konstigt med det. Timme efter annan droppade iväg, och strömmen var fortsättningsvis kvar. Det blev senare, det blev lunch; alltjämt var strömmen där.

Tyst sakta viskande vågade någon påpeka detta. Man vill ju inte vara orsaken till att strömmen stängs av! Inte ens detta ändrade något; fläktarna fortsatte snurra, dator-skärmarna lysa.

Senare fick vi veta, att under en dag av året har man ström hela dagen. Annars stänger nämligen staten (så uttryckte personen ifråga det: staten stänger) av strömmen. Tidpunkten för strömavbrottet varierar, men från cirka nio till tre. Vad var det som var speciellt med den här dagen? Jo Eid ul-Fitr. ("Eid", arabiska för `festlighet'; "fitr" `att bryta fastan'.) Dagen då den månadslånga fastetiden under månaden Ramadan bryts!

Lite intressant, eller hur? Att det den dagen, för en muslimsk högtid, finns ström i uttagen hela dagen. Med tanke på hur man annars hör om konflikter mellan hinduer och muslimer, etcetera.

(Man kan i o f s förstå varför det samma inte gäller för de hinduiska högtiderna; det finns ett talesätt om Banaras, att man på åtta dagar firar nio festivaler. (Varje åtta dagar om året.) Det skulle m a o knappast vara lönt att överhuvudtaget ha strömavbrott, i så fall.)


Eid ul-Fitr var alltså igår. Idag var allt som vanligt. Strömmen borta klockan tio eller så.

Bilder från ghat(t?)en

Bilder från samma morgon då malen (jo, Malin, det var en mal) satt på halsen och undrade om den kunde gotta sig i kragen min.

Om ji:s skola

Jag och Fatima hälsade på i Om ji:s skola, var (bland annat) Ashish jobbar. (Ashish kan ses på bilden längst ner, med Fatima. Det är han som har caféet-fem-meter-ifrån-Ganga-Mahal.)

Skolan var ett rum på dryga tre gånger tre meter. Ingen fläkt eller dylikt; läs: väldigt varmt. Inte minst då dryga 20 barn klämt in sig där, plus lärare.

Vissa hade penna och häftet. Andra hade en krit-tavla.

Åldersgaffeln på klassen var från tre till tolv. Vissa höll på att lära sig alfabetet på hindi; andra höll på att lära sig alfabetet på engelska. Ytterligare andra var redan så långt, att de översatte meningar från hindi till engelska.

Mest imponerad var jag nog över deras färdigheter i matematik. Väldigt duktiga!, var de. Fem-åringarna löste tal som 3124 * 1068 och liknande. När börjar man med liknande tal i Skandinavien? Årskurs tre?

Flickan i röd klänning, längst ner till vänster på "klassfotot" nedan, hon stod framför mig och Fatima och rabblade upp från ett till hundra. På engelska. Inte illa! Andra kom och visade upp bokstäverna, A till Z. En gav månaderna, först på hindi och sen på engelska. Vi litade på deras ord gällande de förstnämnda. ;-)

Vad jag såg / kommer ihåg, hade de inga läroböcker (i något ämne). Hur lektionen gick till, var att Ashish stod framme, och elever kom fram till honom då de hade gjort klart den tidigare uppgiften. Han gav sedan en ny uppgift, anpassad till vad just den eleven skulle lära sig (hindi-alfabetet? engelska ord? matematik?), och på rätt nivå. Med andra ord -- med en åldersgaffel på 5-12 --, hade han en hel del att hålla reda på.

Barnen var alla väldigt duktiga på att jobba på, på egen hand. Pratade inte så mycket -- pratade mindre än vad jag skulle tycka en Skandinavisk klass på 20 elever skulle göra. Kanhända gör åldersskillnaden sitt? Hjälper till.

De går i skola från ca sju till tio. Sen hem och jobba.

Ska man prata om någon "läroplan", så är det nog vad skolans sponsorer el.dyl. anser vara viktigt för framtiden. Det varierar m a o från skola till skola. (Detta är en gissning! Jag vet inte.) På just den här skolan verkar de värdesätta engelska högt, tillsammans med matematik och att läsa/skriva.

De flesta kommer från fattiga förhållanden, med föräldrar som inte är utbildade. Det betyder att de inte får så mycket hjälp hemma med läxor och liknande -- vilket leder till att det går långsamt, inte sällan mycket långsamt (om jag tolkade Ashish rätt) fram. Men som sagt, många av dem var mycket duktiga!

Så här tog vi oss till skolan. Fast jag var ju också på. Så tre på en motorcykel. På en motorcykel. I den trafiken som är här. Utan hjälm. Utan tjockare kläder än, ja, sommarkläder. Men det gick bra. :-)

En bild från Vinod's

Minns ni Vinod's? ---Stället var man fick en thali för 30Rs. Så här ser det ut när man tittar "utåt", så att säga.

torsdag 11 oktober 2007

Pitri Paksh

Exakt en vecka efter Kartik Puja var det männens tur! Syftet var annorlunda; det såg annorlunda ut; det var en annan stämning. Pitri Paksh och Kartik Puja ska nog inte jämställas eller jämföras på det sättet -- men, det sagt, så är det ju ändå intressant, tycker jag, att det är exakt en vecka mellan en festival med kvinnliga deltagare och en festival med (huvudsakligen) manliga deltagare.

I, eller genom, Pitri Paksh kommemorerar man ens döda föräldrar. (Med andra ord utför man inte riten, deltar inte i `festivalen', ifall ens bägge föräldrar fortfarande är i livet.)

Männen samlades i små grupper, på ungefär samma storlek som kvinnorna gjorde i Kartik Puja. Även om det i Pitri Paksh fanns fler grupper med färre deltagare. Det fanns även grupper på en. I det här fallet var det heller inga cirklar, och det fördes inga diskussioner -- även om det pratades.

De flesta samlades kring en brahmin (läs: ungefär präst, även om jag är övertygad om att jag gör såväl kristna präster som indiska brahminer en björntjänst med den beskrivningen. Men åtminstone för tillfället lämnar jag er med den beskrivningen), som gav instruktioner åt männen hur de skulle göra. Instruktionerna behövdes. Många såg ut att vara med för första gången, och tittade ganska frågande på brahminen. De hjälpte även varandra åt, ifall något var oklart.

Detta var som sagt en festival för män. Men ifall det inte fanns en man i familjen som kunde utföra riten, så fick en kvinna ta hans ställe. Jag såg flera kvinnor som gjorde detta.

Många rakade sig, både ansiktet och håret, före de gick till vattnet. Det gör de helt enkelt för att vara så rena som möjligt. (Nej, kvinnorna hade inte rakat huvudet. x-) )

Här vet jag (än så länge) mindre om tankarna bakom riterna, än vad jag visste om Kartik Puja. (Vet dock vart jag ska ta reda på mer! Besparar dock er kanske med det, såvida jag inte hittar något riktigt intressant. Ni börjar kanske få nog av religionshistoriska beskrivningar vid det här laget.) De gjorde ett slags underlag av lera, såg ut som en bräde, de rullade kulor av lera, och placerade på brädet. Lade på blommor; lade på halmstrån (det är inte halm, men minns inte vad det heter; är i varje fall ett särskilt `strå' som ofta används i religiösa omständigheter). De tände rökelse och utförde en liten arti, en eldceremoni. (Minns kvinnan från sista bilden i inlägget om Kartik Puja!) De bad böner över `lerverket', och för sig själva. Genom det hela hade de ett snöre knutet kring höger ringfinger. Av någon orsak fångade den detaljen min uppmärksamhet.

Till sist, samlade de ihop leran -- med blommor, rökelse och och allt --, och antingen slängde det i Ganges, eller la det försiktigt i, eller sköljde bort allt utom själva leran i Ganges. I flera fall tyckte jag mig se att de därefter gick tillbaka och `byggde ett nytt lerverk'.

Avslutningsvis vill jag bara säga, att jag hoppas ni gillar nedanstående bild lika mycket som jag gör. Jag observerade Pitri Paksh i närmare två timmar -- och under över fyrtiofem minuter av de två timmarna försökte jag få till just den här bilden. (Jo, det var så länge; digitalkamerorna sätter ju tids-stämplar på alla foton, så jag tittade faktiskt efter av nyfikenhet. 50 minuter mellan första försöket och "där satt den!") Antingen slängde de inte i leran i takt med mitt kamerafinger, eller så gick någon imellan, eller så var det något annat. Men till slut, så!

Kartik Puja

För omkring en vecka sedan (ons 3 okt) fick vi ingen lunch på Ganga Mahal; Mira och Kalavati hade "holy day". Nu kommer jag att benämna den här festivalen för något, men jag är inte helt hundra på att det faktiskt är så den heter -- men den bär på väldigt många likheter, och namnet var åtminstone delvis lika. Kartik puja.

(Ni kan tänka på `puja' som en gudstjänst. Ofta involverar den en `offring' av något slag, att man ger någonting åt guden. Det kan vara en blomma, man exempelvis lägger på en gudavbild eller i Ganga; det kan vara ris; det kan vara sötsaker -- och så vidare. Ger man mat och dylikt i puja, så lämnas det för övrigt inte bara där. Utan den ges vidare till folk -- då välsignad av Gud, och kallad prasad. Ifall nu någon skulle få för sig att "Vaaaa, tror folk att statyer äter där?!" Nejdå, klart de inte gör. Maten går inte till spillo; den ges guden, som i o m det välsignar maten, och den -- prasad -- skickas sedan vidare.)

Detta är en kvinnofestival -- öppen bara för kvinnor (och barn), men kvinnor från alla olika sociala skikt. Faktiskt, ska det vara så att i cirkeln med deltagare bör det vara deltagare från just de olika skikten av samhället. Cirkeln ska vara som en miniatyr av samhället. Männen är heller inte helt frånvarande -- det är ju roligt att titta på! ;-)

Det hela börjar med ett bad i Ganga. Kvinnorna samlas i små grupper (under tjugo pers per grupp; tror inte vi såg någon mer färre än kring sju); sätter sig i små cirklar. I Kartik Puja tar man med sig lera, med vilket man bygger gudavbilder. Just detta såg vi inte, även om de hade något i mitten av cirkeln. Vi fick även berättat åt oss, att de inte äter fr o m natten innan, och inte under hela `festival-dagen'. I cirklarna berättas det religiösa berättelser: någon stiger upp, och läser högt ur ett papper. Men man berättar även annat. Man delar med sig av sorg och glädje; sukh aur dukh. En person berättar något ur sitt liv -- nu är det inte så att jag vet detta för att hindi-lektionerna skulle ha gått bra. Utan det är en kombination av vad vi lärt oss sedan tidigare om just Kartik Puja, och kroppsspråket på dem som vi såg under dagen. Då det inte var högläsning, så syntes det verkligen på den som berättade att det var någonting som låg henne hjärtat nära som berättades. Och lättnaden var uppenbar då hon var klar. Efter det, kom de andra med synpunkter och kommentarer, hjälp och förslag. (Igen: åsikten om att detta var fallet är en kombination av vad vi fått höra sedan tidigare, och kroppsspråket på dem som var i cirkeln.)

De flesta ritualer kan ses på ifrån olika vinklar. Man kan betona olika saker, ta fasta på varierande punkter beroende på vad man fokuserar på. Det finns olika skikt. Ta julen som exempel; om någon frågar oss vad vi firar, säger vi att det handlar om Jesus. Men om denna någon utifrån bara skulle se på sederna, på riterna, skulle bilden nog vara annorlunda; då kanske det skulle handla om städning, och ljus, om gåvor, om släkt och familj, om en rund och god, röd gubbe. Ifall man skulle studera vad som händer i riterna, vad som s a s åstadkoms i och med dem, skulle man få ett annat svar än det deltagarna skulle ge (om syftet med riterna). Så var även fallet med Kartik Puja.

I och med att de med leran skapar gudavbilder, och berättar historier kring dessa då de gör det, återskapar de på sätt och vis världen. De skapar världen genom att berätta hur den fungerar, genom att se på världen genom ett visst mönster. De delar med sig av glädje och sorg i berättelserna, hjälper och stöttar varandra; delar med sig av sina liv. Skapar balans i livet -- en balans som, förstås, måste bestå av både sukh och dukh; både det glada och det sorgliga.

Då vi frågade dem vad de gjorde, berättade de att de utförde denna rit för att säkra ett gott och långt liv för sina barn.

Jag igen!

Har ni sett, Malin har lyckats ta en bild på mig var jag inte gör någon konstig min! Fantastiskt, non? (Bilden tagen 14 september, i Ganga Mahal.)

Mata

Ännu på tal om kor. Igårkväll kom vi hem med rickshaw. Hoppade av, betalade. En nyfiken ko kom fram och nosade på mig, lade mulen på min arm. Jag klappade den. Nu, till det jag vill berätta.

Rikshaw-förarna var mycket måna om att vi skulle veta att det här bara inte är ett djur. "Maataa", upprepade de flera gånger. "Maataa." Det vill säga: mamma. Det är mamma som kommer fram och hälsar; mamma du klappar.

Det tyckte jag var rätt sött.

Kiss och bajs -gränden

Ifall ni i Finland funderar ifall jag nu ändå inte blivit lite väl svensk av mig, när jag skriver "kiss" och "bajs", så jo, jag håller med -- det känns inte riktigt rätt. Men nu är det dels så, att "kiss och bajs gränden" är ett etablerat uttryck, och dels så, att det helt enkelt kändes som om "piss och skit gränden" skulle vara ett annat ställe, som såg ännu värre ut eller något liknande.

Detta är i a f en gränd, kanske femtio meter fågelvägen ifrån oss. (Från bilden sett, är Ganga Mahal till vänster i korsningen var pojken står, trettio meter fram, och så till höger och fem meter framåt.) En gränd vi går igenom rätt ofta -- t e x om vi är på väg till Vinod's, thali-stället som nämndes nedan.

Det finns två orsaker till namnet. 1) Väggen är tapetserad med koskit, som ni ser på väggen till höger. Detta luktar inte alls illa eller något sånt, så den biten är helt okej. Men 2) gränden fungerar även som allmän vessa. (Andra änden av gränden.) Så när man går igenom gränden brukar man alltid gå förbi minst en, men ofta flera, personer som uträttar sina behov. (Oftast män; undrar om kvinnor kanske har en annan plats. Sett flera kvinnor som gjort sitt i trappan vid huset var vi bor; kanske det är deras "gränd". Fast män gör också sitt där.) Det är nog snarare det som både känns och luktar lite mindre trevligt; ko-biten är inte ett problem på något sätt.

Om 1) vill jag ännu bara berätta, att de ju inte lägger koskiten där för att de tycker att det är snyggt, utan det är av pragmatiska skäl. Ved av trä är dyrt. Men koskit brinner bra! (Och luktar för övrigt inte heller särskilt illa när det brinner, ifall ni skulle fundera på det.) Så det är billigt bränsle. Utöver det, kan det även användas som byggnadsmaterial. (Ifall ni funderar, så luktar det inte heller illa.)

Ofta när jag berättat om praktiska orsaker till varför man ser på kon som helig -- att den fyller många funktioner, inklusive de två ovan nämnda, men det finns även fler! -- så har folk frågat om de mjölkar korna eller inte. Det har jag inte haft ett svar på tidigare, men kan nu berätta åt alla som undrar, att ja, det gör de. Korna mjölkas. De gör det bland annat i just den här gränden.

Nu kanske ni blev nyfikna vilka andra funktioner kor fyller. Bränsle, mjölk och byggnadsmaterial har nämnts. Gödsel ligger ju också nära till hands, så att säga. När man pratar om att kon är helig, tänker man ofta inte på att kon inte är helig för alla i Indien. Om en ko dör, så är det nog så att köttet inte går till spillo. Mat. Och inte går ju skinner heller till spillo. Vidare är det ju just kon som är helig. Inte tjurarna; dem kan man nyttja som man vill! Viktig "muskel" i diverse arbete.

Så det är inte så att korna "bara går omkring" på gatorna, utan orsak. De fyller flera, mycket viktiga, funktioner. Och ifall de inte gick omkring fritt, kunde nyttoaspekterna inte nyttjas av alla oberoende socialt skikt, som nu är fallet.


onsdag 10 oktober 2007

Aldrig ensam om natten

Den senaste veckan, en och en halv, så har vi aldrig behövt vara ensamma om nätterna. Det är bara att öppna myggdörrarna och -fönstren samt tända en lampa. Då kommer det preciiis så många vänner man bara kan önska sig, och några fler.

Det vill säga, såvida man vill ha andra vänner än geckosen, mössen, råttorna och kackerlackorna.

Avdelningar