torsdag 27 december 2007

God Jul, förresten

God Jul på er, förresten, Gott Nytt År, God Fortsättning och allt det där! Hoppas ni hade det bra; har det bra; och kommer att fortsätta med det. (Utan att förglömma de där dalarna som gör topparna så mycket högre.)

Det kommer allt att bli en del Indienskrivas här på bloggen ännu för en tid framöver. Om inte annat, så har jag ju fortfarande inte uppfyllt mitt löfte om att berätta om Kabir. Inte heller skrivit uppsatsen som jag hade hoppats att jag skulle ha. (Hägrar det ett nyårslöfte? ---Icke! Sånt pysslar jag inte med. :-) ) Men när det ena kommer så kommer det andra också. ;-) Och under tiden finns det en hel del annat att orda om också.

Men faktiskt, så har jag fattat tycke för detta bloggandet. Jag anar att det kommer att fortsätta skrivas här, även annat än om Indien.

Hemma igen!

Jajjemen, hemma som planerat. Kring ett-tiden saktade Puja in vid porten. Tittade upp mot fönstret på andra våningen; blommor, en ny ljusstake, och en alldeles strålande, skrattande Linda. Vilken känsla att få hålla om henne igen! :-D Långa, många kramar och mycket prat bland upp-packning.

Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.

Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?

Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)

torsdag 20 december 2007

er... Hej igen. :-)

Så det blev ännu ett kort inlägg från Banaras. Rummet tömt, försökt klämma in allt i väskorna. Och då menar jag verkligen klämma in allt. Väskan går knappt fast; rädd den ska sprängas upp. Det vore lite tassigt. Har en rem jag ska spänna fast runt den; jag hoppas det räcker. *Hoppas hoppas hoppas hoppas.* Några av hoppsen är inriktade till att allt är, förutom kvar, även helt. Statyer, thankan, med mera...

Väntar på min `set breakfast'. Double plungern har redan anlänt; kvar är omelett, toast, och baked beans. Samt en chokladkaka. Gôttans. ---Tjolahopp, där kom det. Stekt tomat, är det på tallriken också. [Återkommer straxt. ;-) ] ... [Aah. Det satt allt fint, det.]

En timme kvar nu ungefär, så ska jag gå till Virendraji för en sista lektion i Hindi. Skulle ju ha haft prov igår, men blev inget av det. Det är dock inte därför jag går dit idag igen. Provet kommer inte att bli av överhuvudtaget; han tycker att det är så självklart att jag skulle klara det, att han hellre vill använda den lilla tid vi har kvar till att lära mig något nytt. Han menade att jag skulle klara andra årets prov, om jag tog det. Virendra överdriver, men visst är det roligt att höra. Jag trodde alltid att jag inte hade ett språkhuvud, eftersom jag inte kan någon grammatik överhuvudtaget. Måste fortfarande rynka pannan då han pratar om adjektiv som blir till verb och liknande, men förutom det så går det ju hur bra som helst! Kanske vi är släkt ändå, Linda (N). ;-)

Lunch direkt efter provet, och därefter är det avfärd! Åker från Ganga Mahal kring två. Flyget till Delhi avgår 17:20. Anländer kring en timme senare. Jag och Victoria, som är de enda som är kvar på Ganga Mahal nu, tar oss till rätt terminal och sätter oss och väntar. Kanske är de andra redan där; kanske kommer de snart -- allihop, faktiskt, förutom Henrik som stannar längre. Fatima och Tommie, Stina och Puja, till och med Malin. FT & SP såg vi för en vecka sedan, men ska bli roligt att höra om Goa. M har vi inte sett på... ja, vad blir det, en månad? två? Hoppas hon har bilder från Dharamsala tillgängligt att visa på flygplatsen. Tid att se på dem är nämligen något vi torde ha gott om. Flyget till Finland går från Delhi ungefär 2:30. Landar i Vanda 6:30. Hade sett fram emot att ringa och önska God Jul under de en och en halv timmarna jag har i Finland, men insåg sen att klockan är så lite att de julönskningarna kanske inte är så... önskvärda. Men till er, som jag tror att är morgonpigga, kommer jag allt att ringa. :-D 8:00 avgår flyget till Stockholm; och det går snabbt som alltid: 8:00 är vi i Sverige. Och som jag redan berättat, åker vi bil hem. Hoppas vara i Karlstad mellan tolv och två.

Så. Nu provar jag igen.

Hejdå! *vinkar* Tack för att ni följt med.

onsdag 19 december 2007

Tack för att ni följt med!

Såvida jag inte skriver något imorgon också, så kommer det här att bli sista inlägget från Banaras. Tack till er alla som följt med på resan! Särskilt ni som även hört av er, skrivit kommentarer etc. Det uppskattas! Roligt att veta vem det är som följer med, och vad ni tycker/tänker.

Hejs svejs!


Och vad vore mer lämpligt att avsluta med, än stenansikten som häromdagen framträdde på väggen uppe på vårt tak i Ganga Mahal. (Och för att säkerställa att poängen går fram i detta ton- och gestlösa medium: jag är ironisk. Eller sarkastisk. Eller vad det nu blir.)

Säg att ni ser dem också. x-D Jag har beskrivningar på dem alla (och det här är bara några av de kring trettio fotona jag tog), men låter er komma på era egna.





Nåå, hur känns det?

Innan jag åkte hit var det många som sa hur chockad jag skulle bli. Det blev jag inte; Indien var ganska jämnt just precis som jag hade väntat mig. Det sagt, så visst var det ju en upplevelse att anlända. Visst var allt lite småskrämmande till en början. Hur annorlunda det skulle vara. Okej, visst. Det är lite annorlunda. Men just nu känns det inte som annorlunda. Kanske är det bara för att jag är van vid detta just nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda när jag väl är hemma. Ta trafiken som exempel -- men jag tycker det samma gäller i allmänhet, och på många enskilda företeelser också --, det verkar till en början vara mycket annorlunda än hemma. Det verkar kaotiskt. Men det är det inte! Det är inte kaotiskt, och det är inte särdeles annorlunda. Bara till ytan. Hur jag skulle bli förändrad. Det blev jag inte; det har jag inte blivit. Jag menar, visst har ju något förändrats. Jag går omkring på smala gator bredvid en ko, två kor, många kor. Bufflar som samsas med bilarna och motorcyklarna. Och det känns helt normalt, som det ska vara. Kan prata lite smått hindi, pruta med rickshawallahs; skratta med dem när de försöker ta hutlösa turistpriser. (Allt är ju relativt: skillnaden mellan "normalt" och "hutlöst" ligger väl kring ungefär 0,10€...) Känner mig hemma när jag går på gatan här. Men jag räknar inte det som att ha blivit förändrad. Bara att ha blivit van. Jag har inte fått en världsbildsomskakande hujedamig-vad-vi-är-slösaktiga-i-väst insikt, eller något liknande. Jag har inte blivit varken mer eller mindre flummig än vad jag alltid varit. ;-) ---Meeen, vem vet, kanske kommer att kännas annorlunda då jag kommer hem. Kanske kommer förändringarna att synas först då jag sätts in i ett annat sammanhang. (Det låter ju rimligt, att så skulle vara fallet.) Men tror verkligen inte det. :-)

Mycket av det jag lärt mig, jag tänker då på hinduismen eller `Indisk kultur' i allmänhet, är rätt luddigt. Subtilt. Mer en samling upplevelser och bilder (`bilder' i bred bemärkelse) än små kristallklara korn av kunskap. Men nystar kanske ihop trådarna till något sånt bara jag kommer hem och kan idissla allt.

Kallt, ju!

När det var varmt, var det varmt. Och just när vi blivit vana med det, så blev det kyligare; allt kallare. Imorse när jag gick till Open Hand var det bara 10 grader varmt! Jag vet, jag vet; ni har det kallare. Men det här är ändå 30 grader svalare än då det var som varmast! (Visst, jag jämför temperatur på morgon och eftermiddag, men ändå.) Kanske tur det; blir det inte en så stor chock att komma tillbaka.

Kan knappt ens föreställa mig: anlända till Arlanda. Snöar utanför; stora, tunga snöflingor som dalar ner. Fortfarande mörkt, men håller på att ljusna. Alla runtomkring har tjocka vinterrockar på. Förutom jag. Visserligen förstod jag att packa ner sandalerna, och sätta på mig strumpor och springskorna; farkkuna istället för bomullsbyxorna. Men har min bomullströja på, min väst och min schal. Börjar huttra ganska snart, och det blir inte bättre när vi ska ta oss till bilen, som stått på långtidsparkeringen i två veckor. Iskallt inne i bilen. Som tur var hinner den i alla fall bli varm förrän vi är framme i Karlstad --- tolv-ett tiden fredag eftermiddag.

Alla intervjuer gjorda

Jag har visst fortfarande inte berättat vem Kabir är. :-P Vet inte om någon egentligen är överraskad? Kommer nog att göra det, men senare, inte förr. Det vill säga: hemifrån. Beskrivningen av Kabir, här, tror jag kommer att sammanfalla med skildringen av Kabir i uppsatsen. Och uppsatsen är fortfarande knappt påbörjad -- ifall man ser på mängd bokstäver på pränt.

Intervjuerna är dock alla avklarade (och översatta)!
De allra flesta av dem även transkriberade. Böcker hittade, inhandlade, och läste. Det är i princip bara att skriva! Bara att skriva... :-) Gôttans. Så nu vet ni vad jag kommer att göra på jullovet. Och början på den goda fortsättningen.

måndag 17 december 2007

Tavara. Och tavara. Och ännu mer tavara.

Som sagt, varje gram och kubikcentimeter i resväskan spelar roll. Varför då? För att jag har just precis mycket att ta med mig hem. Statyer, tavlor i olika former, planscher, böcker och åter böcker, kläder, böcker, tyger, tyger, tyger -- sängöverkast, bordsdukar i olika format, schalar och jag-vet-inte-vad-allt.

Några dagar sedan postade jag hem 14kg. I går (eller var det förrgår? Någon dag sedan i a f) postade jag hem 20kg böcker. Resväskan tömd på onödigheter och inte-vill-jag-egentligen,-när-jag-tänker-efter,-ha-det-här:heter. Ganska nära 20kg. Just nu. Men det är två och en halv dag Banaras kvar. :-S Risken finns att det kommer till några kilon ännu... Som tur var hade jag satt undan mycket lite till handbagaget när jag vägde resväskan, så jag vågar hoppas på att jag klarar mig under gränserna rätt så bra (resväska <=20kg; handbagage <=10kg). I varje fall ska det inte bli mycket övervikt! :-D

(Just nu är jag för övrigt uppe i lite under 2.200 foton... :-S )

Familj i Finland, förlåt! Jag hade hoppats kunna posta hem julklappar till Finland, särskilt som jag -- för första gången -- kommer att fira jul borta hemifrån. Jul i Sverige... Känns lite konstigt, faktiskt. Men det ska bli intressant att se vad allt detta med Kalle Anka, och-vad-det-allt-är som kommer på tv:n på julafton, handlar om. Tillbaka till saken: jag hade hoppats kunna vara närvarande med åtminstone lite klappar från Indien. Men så blir det inte. Det hade varit så pass få kilon, ändå, att per-kilo priset hade varit mycket dyrare än att sätta ihop allt till ett paket, som alltså postas till Sverige. Men det ligger där och väntar! Jag hoppas ni kommer efter dem. ;-)

Punkter jag klarat mig utan.

Följande punkter bar jag med mig till Indien helt i onödan:
  • Ylletröja. Hur tänkte jag där? Varför skulle jag sätta på ylletröjan om jag annars går i indiska kläder? Vilket jag visste att jag skulle göra. Den tar ju dessutom rätt mycket utrymme... :-/
  • Två par sandaler. De cappals jag haft på är Birkenstock sandalerna. Hade köpt med ett par som hade remmar runt hälen, så att de bättre skulle hållas på etc --- men det var ju just det som inte behövdes. Här tar man av sig sandalerna varje gång man går in i en affär, varje gång man går in i ett tempel, varje gång man går på helig mark överlag. Skorna åker på och av en hel del, m a o! De extra paret åkte hit, suttit på hyllan, och kommer att stanna kvar (för att ge utrymme åt annat)... :-/
  • Myggmedel. Visst. Det har funnits myggor här. Stundtals riktigt, riktigt mycket. (Och andra flygande kräk.) Man har liksom inte kommit mig för att använda myggmedlet, ändå. Förutom för ungefär en vecka sedan, en gång. Men då hittade jag inte, så det fick vara. :-/
  • Solkräm. *skrattar högt:* Hade med mig tre flaskor (nej, vad heter det? mellantinget mellan burk och flaska? sak samma...) solkräm. Och hur mycket har jag använt mig av det? En gång. Efter att jag rakade huvudet. (Jag sa inte att jag inte skulle ha behövt det... Men använde inte.) :-/
  • Våtsavetter. Tanken var god. Jag skulle ha kunna använt mig av det. Men hittills har jag inte använt en endaste en. Tror inte jag kommer att göra det heller. :-/
  • Halv liter handsprit. Eller hur mycket det nu är i en stor flaska; kanske det är bara 250ml? Hur som helst, jag har kanske använt en halv liten flaska, och det gick huvudsakligen åt under de första veckorna. Sen fick det vara. (Och magen har ju varit bättre efter det, så... ;-) ) :-/
  • Malaria-medicin. Det här hade i o f s kunnat vara användbart, om jag rest någonstans. Vilket jag inte gjorde. Så gjorde inget med det. :-/
  • Tre T-skjortor jag vill ha kvar. Borde ju tagit med sådana jag inte vill ta med hem, så jag kunnat lämna dem kvar utan att fundera på det. :-/
  • Byxor jag vill ha kvar. Samma sak här; varför ta med sånt jag vill ha med hem? Det känns som att i resväskan Spelar varje gram roll; varje kubikcentimeter. :-/
  • Ytterligare en onödig tröja, om än inte lika stor och -- ett favoritord från Värmland: -- bänglig som ylletröjan. :-/
  • Strumpor. Vad hade jag tänkt göra med dem? Om jag ett tag visste att jag huvudsakligen skulle komma att använda sandaler -- vilket jag gjorde -- så borde jag ju kunnat tänka mig att jag inte skulle komma att ha strumpor i dem. :-/
  • Imodium. Det var inte onödigt att ta med imodium i den bemärkelsen att jag nog behövde något sånt. Men de två gångerna jag behövde det, de två gångerna jag åt imodium, så upplevde jag att det inte hjälpte ett skvatt. Fast, å andra sidan, kanske det hade varit ännu värre utan. (Hemska tanke.) :-/
  • Reselakan. När har jag brytt mig så pass mycket om hur/var jag sover? Inte gjorde jag det den här gången heller. Filtarna som Amax Inn (klicka på länken för att se bilder från hotellet), i Delhi, erbjöd dög bra. Enda gången jag använde mig av reselakanet, var på tåget från Delhi till Banaras. Visst, det var trevligt. Men hade bra klarat mig utan. :-/
  • Resehandduk. Använt mig av resehandduken på hotellet (men de hade nog haft handdukar där också!) samt de två gångerna jag badade i Ganges. Men de gångerna hade jag lika väl kunnat ta med en vanlig handduk också; det var bara en gnutta mer bekvämt så här, då den tar så pass mycket mindre plats... :-/
Mm... Tror faktiskt det var de huvudsakliga, onödiga punkterna. Summa summarum tycker jag ändå man kan säga att det inte var helt illa pinkat. Inte så mycket onödigheter.

söndag 16 december 2007

Paan

När vi kom till Indien undrade vi om de hade väldigt dåliga tänder eller något, vissa av dem. De spottade nämligen titt som tätt något som närmast liknade blod. Nejdå!, det var det inte. De tuggade på paan. Se på det ungefär som snus. Tuggandet resulterar i en rödaktig vätska i munnen, som man till sist spottar ut. (Spottar man inte ut det, är magen inte längre din vän. I a f inte om du sväljer allt på en gång, och har tuggat på den starkare varianten. Har jag hört, inte erfarit.)

Förra veckan provade jag och Puja paan. Första gången (vilket är då bilderna nedan är ifrån) provade vi den paan som, fick vi senare höra, "kvinnor och barn" tuggar på. (Jodå, kvinnor tuggar allt lika mycket på paan de också, och jag tvivlar på att alla kör den mildare varianten!) Den smakade tandkräm. Smaksättningen är visst ros. Men menthol-tandkräm smakade det.

Andra gången provade vi den starkare varianten. Den var inte så stark. Som att röka en första cigarrett på morgonen ungefär, att göra det snabbt.

Idissling
Spottning

Tandkoll (Jag vill tro att färgen på tänderna inte är vargens tänder (minns ni reklamen?), utan att det är färg av paan:en. De som tuggat länge -- och då menar jag länge, med vilket jag försöker säga att Linda?: du behöver inte vara orolig -- har helt rött tandkött.)

Något jag tänkte på någon av gångerna jag tuggat paan, är att det på något sätt är passande, här, med just tuggandet. Det är nämligen så, att det samlas vätska i munnen när man tuggar. Vätska man inte vill svälja både för vad magen skulle säga om det, och för att då är det roliga slut, s a s (inget mer att tugga på, dags att jobba). Så man kan inte prata -- även om många gjort det till något av en konstform att tugga med paan i mun. T o m så, att folk vet, att tuggar man paan så varken bråkar de eller skojar med en. Det är något jag är säker på att stundom uppskattas högt, här. En stund då du inte kan prata; en stund då alla låter dig vara ifred. En stund då det bara är du och idisslandet, kanske blickandet ut över Ganges.

Sadhu-Santa: "Shanti Ho Ho Ho"

Manini (en av kanadensarna från nedervåningen) hade sin sista lektion med den här gruppen barn. Vidare skulle hon komma att vara borta över jul, återvända först efter nyår. Hon ville göra något särskilt med dem, och gärna något juligt eftersom den ju är annalkande. Hon frågade om jag kunde tänka mig vara julgubbe. Varför inte. :-D

Så kvällen innan tog vi lite bomull, som jag hade haft med mig hit för sårtvätt och liknande, samt snöre, lim och tejp. illa blev det inte, eller vad säger ni? (Se nedan.) x-D På morgonen hade vi satt 'snö' på fläktens blad, så att det skulle snöa ner när den sattes på. Samma julgran vi hade haft på Ganga Mahals lillajul i mitten på rummet. Några stora pappers-snöflingor (ni vet, såna där man gör genom att vika ihop pappret, klippa här och där, och veckla ut et voila) med levande ljus bakom. Såg riktigt fint ut!

Jag skulle komma in som en överraskning. Kruxet blev, att Manini gång efter annan ringde och bad mig komma lite senare, fem minuter blev tjugo minuter -- och hela tiden stod jag i en gränd, i full mundering (se nedan). Jag behöver säkert inte namna att folk stirrade? Barn kom och tittade, manga storögt, sprang och hämtade fler vänner att se. Vuxna stannade och tittade. Vissa verkade nästan vara lite forlägna å mina vägnar. Minns särskilt en västerländsk kvinna som gick förbi: då hon fick syn på mig slog hon genast ner sina ögon. Som om hon sett mig naken eller i någon annan kompromitterande situation. Till kruxet: gränden var jag stod och väntade i visade sig vara axis mundi för barnen i klassen. Så allt eftersom de dimpade in på klassen steg volymen på senaste skvallret: jultomten står och hänger i våran gränd!

Så de blev inte direkt förvånade, när Manini till sist ringde att "Dags!", och jag började klämta i klockan bakom deras dörr. Men de blev glada ändå. :-D Vi åt kex, chips. Julgubben hade med ljus som klappar, vi tände alla ljus -- varje person tände nästas ljus --, och önskade varandra God Jul. Alla ville ta en massa bilder. Ah, och så sjöng vi alla första versen i Midnatt råder också. De var väldigt duktiga på att snappa upp ljuden snabbt! (Säger 'ljuden', för det var ju vad det var för dem.(

Skägget funkade rätt så bra hela vägen. Mustaschen ville inte riktigt hålla, meeeen, tror inte det var så noga.
(På nedre bilden ser ni, från vänster, Mira (som gör så att Ganga Mahal känns som ett hem; hjälper Kalavati att laga mat, städar, m m); Manini; jag; Mamta (Miras dotter, hon jobbar med WLC, och har även hjälpt mig med några intervjuer); Shitansu (även han jobbar for WLC).)

lördag 15 december 2007

Lucia-tåg

Som sagt, det har blivit något av en tradition att svenskarna från Ganga Mahal lussar. Så gott som sedan vi kom hit, har folk pratat om det; frågar när det är; velat ha det bekräftat att visst blir det väl av?; vissa har nynnat lite av Lucia, några sjungit några ord, flera har tipp-tapp:at.

En man som pratade med mig om det, formligen lyste i ögonen, då han blickade i fjärran och mindes. Men han hade inte ens sett det själv!, utan bara ett foto -- för åtta år sedan! Och ändå mindes han det med sån värme. Otroligt.

Ja, ni förstår ju att vi kände en viss press.

Diverse attiraljer som behövs fanns redan på plats: vita särkar; krona; t o m en stjärn(gosse)pinne och två stjärn(gosse)strutar!

Då dagen nalkades, meddelade först Fatima, sedan Victoria, att de hade feber! Kunde inte vara med. Som tur var hade förstärkning anlänt i formen av Puja och Tommie, annars hade det ju bara varit jag och Stina. x-D Valet av vem som skulle vara Lucia blev förvånansvärt enkelt; därutöver hade vi två stjärngossar och en tomte, men inga tärnor.

Började med ett genrep för kanadensarna, två av dem reste samma dag så de hann inte se oss senare, när det gällde. Kring sex på kvällen -- den tolfte, eftersom Stina och Fatima, med pojkvänner, reste vidare på dagen den trettonde (och det skulle vara på tok för tidigt att lussa den trettonde medan det fortfarande var mörkt) -- tågade vi ut. Först till Amar Bhavan, det tog kanske tio minuter att tåga dit. Det var en speciell känsla att sjunga Dagen går tunga fjät då vi gick genom Kiss och bajs -gränden, liksom det var då vi kom ut till Assi road, var trafiken och myllret la en så pass tjock ljudmatta att jag inte kunde höra varken vad Stina, framför mig, och Puja och Tommie, bakom mig, sjöng. Vilket förklarar varför vi alla sjöng på olika verser, i olika tonarter, när vi väl kom till ett lugnare område...

Därefter blev det en kort Assi-runda. Till Vijay, Harmony, "lamp-butiken", och så ett stopp på ghaten. Tyvärr har vi inga foton på det. Men det måste nog ha varit min favorit. Vi fyra, i vita särkar. På ghaten. Ljus i hår, stjärnpinne och ljus i händerna, sjungandes så gott vi kunde på diverse Lucia- och julsånger. Priceless. Tåget avslutades hos Mahant-ji vid Tulsi Ghat.

Trots att folket runtomkring pratat så mycket om det, var den vanligaste reaktionen ändå förundran då vi kom. Lucia, som hade sina händer höjda med handflatorna mot varandra, hälsades ofta med ett Namaste och en spegling av gesten (se bild på namaste-gest här). Hemma hos Vijay sjöng några av barnen med, särskilt i tipp-tapp biten av Midnatt rådet. Ett flertal fotografier togs kring ghaten.

Minst lika förvånade -- kanske mer! -- än Indierna, var nog de västerlänningar som såg oss.

Känns gôtt att kunna bjuda tillbaka; Vi har fått se så mycket av allt möjligt här. Ceremonier och ritualer, traditioner; mötts med så mycket värme och öppenhet. Inte mer än rätt att vi ger tillbaka något av oss, av våra traditioner.

Foton? Jodå, det togs några (om än, alltså, inte från ghaten). Jag har tyvärr inte fått dem ännu, så kan inte dela med mig. Men lägger upp här när jag fått. :-) Men håll inte andan i väntan: det dröjer nog tills mellandagarna, minst!

torsdag 13 december 2007

Lillajul-fest

(Hur stavar ni till Lillajul fest? "Lilla jul fest", "Lillajul-fest", "Lillajulsfest"?)

Det här blir något nytt för er svenskar (kanske t o m lite skrämmande; en av GangaMahalarnas första intryck av detta, var att det var syndigt, som om vi förtog oss på julen, den som komma skall): på första advent firar vi i Finland "Lilla jul". Det är kanske främst för firma-fester och liknande, men även barnfester. Familjer med små(och större)barn kanske tar in en liten julgran; man kan byta en klapp eller så.

Jodå, vi firar nog advent också.

Vilket tillfälle vore bättre än detta, att fixa till lite julstämning på Ganga Mahal! Gäster inbjudna -- kanadensarna, Holly, samt, då nyss anlände, Puja --; Fatima och Victoria fixade och fejade; Ashish lånade ut sin julgran och julgubbe; Fatima hade förberett en spellista med julsånger; Puja hade med sig både glögg (Blossa, givetvis!) och pepparkakor!

Det var riktigt juligt!, som ni kan se.

(Nedan från vänster:
Holly, Jasmine, Victoria, Krisse, Li, Manini, Fatima, Stina, Puja)

måndag 10 december 2007

Yoga Mandir

Hörde just att min senaste yogalärarehar en hemsida! I bildgalleriet där hittar ni foton från stället med mera.

Inte varit där nu på en vecka. Senare kvällar; senare morgnar. Få se, om det blir några fler yoga-lektioner. Gillade dem så länge det varade, även om det inte blev så många på det stället -- känns som fler än det var (3).

Ute och sprang igår i a f! Första gången sen jag var säker på att en amöba kluckade runt i magen medans jag sprang. (Den gillade inte springturen. Eller de; amöba är väl nästan varken plural eller singular, utan en mängd, eller vad man ska säga. Aldrig en amöba i a f? Nu har jag svävat från ämnet igen. Hops.) Känner att jag kanske hellre börjar springa mer igen, än yogar mer.

Nästa vecka är jag hemma!

fredag 7 december 2007

Höstmode

Det har blivit kallare. Betydligt kallare. Kort sagt: det är kallt, särskilt på morgon och kväll. Detta kräver vissa förändringar -- eller kanske snarare tillägg -- till munderingen.Inga skrattsalvor tack. Inte alltför högljudda i a f; okej? ;-) Faktum är att det där egentligen bara är halva höstmunderingen. Men kan inte visa den andra, minst lika väsentliga, delen, då jag inte införskaffat den ännu. Ska göra ett nytt försök idag. Ni kanske får se resultatet senare.

Prabodhini Ekadashi

Länge sedan jag skrivit om någon festival eller liknande, eller hur? Faktum är, att jag varit med om mycket färre sådana nu. Dels kanske den absoluta högsäsongen har varit; dels -- framför allt! -- för att jag inte söker upp dem längre. Jag känner mig helt enkelt mätt på dylikt just nu. Meeen, alltid smyger det ju in någonting. :-)

Prabodhini Ekadashi, eller Kartik Sudi Ekadashi, ägde rum några veckor sedan (20-21 nov -- det här året; den hinduiska kalendern går efter månen, så det skiftar från år till år). Svaren på frågan vad det handlade om varierade något från person till person. Vad alla var överens om, var att Tulsi skulle gifta sig med någon. Tulsi är inte Tulsidas, som ni känner sedan tidigare (han som skrev Ramcharitmanas), utan ingen mindre än (en form av) Basilika! ;-D (Jajjemen, just precis plantan, kryddväxten, basilika.) Det är dock givetvis varken slutet eller början på historien.

Men eftersom basilikan kom på tal, så... Den används här i diverse religiösa akter, men visste ni att basilika även används inom andra religioner? Exempelvis inom kristendomen? I vissa länder har man traditionen att lägga en kvist basilika i den avlidnes hand, så att han ska komma till himmelen. I Indien lägger man basilika i munnen på den döde, så att han ska möta Gud. Inom olika ortodoxa, kristna kyrkor förbereder man heligt vatten med hjälp av just basilika. Lite små-intressant, eller hur?

Vissa sa att Tulsi gifte sig med Tulsa, andra att det var med Vishnu; några sa att hon gifte sig med Krishna (Krishna är för övrigt en av Vishnus avatarer), och Stina berättade även att hon läst att det handlade om giftermålet mellan Tulsi och Lord Shaligram. (Det finns även varianter, även om ingen nämnde den, var det är Krishna och Radha som gifter sig.)

Jag hittade ingen information om giftermålet mellan Tulsi och Tulsa, och det var bara en person som nämnde det konstellationen. Han menade att det handlade om ett giftermål mellan de olika elementen (sol/eld, vatten, jord, luft).

`Prabodhini' betyder för övrigt uppvaknande. Ekadashi är elfte dagen i en månad. Prabodhini Ekadashi är den elfte dagen i månaden Karttika, då Vishnu vaknar, efter en tupplur på fyra månader.

Men vem eller vad är Tulsa, förutom basilika? Jo, det är nämligen så här: Det var en gång en kvinna, Vrinda, som var så god, så from, att hennes man, Jaladhara, fick gudomliga krafter. Inte ens Lord Shiva kunde rå på honom. Detta kunde givetvis inte fortsätta hur länge som helst; gudar må få utmanas, men aldrig förlora. Vishnu kom att förföra Vrinda, och i och med det hade hon felat. Hon var inte längre fullständigt ren, from; Jaladhara förlorade det skydd han hade fått via henne. Shiva kunde döda honom.

Så utom sig av sorg var Vrinda, att hon kastade sig på Jaladharas likbål. Då Vishnu såg det, tänkte han att han ville spara något av Vrindas godhet. Hennes hår blev till Tulsi-plantan; av hennes kropp formade Vishnu den heliga floden Gandaki.

I floden finns det en särskild slags stenar, vilka ses som Vishnus säd. De kallas för Shaligram. (Minns ni listan på brudgummar, ovan?-) )

Under två dagar firades bröllopet och Vishnus uppvaknande. Kvinnocirklar formades, inte olika de vi har sett tidigare. En annorlunda detalj, var att ett av fokusen inom cirklarna var något som närmast påminde om en julgran. (Jo, jag tycker faktiskt det påminde om en julgran. Kanske är jag för långt från granarna för att veta bättre.)

Efteråt nästan retades de med varandra, en eller några gick omkring och smetade något i ansiktet på de andra, på ett lite busigt sätt.
Vad som ytterligare firades under de här dagarna, var att bröllops-säsongen började. Så efter Prabodhini Ekadashi har folk gift sig som aldrig förr. :-) (Eller ja, de har inte gjort det så i en lika stor omfattning sen förra året den här tiden.) Med jämna mellanrum ses häst och droska eller, vad som är vanligare, en bil i bröllopsmunering. (Bilen nedan är från bröllopet vi var på -- som alltså ägde rum efter den här Prabodhini Ekadashi --; fotot är taget av Fatima.)

tisdag 4 december 2007

Intervjuer

Som sagt, förutom att jag här för att samla material till kommande lektioner och så vidare, så gör jag alltså även fältarbete här. Det är egentligen det enda jag måste ha gjort när jag åker härifrån, även om det på många andra sätt är mindre viktigt än, särskilt, just material- och erfarenhetsinsamling.

Min uppsats om Kabir -- jag lôver, det kommer att komma mer om honom förr eller (vad som ni vid det här laget förstått är mycket mer sannolikt:) senare -- handlar, kort sagt, om bilden av honom. Hur ser man på Kabir? Eller ännu mer specifikt: hur ser en viss grupp hinduer, och en viss grupp muslimer på honom. (Varför det är intressant kommer i den långt-borta-i-horisonten-hägrande beskrivningen av honom.)

Intervjuar fem män + fem kvinnor ur respektive grupp. Intervjuerna med den hinduiska gruppen är klar. Det visade sig vara mer problematiskt med den muslimska. Kabir var en vävare, och därför ville jag undvika att intervjua just den gruppen muslimer -- efter hypotesen att det vore tänkbart att de skulle veta mer om honom än gemene man. Hade tänkt mig rickshawallahs.

Jag har en assistent som hjälper mig med intervjuerna. Ifall ni undrar. Stämmer träff åt mig med folk, och tolkar under intervjuerna. En grupp rickshawallahs lovade ställa upp, men dag efter dag kom de med nya orsaker varför det inte passade just då. Tolkar det som att det inte var för att vara oförskämda eller något, utan helt enkelt för att vara artiga. Om någon frågar dig om något här, så svarar man inte nej. Ställer du upp på en intervju? Ja visst! Ska bara.... Kan du göra det här åt mig? Javisst! Efter att.... Vet du vägen till x? Javisst! Gå bara så-och-så --- varefter man är någon helt annanstans, och får helt annorlunda instruktioner av en annan person. Igen: man säger inte nej.

Efter en veckas "pröva igen imorgon" fann jag mig tvungen att byta grupp. Och det blev vävare till slut, ändå. Det var helt enkelt en grupp som är enkel att intervjua. Min hypotes verkade även vara felaktig. Åtminstone verkar de inte känna till mer än personerna från den hinduiska gruppen. (Å andra sidan, så kan det ju mycket väl vara fallet att de ändå skulle känna till mindre än gemene man. Men nu verkar det ändå som att resultaten från de två olika grupperna kommer att vara jämförbara.)

Har nu intervjuat de fem männen från den andra gruppen --- fem kvinnor kvar. Vilket även det visar sig vara svårare än vad som kunde ha varit fallet. Min assistent fick inte några kvinnor att ställa upp från samma område som männen var ifrån, men hans syster har jobbat som lärare i ett annat område, så hon kommer att hjälpa mig göra intervjuer där. Eftersom de känner henne, ska det inte vara ett problem. Vi ska ut imorgon, så vågar hoppas på att intervjuerna kommer att vara klara, om inte imorgon så i varje fall i slutet på den här veckan. Efter det är jag klar med allt jag måste göra.

---Och bra det, det är ju bara 16 dagar kvar till avfärd! 17 till hemkomst. Hade önsketänkt att få uppsatsen färdigskriven i Indien. Ni har ju märkt hur mycket det är att se här, med mera, och kan därför säkert tänka er hur bra det gott på den fronten... Men, känner mig något mätt på upplevelser, och lite sugen på att skriva, så kanske!; kanske jag i alla fall skulle få huvudparten av uppsatsen skriven? Eller halva jobbet gjort? Eller en tiondel så det skulle vara lätt att fortsätta på det hemma? ;-)

Blandad kompott

Emellanåt möts man av en blandning av lite allt möjligt. Eller ja, det gör man ju varje dag i varje tag, och alldeles särskilt mycket så här. Väst och öst, andligt och materiellt. Och så vidare. Eller, ibland, bara olika slags konst -- såväl gällande motiv, bakgrund för symbolerna, och stil.Jag vet att apan till vänster har kommit till sist; sett det övriga sedan tidigare. Tänker mig att allt kommit till under olika tidpunkter, även om det inte är helt självklart vad som kommit i vilken ordning. Visst skulle det vara annorlunda med bara det ena eller det andra? Hur de nu nästan pratar med varandra; säger något tillsammans åt åskådaren? Och något enskilt.

Medlem i Amöbagänget!

Jag har vetat om det i en vecka, anat det något längre. Även jag har blivit medlem i den inte-så-exklusiva klubben Amöbagänget! :-D En av oss fick det tidigt; ytterligare två fick diagnosen för ett par veckor sedan. Och nu jag. Väntade med att gå till läkaren tills efter jag badat en andra gång i Ganges -- detta av två orsaker. (1) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Ifall jag fått i mig något mer under badturerna, så torde det här ta kål på åtminstone en del. (2) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Det hade varit betydligt mer sannolikt, tänker jag mig även om jag inget vet om saken egentligen, att bakterierna fått magfäste efter en antibiotikakur. Tja, det spelade kanske ingen roll.

Hur som helst, jag känner mig bra. Går på några olika kurer, en fem dagar lång och en annan sju dagar.

(Bilden ovan är från Smittsskyddsinstitutets artikel om Amöbainfektion. Läs mer där om ni vill veta mer om min nya vän i magen.)

International Disability Day

Då jag tittade ut från balkongen i söndags möttes jag -- igen -- av en massa ljus på ghaten. Och mandalas! Var det Diwali igen? Dev Depawali? Nejdå, inget av det slag; inte ens något utav religiös natur överhuvudtaget. Det var International Disability Day.


Hejdå:erna fortsätter

Och så var de bara tre. (Ni som läser Fatimas blogg har ju redan läst om det i ett och två etapper.)

Våran grupp började ju med en bemanning på sex personer. Men det kanske redan är över en månad sedan -- jo, det är det nog, antagligen mer än det också --, som en åkte vidare. Fem kvar. Efter att ytterligare en flyttade ut, i slutet på förra veckan, var vi fyra som storögt tittade på varandra i förvåning. I söndags var det dags för nästa utflyttning. Så nu är vi, alltså, tre. Det börjar bli rätt tomt, faktiskt.

Julmusik på Open Hand

Sitter som bäst på Open Hand -- som vanligt --, men något är annorlunda.

De spelar Jingle Bells. De facto, har de spelat julmusik under hela tiden jag varit här. Det känns långt mycket mer underligt och knepigt, out of place, än vad det känns hemtrevligt mysigt och juligt.

Så här ser det förresten ut här:
På bilden nedan ser ni mig, Fatima, och så två av kanadensarna som bor nedanom oss, Jasmine och Li. Vi var där på en Open Hand Night (eller var det Evening? hursom haver:); det var... intressant. De Sydafrikanska ägarna var där (Open Hand är tydligen en Sydafrikansk kedja), och så flera andra gäster -- med en medelålder närmare vår ålder sammanslagen istället för snitt. Hade jag varit där ensam, minglat med de andra, hade min vistelse nog inte räckt mycket längre än middagen ut --- middagen, som för övrigt var väldigt, väldigt god! :-D Fräsch!, till skillnad från maten överlag här. Våran vanliga, indiska mat är allt mycket god, men fräsch är sällan ett adjektiv jag skulle dra till med för att beskriva den ---, men med gott sällskap blir allt roligt. Vi satt och pratade en stund efter att de andra gästerna gått till ett annat rum för att titta på Casablanca. Och smög ut förbi dem, medan de fortsatte titta.
På många sätt är det västerländskt här inne. Det känns som ett slags ställe man lätt kunde hitta hemma. Vilket är varför jag inte blev så förtjust i stället från början. Meeen, det är ju här jag sitter. Så gott som varje förmiddag. Vad kan jag säga, det är helt enkelt svårt att slå kombinationen chokladkaka och plunger coffee och gratis, trådlöst internet...