måndag 29 april 2013

Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.


Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

Greeneyes


Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)
Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Taking it as it comes.

Värme och närhet.

Ett bord. Två katter.
Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.
 


Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.


Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

söndag 28 april 2013

tisdag 23 april 2013

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)



Pennsylvania StreetFörsök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

Lincoln Memorial: closeup


Washington Monument

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?