Igår åkte vi på en liten utfärd, till Lakhanya Darii, ett vattenfall.Tid för avfärd var klockan åtta. Och hör och häpna: klockan sju bankade det på dörren. Då var chauffören på plats, redo att åka. Vet inte om någon av oss överhuvudtaget hade stigit upp ännu, då. Klockan åtta kom han och bankade igen. "Nå, när vill ni åka egentligen," frågade han. Låt mig säga som så här: detta hör, minst sagt, inte till vanligheterna.
Bilen vi åkte dit var stor och bänglig. Tourist vehicle stod det stort på sidan. Och det kändes verkligen som om vi var turister, då vi körde igenom de smala gatorna jag är van att gå på, mitt bland folket. Glasrutorna kändes väldigt, väldigt tjocka.
Då vi kom fram, steg ur bilen, slog det mig nästan i ansiktet hur annorlunda luften var. Hur ren luften var. Vad ovant det kändes att kunna ta så djupa andetag -- eller att det rymdes så mycket syre i ett och samma andetag.
Det var en tre och en halv kilometers promenad till vattenfallet, och bara den vandringen var värd en utfärd!
Och när vi väl kom fram... Ja, jag låter bilderna tala för sig själv.
Och när vi väl kom fram... Ja, jag låter bilderna tala för sig själv.
Givetvis passade vi på att simma; eller ja, jag och Stina i alla fall.
Jo, det var allt rätt så kallt.
Och när vi ett tag är inne på ämnet simma, så jo, Jag har badat i Ganges också. För knappt en vecka sedan. Jag ska inte gå in på det närmare nu, men kan i alla fall säga att det var en helt otrolig upplevelse. Kanske berättar jag mer, här på bloggen, senare. Kanske inte. I så fall får ni helt enkelt fråga mig om det vid tillfälle (eller per mail). ;-)
Inga bildbevis -- förutom tilkan i pannan.
(Fatima är fotografen både på bilden av mig badande under vattenfallet, och mig på balkongen med tilkan i pannan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar