Ellen förklarar kretsloppet

Det regnade när vi skulle fara till förskolan imorse -- Ellen f ö för första gången på sin nya cykel. Berättade för henne att när jag var liten spekulerade jag kring huruvida vattnet kanske regnade ner på oss för att Gud tog en dusch. 

Ellen var tyst en stund, funderade lite. Sa sen: "Men det kommer ju från havet. När det blir varmt flyttar det på sig. Pilarna går från havet och upp, och ner, och runt."

Jo. Ellen, du har helt rätt. Du kan så mycket, så mycket mer än vad jag gjorde i din ålder.

Att hon dessutom kan det här med aggregationstillstånd eller förtjust bongar hexagoner på sina stödhjul förvånar liksom inte så mycket då. Eller jo, lite ändå.

Fantastiska unge.

Tack!

Ni som följer mig på andra ställen än bara bloggen --- se sammanställning av det mesta här ---, har lagt märke till ett antal bilder på Leo den senaste veckan. Det har varit en del av ett hejdå. Och nu har det sista avskedet tagits.

Tack, Leo! För alla de här åren. All värme, närhet. En snällare, mer vacker katt får man leta efter.

 

Från början var de två. (Eller ja, sju. Men två hos oss.)

Leopold (tv) och Ludvig (th). 

Ett bord; två katter.

Vad är det nu igen de säger om ett hem utan katter? Med två barn, ett och fyra år, kan jag inte ärligt säga det är vare sig tomt eller tyst. Men något saknas; det är klart. Och dammråttorna ser kaxigare ut än jag tycker om att se. Illa.

 

Ninjakatten

Alltså det här med att gömma sig... det har nog aldrig varit Leos starka sida.

 

Men huvudsaken är väl att han känner sig osynlig. :-)

Lite Leo emellan

Dags för lite Leopold mellan vårens eskapader och andra bilder.

Washington: en löptur

Hade tänkt hinna med berätta några höjdpunkter till, av den händelserika vårens höjdpunkter, innan sommaren är här. Sist bjöd jag på bilder från Washington DC. Och nu hade jag tänkt skriva om Karlstad 6h, men fann mig istället skriva detta. Karlstad 6h (och även Indien) får vänta en stund till.)

Hade givetvis med löparskorna till USA! Och det visade sig att jag kommit till rätt ställe. Joggare var vanligt förekommande på reklam i och för staden, och man mötte många som var ute och sprang.

Och det ska erkännas, det var en lite speciell känsla att springa förbi t ex Lincoln Memorial; Vita huset; Washington Monument; the Capitol. Bara för att nämna några. (Favoriten var dock tveklöst Lincoln Memorial! Fortsätt läsa.)

Försök se följande framför dig: en tidig, lätt disig morgon. Frisk luft. Washington. Inte många ute. ---Ja, knappt någon, faktiskt. Svänger till höger. Vänster. Fortfarande ingen.

Sen någon vakt; en enstaka bil. Du ökar på takten, efter att ha fått upp värmen och väckt benen.

Den västra kanten av the National Mall närmar sig.

Väl framme vid Lincoln Memorial är ingen där. Helt tomt. Du springer upp för trapporna, men ganska försiktigt --- det har varit frost i natt, och vissa underlag är lite sliriga.

Uppe, vid statyn, och fortfarande ensam. Bara Abraham som väntar. Är det en lampa eller den stigande solen som lyser upp hans ansikte? Osäkert. Men du tycker ni får en rätt fin stund tillsammans.

Du vänder dig om, och möts av the Reflecting pool och Washington monument. En rätt häftig känsla, faktiskt.

På väg ner inser du att resten av världen också vaknat; det börjar röra på sig. Du börjar möta folk. Men förtrollningen lever kvar, en stund. (Väl "hemma" igen, efter att ha sprungit genom the National Mall och förbi Vita huset, är det dags för hotellmorgonmål! Sen är du redo att jobba hela dagen.) 

Visst har jag nämnt, att det absolut bästa sättet att lära känna ett nytt ställe, är att springa där?

En bebådelsedag with the Niemis.

Man hinner med en del.

En liten detalj

Det har varit händelserika första månader på året.

För några veckor sedan var jag för första gången i USA. Arbetsresa till Washington DC.

Nedan bild tagen från svenska ambassaden, med utsikt över Potomac River.

 

Förutom besök till National Geographic Museum mm. hade vi nöjet äta middag hos den svenska ambassadören i Washington.

En liten detalj: mitt ur för dagen var en Elgin. Vad som gör den detaljen lite extra rolig, var att denna rova varit i landet förut. Den är ett arvegods av en släkting (Lindas sida) som utvandrade till Amerikat, och senare återvände. Drygt hundra år senare --- klockan är tillverkad 1895 --- tickar den fortfarande. Undrar om den slog några slag extra över ambassadörens köttbullar?

 

Nedan, Pennsylvania Avenue, med the Capitol i bakgrunden.

 

(Klicka på bilderna för större @ flickr.)

Vintersol.

Förra veckan var det både soligt och vintrigt.

Vi sprang ut och njöt.

 

Och njöt.

 

... Tur var väl det, för sen kom det en vecka av feber, snörvel, krakel, [censurerat], och mera feber.