Bakgrundsfakta: Man dricker ofta chai (vilket för övrigt inte bara är just "te av sorten chai", utan det indiska ordet för "te" överlag) ur lerkoppar. Särskilt om man köper sitt chai på ett "uteställe", d v s att man inte sitter inne på något café-liknande ställe. Då man är klar med sitt chai, slänger man iväg koppen.
Idagmorse, då jag åkte rickshaw hem från universitetsområdet, såg jag en kvinna stå och kasta lerskärvor på en ko. Kon verkade inte bry sig överhuvudtaget; stod lugnt kvar och idisslade. Vilket jag tror gjorde kvinnan ännu mer förbannad än hon var från början. (Vad hon var arg på, kom jag inte fram till under de sekunderna det tog att åka förbi scenen.)
Vad jag vill säga, är att med uppmålandet av bilden ovan igen konstatera, att det inte är så att korna får göra vad de vill. Man drar dem i svansarna, buffar, hojtar, skriker --- och kastar lerskärvor åt dem, på dem, till dem.
Det sagt, så tar de ju även åt sig friheter, korna, där de vet att de kan göra det.
Under en annan morgonpromenad, såg jag en ko som stod halvvägs in i farstun till ett hem. Såg rätt komiskt ut. Det var en trappa upp också, till farstun. Så bakhovarna var på nedersta trappsteget eller så, och framfötterna var en fyrtio centimeter högre upp eller så, inne i huset, i farstun. Antagligen brukade hon få mat där. Hört om kor som gång efter gång återvänder till samma ställe, kanske t o m ställer sig och råmar för att påkalla sig uppmärksamhet, ifall de är vana att där få mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar