lördag 6 oktober 2007

Meera naam Chris he!

Hindi-studierna har äntligen börjat! Skulle ju ha startat med det direkt då vi anlände till Banaras, men tyvärr var läraren bortrest. Nu har vi hunnit ha två lektioner, och studierna fortskrider väl, om jag så får säga det själv. :-)

Jag kan beställa i restaurang eller butik. Ham ko ek chai aur -- Jag behöver en chai till. Att säga nej snappade vi upp snabbt, så det behövde vi inte läraren till. Förrädiskt enkelt: nei. Eller, för att vara säker på att budskapet går fram: neinei.

Och så vidare.

Vad som däremot går lite långsammare, är att lära mig läsa -- att skriva vågar jag knappt drömma om, än så länge. Vad som gör att läsandet inte är det lättaste, är bokstäverna i devanagari alfabetet, som de använder här. Vad som gör att inlärningen av bokstäverna ändå framskrider sakta men säkert, är att ordböckerna (engelska-hindi) så gott som uteslutande använder sig av devanagari-alfabetet. Så för att kunna luska ut vad ett (engelskt) ord är på hindi, behöver jag kunna tyda svaret, som är skrivet på devanagari. Med andra ord, behöver jag dels ordboken, för att slå upp ordet, och dels en bok (eller ett papper) var det står hur jag ska tyda bokstäverna...

Att öva sig i språket är lätt och lekfullt; alla pratar gärna, och man får omedelbart positivt gensvar på sina trevande försök, då de blir så glada att se att man provar.

Varje kväll brukar jag gå till en viss butik -- storleken på affären är det normala här, men i Skandinavien skulle den nog kallas kiosk, eller något ännu mindre -- för att köpa mjölk till morgonmålet. Det har blivit något av en vana, för att inte säga ritual, att hon lär mig ett nytt ord eller en ny fras varje kväll. Trevligt. Om än något krävande i vissa fall. Det är inte helt lätt att få till ljudet direkt. Hon har en hund som brukar bli irriterad på mina försök. (Fast sist verkade den faktiskt nästan ha accepterat mig, hunden.)