torsdag 11 oktober 2007

Kartik Puja

För omkring en vecka sedan (ons 3 okt) fick vi ingen lunch på Ganga Mahal; Mira och Kalavati hade "holy day". Nu kommer jag att benämna den här festivalen för något, men jag är inte helt hundra på att det faktiskt är så den heter -- men den bär på väldigt många likheter, och namnet var åtminstone delvis lika. Kartik puja.

(Ni kan tänka på `puja' som en gudstjänst. Ofta involverar den en `offring' av något slag, att man ger någonting åt guden. Det kan vara en blomma, man exempelvis lägger på en gudavbild eller i Ganga; det kan vara ris; det kan vara sötsaker -- och så vidare. Ger man mat och dylikt i puja, så lämnas det för övrigt inte bara där. Utan den ges vidare till folk -- då välsignad av Gud, och kallad prasad. Ifall nu någon skulle få för sig att "Vaaaa, tror folk att statyer äter där?!" Nejdå, klart de inte gör. Maten går inte till spillo; den ges guden, som i o m det välsignar maten, och den -- prasad -- skickas sedan vidare.)

Detta är en kvinnofestival -- öppen bara för kvinnor (och barn), men kvinnor från alla olika sociala skikt. Faktiskt, ska det vara så att i cirkeln med deltagare bör det vara deltagare från just de olika skikten av samhället. Cirkeln ska vara som en miniatyr av samhället. Männen är heller inte helt frånvarande -- det är ju roligt att titta på! ;-)

Det hela börjar med ett bad i Ganga. Kvinnorna samlas i små grupper (under tjugo pers per grupp; tror inte vi såg någon mer färre än kring sju); sätter sig i små cirklar. I Kartik Puja tar man med sig lera, med vilket man bygger gudavbilder. Just detta såg vi inte, även om de hade något i mitten av cirkeln. Vi fick även berättat åt oss, att de inte äter fr o m natten innan, och inte under hela `festival-dagen'. I cirklarna berättas det religiösa berättelser: någon stiger upp, och läser högt ur ett papper. Men man berättar även annat. Man delar med sig av sorg och glädje; sukh aur dukh. En person berättar något ur sitt liv -- nu är det inte så att jag vet detta för att hindi-lektionerna skulle ha gått bra. Utan det är en kombination av vad vi lärt oss sedan tidigare om just Kartik Puja, och kroppsspråket på dem som vi såg under dagen. Då det inte var högläsning, så syntes det verkligen på den som berättade att det var någonting som låg henne hjärtat nära som berättades. Och lättnaden var uppenbar då hon var klar. Efter det, kom de andra med synpunkter och kommentarer, hjälp och förslag. (Igen: åsikten om att detta var fallet är en kombination av vad vi fått höra sedan tidigare, och kroppsspråket på dem som var i cirkeln.)

De flesta ritualer kan ses på ifrån olika vinklar. Man kan betona olika saker, ta fasta på varierande punkter beroende på vad man fokuserar på. Det finns olika skikt. Ta julen som exempel; om någon frågar oss vad vi firar, säger vi att det handlar om Jesus. Men om denna någon utifrån bara skulle se på sederna, på riterna, skulle bilden nog vara annorlunda; då kanske det skulle handla om städning, och ljus, om gåvor, om släkt och familj, om en rund och god, röd gubbe. Ifall man skulle studera vad som händer i riterna, vad som s a s åstadkoms i och med dem, skulle man få ett annat svar än det deltagarna skulle ge (om syftet med riterna). Så var även fallet med Kartik Puja.

I och med att de med leran skapar gudavbilder, och berättar historier kring dessa då de gör det, återskapar de på sätt och vis världen. De skapar världen genom att berätta hur den fungerar, genom att se på världen genom ett visst mönster. De delar med sig av glädje och sorg i berättelserna, hjälper och stöttar varandra; delar med sig av sina liv. Skapar balans i livet -- en balans som, förstås, måste bestå av både sukh och dukh; både det glada och det sorgliga.

Då vi frågade dem vad de gjorde, berättade de att de utförde denna rit för att säkra ett gott och långt liv för sina barn.