God Jul på er, förresten, Gott Nytt År, God Fortsättning och allt det där! Hoppas ni hade det bra; har det bra; och kommer att fortsätta med det. (Utan att förglömma de där dalarna som gör topparna så mycket högre.)
Det kommer allt att bli en del Indienskrivas här på bloggen ännu för en tid framöver. Om inte annat, så har jag ju fortfarande inte uppfyllt mitt löfte om att berätta om Kabir. Inte heller skrivit uppsatsen som jag hade hoppats att jag skulle ha. (Hägrar det ett nyårslöfte? ---Icke! Sånt pysslar jag inte med. :-) ) Men när det ena kommer så kommer det andra också. ;-) Och under tiden finns det en hel del annat att orda om också.
Men faktiskt, så har jag fattat tycke för detta bloggandet. Jag anar att det kommer att fortsätta skrivas här, även annat än om Indien.
torsdag 27 december 2007
Hemma igen!
Jajjemen, hemma som planerat. Kring ett-tiden saktade Puja in vid porten. Tittade upp mot fönstret på andra våningen; blommor, en ny ljusstake, och en alldeles strålande, skrattande Linda. Vilken känsla att få hålla om henne igen! :-D Långa, många kramar och mycket prat bland upp-packning.
Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.
Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?
Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)
Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.
Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?
Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)
torsdag 20 december 2007
er... Hej igen. :-)
Så det blev ännu ett kort inlägg från Banaras. Rummet tömt, försökt klämma in allt i väskorna. Och då menar jag verkligen klämma in allt. Väskan går knappt fast; rädd den ska sprängas upp. Det vore lite tassigt. Har en rem jag ska spänna fast runt den; jag hoppas det räcker. *Hoppas hoppas hoppas hoppas.* Några av hoppsen är inriktade till att allt är, förutom kvar, även helt. Statyer, thankan, med mera...
Väntar på min `set breakfast'. Double plungern har redan anlänt; kvar är omelett, toast, och baked beans. Samt en chokladkaka. Gôttans. ---Tjolahopp, där kom det. Stekt tomat, är det på tallriken också. [Återkommer straxt. ;-) ] ... [Aah. Det satt allt fint, det.]
En timme kvar nu ungefär, så ska jag gå till Virendraji för en sista lektion i Hindi. Skulle ju ha haft prov igår, men blev inget av det. Det är dock inte därför jag går dit idag igen. Provet kommer inte att bli av överhuvudtaget; han tycker att det är så självklart att jag skulle klara det, att han hellre vill använda den lilla tid vi har kvar till att lära mig något nytt. Han menade att jag skulle klara andra årets prov, om jag tog det. Virendra överdriver, men visst är det roligt att höra. Jag trodde alltid att jag inte hade ett språkhuvud, eftersom jag inte kan någon grammatik överhuvudtaget. Måste fortfarande rynka pannan då han pratar om adjektiv som blir till verb och liknande, men förutom det så går det ju hur bra som helst! Kanske vi är släkt ändå, Linda (N). ;-)
Lunch direkt efter provet, och därefter är det avfärd! Åker från Ganga Mahal kring två. Flyget till Delhi avgår 17:20. Anländer kring en timme senare. Jag och Victoria, som är de enda som är kvar på Ganga Mahal nu, tar oss till rätt terminal och sätter oss och väntar. Kanske är de andra redan där; kanske kommer de snart -- allihop, faktiskt, förutom Henrik som stannar längre. Fatima och Tommie, Stina och Puja, till och med Malin. FT & SP såg vi för en vecka sedan, men ska bli roligt att höra om Goa. M har vi inte sett på... ja, vad blir det, en månad? två? Hoppas hon har bilder från Dharamsala tillgängligt att visa på flygplatsen. Tid att se på dem är nämligen något vi torde ha gott om. Flyget till Finland går från Delhi ungefär 2:30. Landar i Vanda 6:30. Hade sett fram emot att ringa och önska God Jul under de en och en halv timmarna jag har i Finland, men insåg sen att klockan är så lite att de julönskningarna kanske inte är så... önskvärda. Men till er, som jag tror att är morgonpigga, kommer jag allt att ringa. :-D 8:00 avgår flyget till Stockholm; och det går snabbt som alltid: 8:00 är vi i Sverige. Och som jag redan berättat, åker vi bil hem. Hoppas vara i Karlstad mellan tolv och två.
Så. Nu provar jag igen.
Hejdå! *vinkar* Tack för att ni följt med.
Väntar på min `set breakfast'. Double plungern har redan anlänt; kvar är omelett, toast, och baked beans. Samt en chokladkaka. Gôttans. ---Tjolahopp, där kom det. Stekt tomat, är det på tallriken också. [Återkommer straxt. ;-) ] ... [Aah. Det satt allt fint, det.]
En timme kvar nu ungefär, så ska jag gå till Virendraji för en sista lektion i Hindi. Skulle ju ha haft prov igår, men blev inget av det. Det är dock inte därför jag går dit idag igen. Provet kommer inte att bli av överhuvudtaget; han tycker att det är så självklart att jag skulle klara det, att han hellre vill använda den lilla tid vi har kvar till att lära mig något nytt. Han menade att jag skulle klara andra årets prov, om jag tog det. Virendra överdriver, men visst är det roligt att höra. Jag trodde alltid att jag inte hade ett språkhuvud, eftersom jag inte kan någon grammatik överhuvudtaget. Måste fortfarande rynka pannan då han pratar om adjektiv som blir till verb och liknande, men förutom det så går det ju hur bra som helst! Kanske vi är släkt ändå, Linda (N). ;-)
Lunch direkt efter provet, och därefter är det avfärd! Åker från Ganga Mahal kring två. Flyget till Delhi avgår 17:20. Anländer kring en timme senare. Jag och Victoria, som är de enda som är kvar på Ganga Mahal nu, tar oss till rätt terminal och sätter oss och väntar. Kanske är de andra redan där; kanske kommer de snart -- allihop, faktiskt, förutom Henrik som stannar längre. Fatima och Tommie, Stina och Puja, till och med Malin. FT & SP såg vi för en vecka sedan, men ska bli roligt att höra om Goa. M har vi inte sett på... ja, vad blir det, en månad? två? Hoppas hon har bilder från Dharamsala tillgängligt att visa på flygplatsen. Tid att se på dem är nämligen något vi torde ha gott om. Flyget till Finland går från Delhi ungefär 2:30. Landar i Vanda 6:30. Hade sett fram emot att ringa och önska God Jul under de en och en halv timmarna jag har i Finland, men insåg sen att klockan är så lite att de julönskningarna kanske inte är så... önskvärda. Men till er, som jag tror att är morgonpigga, kommer jag allt att ringa. :-D 8:00 avgår flyget till Stockholm; och det går snabbt som alltid: 8:00 är vi i Sverige. Och som jag redan berättat, åker vi bil hem. Hoppas vara i Karlstad mellan tolv och två.
Så. Nu provar jag igen.
Hejdå! *vinkar* Tack för att ni följt med.
onsdag 19 december 2007
Tack för att ni följt med!
Såvida jag inte skriver något imorgon också, så kommer det här att bli sista inlägget från Banaras. Tack till er alla som följt med på resan! Särskilt ni som även hört av er, skrivit kommentarer etc. Det uppskattas! Roligt att veta vem det är som följer med, och vad ni tycker/tänker.
Hejs svejs!
Och vad vore mer lämpligt att avsluta med, än stenansikten som häromdagen framträdde på väggen uppe på vårt tak i Ganga Mahal. (Och för att säkerställa att poängen går fram i detta ton- och gestlösa medium: jag är ironisk. Eller sarkastisk. Eller vad det nu blir.)
Säg att ni ser dem också. x-D Jag har beskrivningar på dem alla (och det här är bara några av de kring trettio fotona jag tog), men låter er komma på era egna.
Hejs svejs!
Och vad vore mer lämpligt att avsluta med, än stenansikten som häromdagen framträdde på väggen uppe på vårt tak i Ganga Mahal. (Och för att säkerställa att poängen går fram i detta ton- och gestlösa medium: jag är ironisk. Eller sarkastisk. Eller vad det nu blir.)
Säg att ni ser dem också. x-D Jag har beskrivningar på dem alla (och det här är bara några av de kring trettio fotona jag tog), men låter er komma på era egna.
Nåå, hur känns det?
Innan jag åkte hit var det många som sa hur chockad jag skulle bli. Det blev jag inte; Indien var ganska jämnt just precis som jag hade väntat mig. Det sagt, så visst var det ju en upplevelse att anlända. Visst var allt lite småskrämmande till en början. Hur annorlunda det skulle vara. Okej, visst. Det är lite annorlunda. Men just nu känns det inte som så annorlunda. Kanske är det bara för att jag är van vid detta just nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda när jag väl är hemma. Ta trafiken som exempel -- men jag tycker det samma gäller i allmänhet, och på många enskilda företeelser också --, det verkar till en början vara mycket annorlunda än hemma. Det verkar kaotiskt. Men det är det inte! Det är inte kaotiskt, och det är inte särdeles annorlunda. Bara till ytan. Hur jag skulle bli förändrad. Det blev jag inte; det har jag inte blivit. Jag menar, visst har ju något förändrats. Jag går omkring på smala gator bredvid en ko, två kor, många kor. Bufflar som samsas med bilarna och motorcyklarna. Och det känns helt normalt, som det ska vara. Kan prata lite smått hindi, pruta med rickshawallahs; skratta med dem när de försöker ta hutlösa turistpriser. (Allt är ju relativt: skillnaden mellan "normalt" och "hutlöst" ligger väl kring ungefär 0,10€...) Känner mig hemma när jag går på gatan här. Men jag räknar inte det som att ha blivit förändrad. Bara att ha blivit van. Jag har inte fått en världsbildsomskakande hujedamig-vad-vi-är-slösaktiga-i-väst insikt, eller något liknande. Jag har inte blivit varken mer eller mindre flummig än vad jag alltid varit. ;-) ---Meeen, vem vet, kanske kommer att kännas annorlunda då jag kommer hem. Kanske kommer förändringarna att synas först då jag sätts in i ett annat sammanhang. (Det låter ju rimligt, att så skulle vara fallet.) Men tror verkligen inte det. :-)
Mycket av det jag lärt mig, jag tänker då på hinduismen eller `Indisk kultur' i allmänhet, är rätt luddigt. Subtilt. Mer en samling upplevelser och bilder (`bilder' i bred bemärkelse) än små kristallklara korn av kunskap. Men nystar kanske ihop trådarna till något sånt bara jag kommer hem och kan idissla allt.
Mycket av det jag lärt mig, jag tänker då på hinduismen eller `Indisk kultur' i allmänhet, är rätt luddigt. Subtilt. Mer en samling upplevelser och bilder (`bilder' i bred bemärkelse) än små kristallklara korn av kunskap. Men nystar kanske ihop trådarna till något sånt bara jag kommer hem och kan idissla allt.
Kallt, ju!
När det var varmt, var det varmt. Och just när vi blivit vana med det, så blev det kyligare; allt kallare. Imorse när jag gick till Open Hand var det bara 10 grader varmt! Jag vet, jag vet; ni har det kallare. Men det här är ändå 30 grader svalare än då det var som varmast! (Visst, jag jämför temperatur på morgon och eftermiddag, men ändå.) Kanske tur det; blir det inte en så stor chock att komma tillbaka.
Kan knappt ens föreställa mig: anlända till Arlanda. Snöar utanför; stora, tunga snöflingor som dalar ner. Fortfarande mörkt, men håller på att ljusna. Alla runtomkring har tjocka vinterrockar på. Förutom jag. Visserligen förstod jag att packa ner sandalerna, och sätta på mig strumpor och springskorna; farkkuna istället för bomullsbyxorna. Men har min bomullströja på, min väst och min schal. Börjar huttra ganska snart, och det blir inte bättre när vi ska ta oss till bilen, som stått på långtidsparkeringen i två veckor. Iskallt inne i bilen. Som tur var hinner den i alla fall bli varm förrän vi är framme i Karlstad --- tolv-ett tiden fredag eftermiddag.
Kan knappt ens föreställa mig: anlända till Arlanda. Snöar utanför; stora, tunga snöflingor som dalar ner. Fortfarande mörkt, men håller på att ljusna. Alla runtomkring har tjocka vinterrockar på. Förutom jag. Visserligen förstod jag att packa ner sandalerna, och sätta på mig strumpor och springskorna; farkkuna istället för bomullsbyxorna. Men har min bomullströja på, min väst och min schal. Börjar huttra ganska snart, och det blir inte bättre när vi ska ta oss till bilen, som stått på långtidsparkeringen i två veckor. Iskallt inne i bilen. Som tur var hinner den i alla fall bli varm förrän vi är framme i Karlstad --- tolv-ett tiden fredag eftermiddag.
Alla intervjuer gjorda
Jag har visst fortfarande inte berättat vem Kabir är. :-P Vet inte om någon egentligen är överraskad? Kommer nog att göra det, men senare, inte förr. Det vill säga: hemifrån. Beskrivningen av Kabir, här, tror jag kommer att sammanfalla med skildringen av Kabir i uppsatsen. Och uppsatsen är fortfarande knappt påbörjad -- ifall man ser på mängd bokstäver på pränt.
Intervjuerna är dock alla avklarade (och översatta)! De allra flesta av dem även transkriberade. Böcker hittade, inhandlade, och läste. Det är i princip bara att skriva! Bara att skriva... :-) Gôttans. Så nu vet ni vad jag kommer att göra på jullovet. Och början på den goda fortsättningen.
Intervjuerna är dock alla avklarade (och översatta)! De allra flesta av dem även transkriberade. Böcker hittade, inhandlade, och läste. Det är i princip bara att skriva! Bara att skriva... :-) Gôttans. Så nu vet ni vad jag kommer att göra på jullovet. Och början på den goda fortsättningen.
måndag 17 december 2007
Tavara. Och tavara. Och ännu mer tavara.
Som sagt, varje gram och kubikcentimeter i resväskan spelar roll. Varför då? För att jag har just precis så mycket att ta med mig hem. Statyer, tavlor i olika former, planscher, böcker och åter böcker, kläder, böcker, tyger, tyger, tyger -- sängöverkast, bordsdukar i olika format, schalar och jag-vet-inte-vad-allt.
Några dagar sedan postade jag hem 14kg. I går (eller var det förrgår? Någon dag sedan i a f) postade jag hem 20kg böcker. Resväskan tömd på onödigheter och inte-vill-jag-egentligen,-när-jag-tänker-efter,-ha-det-här:heter. Ganska nära 20kg. Just nu. Men det är två och en halv dag Banaras kvar. :-S Risken finns att det kommer till några kilon ännu... Som tur var hade jag satt undan mycket lite till handbagaget när jag vägde resväskan, så jag vågar hoppas på att jag klarar mig under gränserna rätt så bra (resväska <=20kg; handbagage <=10kg). I varje fall ska det inte bli mycket övervikt! :-D
(Just nu är jag för övrigt uppe i lite under 2.200 foton... :-S )
Familj i Finland, förlåt! Jag hade hoppats kunna posta hem julklappar till Finland, särskilt som jag -- för första gången -- kommer att fira jul borta hemifrån. Jul i Sverige... Känns lite konstigt, faktiskt. Men det ska bli intressant att se vad allt detta med Kalle Anka, och-vad-det-allt-är som kommer på tv:n på julafton, handlar om. Tillbaka till saken: jag hade hoppats kunna vara närvarande med åtminstone lite klappar från Indien. Men så blir det inte. Det hade varit så pass få kilon, ändå, att per-kilo priset hade varit mycket dyrare än att sätta ihop allt till ett paket, som alltså postas till Sverige. Men det ligger där och väntar! Jag hoppas ni kommer efter dem. ;-)
Några dagar sedan postade jag hem 14kg. I går (eller var det förrgår? Någon dag sedan i a f) postade jag hem 20kg böcker. Resväskan tömd på onödigheter och inte-vill-jag-egentligen,-när-jag-tänker-efter,-ha-det-här:heter. Ganska nära 20kg. Just nu. Men det är två och en halv dag Banaras kvar. :-S Risken finns att det kommer till några kilon ännu... Som tur var hade jag satt undan mycket lite till handbagaget när jag vägde resväskan, så jag vågar hoppas på att jag klarar mig under gränserna rätt så bra (resväska <=20kg; handbagage <=10kg). I varje fall ska det inte bli mycket övervikt! :-D
(Just nu är jag för övrigt uppe i lite under 2.200 foton... :-S )
Familj i Finland, förlåt! Jag hade hoppats kunna posta hem julklappar till Finland, särskilt som jag -- för första gången -- kommer att fira jul borta hemifrån. Jul i Sverige... Känns lite konstigt, faktiskt. Men det ska bli intressant att se vad allt detta med Kalle Anka, och-vad-det-allt-är som kommer på tv:n på julafton, handlar om. Tillbaka till saken: jag hade hoppats kunna vara närvarande med åtminstone lite klappar från Indien. Men så blir det inte. Det hade varit så pass få kilon, ändå, att per-kilo priset hade varit mycket dyrare än att sätta ihop allt till ett paket, som alltså postas till Sverige. Men det ligger där och väntar! Jag hoppas ni kommer efter dem. ;-)
Punkter jag klarat mig utan.
Följande punkter bar jag med mig till Indien helt i onödan:
- Ylletröja. Hur tänkte jag där? Varför skulle jag sätta på ylletröjan om jag annars går i indiska kläder? Vilket jag visste att jag skulle göra. Den tar ju
dessutom rätt mycket utrymme... :-/ - Två par sandaler. De cappals jag haft på är Birkenstock sandalerna. Hade köpt med ett par som hade remmar runt hälen, så att de bättre skulle hållas på etc --- men det var ju just det som inte behövdes. Här tar man av sig sandalerna varje gång man går in i en affär, varje gång man går in i ett tempel, varje gång man går på helig mark överlag. Skorna åker på och av en hel del, m a o! De extra paret åkte hit, suttit på hyllan, och kommer att stanna kvar (för att ge utrymme åt annat)... :-/
- Myggmedel. Visst. Det har funnits myggor här. Stundtals riktigt, riktigt mycket. (Och andra flygande kräk.) Man har liksom inte kommit mig för att använda myggmedlet, ändå. Förutom för ungefär en vecka sedan, en gång. Men då hittade jag inte, så det fick vara. :-/
- Solkräm. *skrattar högt:* Hade med mig tre flaskor (nej, vad heter det? mellantinget mellan burk och flaska? sak samma...) solkräm. Och hur mycket har jag använt mig av det? En gång. Efter att jag rakade huvudet. (Jag sa inte att jag inte skulle ha behövt det... Men använde inte.) :-/
- Våtsavetter. Tanken var god. Jag skulle ha kunna använt mig av det. Men hittills har jag inte använt en endaste en. Tror inte jag kommer att göra det heller. :-/
- Halv liter handsprit. Eller hur mycket det nu är i en stor flaska; kanske det är bara 250ml? Hur som helst, jag har kanske använt en halv liten flaska, och det gick huvudsakligen åt under de första veckorna. Sen fick det vara. (Och magen har ju varit bättre efter det, så... ;-) ) :-/
- Malaria-medicin. Det här hade i o f s kunnat vara användbart, om jag rest någonstans. Vilket jag inte gjorde. Så gjorde inget med det. :-/
- Tre T-skjortor jag vill ha kvar. Borde ju tagit med sådana jag inte vill ta med hem, så jag kunnat lämna dem kvar utan att fundera på det. :-/
- Byxor jag vill ha kvar. Samma sak här; varför ta med sånt jag vill ha med hem? Det känns som att i resväskan Spelar varje gram roll; varje kubikcentimeter. :-/
- Ytterligare en onödig tröja, om än inte lika stor och -- ett favoritord från Värmland: -- bänglig som ylletröjan. :-/
- Strumpor. Vad hade jag tänkt göra med dem? Om jag ett tag visste att jag huvudsakligen skulle komma att använda sandaler -- vilket jag gjorde -- så borde jag ju kunnat tänka mig att jag inte skulle komma att ha strumpor i dem. :-/
- Imodium. Det var inte onödigt att ta med imodium i den bemärkelsen att jag nog behövde något sånt. Men de två gångerna jag behövde det, de två gångerna jag åt imodium, så upplevde jag att det inte hjälpte ett skvatt. Fast, å andra sidan, kanske det hade varit ännu värre utan. (Hemska tanke.) :-/
- Reselakan. När har jag brytt mig så pass mycket om hur/var jag sover? Inte gjorde jag det den här gången heller. Filtarna som Amax Inn (klicka på länken för att se bilder från hotellet), i Delhi, erbjöd dög bra. Enda gången jag använde mig av reselakanet, var på tåget från Delhi till Banaras. Visst, det var trevligt. Men hade bra klarat mig utan. :-/
- Resehandduk. Använt mig av resehandduken på hotellet (men de hade nog haft handdukar där också!) samt de två gångerna jag badade i Ganges. Men de gångerna hade jag lika väl kunnat ta med en vanlig handduk också; det var bara en gnutta mer bekvämt så här, då den tar så pass mycket mindre plats... :-/
söndag 16 december 2007
Paan
När vi kom till Indien undrade vi om de hade väldigt dåliga tänder eller något, vissa av dem. De spottade nämligen titt som tätt något som närmast liknade blod. Nejdå!, det var det inte. De tuggade på paan. Se på det ungefär som snus. Tuggandet resulterar i en rödaktig vätska i munnen, som man till sist spottar ut. (Spottar man inte ut det, är magen inte längre din vän. I a f inte om du sväljer allt på en gång, och har tuggat på den starkare varianten. Har jag hört, inte erfarit.)
Förra veckan provade jag och Puja paan. Första gången (vilket är då bilderna nedan är ifrån) provade vi den paan som, fick vi senare höra, "kvinnor och barn" tuggar på. (Jodå, kvinnor tuggar allt lika mycket på paan de också, och jag tvivlar på att alla kör den mildare varianten!) Den smakade tandkräm. Smaksättningen är visst ros. Men menthol-tandkräm smakade det.
Andra gången provade vi den starkare varianten. Den var inte så stark. Som att röka en första cigarrett på morgonen ungefär, att göra det snabbt.
Spottning
Tandkoll (Jag vill tro att färgen på tänderna inte är vargens tänder (minns ni reklamen?), utan att det är färg av paan:en. De som tuggat länge -- och då menar jag länge, med vilket jag försöker säga att Linda?: du behöver inte vara orolig -- har helt rött tandkött.)
Något jag tänkte på någon av gångerna jag tuggat paan, är att det på något sätt är passande, här, med just tuggandet. Det är nämligen så, att det samlas vätska i munnen när man tuggar. Vätska man inte vill svälja både för vad magen skulle säga om det, och för att då är det roliga slut, s a s (inget mer att tugga på, dags att jobba). Så man kan inte prata -- även om många gjort det till något av en konstform att tugga med paan i mun. T o m så, att folk vet, att tuggar man paan så varken bråkar de eller skojar med en. Det är något jag är säker på att stundom uppskattas högt, här. En stund då du inte kan prata; en stund då alla låter dig vara ifred. En stund då det bara är du och idisslandet, kanske blickandet ut över Ganges.
Förra veckan provade jag och Puja paan. Första gången (vilket är då bilderna nedan är ifrån) provade vi den paan som, fick vi senare höra, "kvinnor och barn" tuggar på. (Jodå, kvinnor tuggar allt lika mycket på paan de också, och jag tvivlar på att alla kör den mildare varianten!) Den smakade tandkräm. Smaksättningen är visst ros. Men menthol-tandkräm smakade det.
Andra gången provade vi den starkare varianten. Den var inte så stark. Som att röka en första cigarrett på morgonen ungefär, att göra det snabbt.
Idissling
Spottning
Tandkoll (Jag vill tro att färgen på tänderna inte är vargens tänder (minns ni reklamen?), utan att det är färg av paan:en. De som tuggat länge -- och då menar jag länge, med vilket jag försöker säga att Linda?: du behöver inte vara orolig -- har helt rött tandkött.)
Något jag tänkte på någon av gångerna jag tuggat paan, är att det på något sätt är passande, här, med just tuggandet. Det är nämligen så, att det samlas vätska i munnen när man tuggar. Vätska man inte vill svälja både för vad magen skulle säga om det, och för att då är det roliga slut, s a s (inget mer att tugga på, dags att jobba). Så man kan inte prata -- även om många gjort det till något av en konstform att tugga med paan i mun. T o m så, att folk vet, att tuggar man paan så varken bråkar de eller skojar med en. Det är något jag är säker på att stundom uppskattas högt, här. En stund då du inte kan prata; en stund då alla låter dig vara ifred. En stund då det bara är du och idisslandet, kanske blickandet ut över Ganges.
Sadhu-Santa: "Shanti Ho Ho Ho"
Manini (en av kanadensarna från nedervåningen) hade sin sista lektion med den här gruppen barn. Vidare skulle hon komma att vara borta över jul, återvända först efter nyår. Hon ville göra något särskilt med dem, och gärna något juligt eftersom den ju är annalkande. Hon frågade om jag kunde tänka mig vara julgubbe. Varför inte. :-D
Så kvällen innan tog vi lite bomull, som jag hade haft med mig hit för sårtvätt och liknande, samt snöre, lim och tejp. Så illa blev det inte, eller vad säger ni? (Se nedan.) x-D På morgonen hade vi satt 'snö' på fläktens blad, så att det skulle snöa ner när den sattes på. Samma julgran vi hade haft på Ganga Mahals lillajul i mitten på rummet. Några stora pappers-snöflingor (ni vet, såna där man gör genom att vika ihop pappret, klippa här och där, och veckla ut et voila) med levande ljus bakom. Såg riktigt fint ut!
Jag skulle komma in som en överraskning. Kruxet blev, att Manini gång efter annan ringde och bad mig komma lite senare, fem minuter blev tjugo minuter -- och hela tiden stod jag i en gränd, i full mundering (se nedan). Jag behöver säkert inte namna att folk stirrade? Barn kom och tittade, manga storögt, sprang och hämtade fler vänner att se. Vuxna stannade och tittade. Vissa verkade nästan vara lite forlägna å mina vägnar. Minns särskilt en västerländsk kvinna som gick förbi: då hon fick syn på mig slog hon genast ner sina ögon. Som om hon sett mig naken eller i någon annan kompromitterande situation. Till kruxet: gränden var jag stod och väntade i visade sig vara axis mundi för barnen i klassen. Så allt eftersom de dimpade in på klassen steg volymen på senaste skvallret: jultomten står och hänger i våran gränd!
Så de blev inte direkt förvånade, när Manini till sist ringde att "Dags!", och jag började klämta i klockan bakom deras dörr. Men de blev glada ändå. :-D Vi åt kex, chips. Julgubben hade med ljus som klappar, vi tände alla ljus -- varje person tände nästas ljus --, och önskade varandra God Jul. Alla ville ta en massa bilder. Ah, och så sjöng vi alla första versen i Midnatt råder också. De var väldigt duktiga på att snappa upp ljuden snabbt! (Säger 'ljuden', för det var ju vad det var för dem.(
Skägget funkade rätt så bra hela vägen. Mustaschen ville inte riktigt hålla, meeeen, tror inte det var så noga.
(På nedre bilden ser ni, från vänster, Mira (som gör så att Ganga Mahal känns som ett hem; hjälper Kalavati att laga mat, städar, m m); Manini; jag; Mamta (Miras dotter, hon jobbar med WLC, och har även hjälpt mig med några intervjuer); Shitansu (även han jobbar for WLC).)
Så kvällen innan tog vi lite bomull, som jag hade haft med mig hit för sårtvätt och liknande, samt snöre, lim och tejp. Så illa blev det inte, eller vad säger ni? (Se nedan.) x-D På morgonen hade vi satt 'snö' på fläktens blad, så att det skulle snöa ner när den sattes på. Samma julgran vi hade haft på Ganga Mahals lillajul i mitten på rummet. Några stora pappers-snöflingor (ni vet, såna där man gör genom att vika ihop pappret, klippa här och där, och veckla ut et voila) med levande ljus bakom. Såg riktigt fint ut!
Jag skulle komma in som en överraskning. Kruxet blev, att Manini gång efter annan ringde och bad mig komma lite senare, fem minuter blev tjugo minuter -- och hela tiden stod jag i en gränd, i full mundering (se nedan). Jag behöver säkert inte namna att folk stirrade? Barn kom och tittade, manga storögt, sprang och hämtade fler vänner att se. Vuxna stannade och tittade. Vissa verkade nästan vara lite forlägna å mina vägnar. Minns särskilt en västerländsk kvinna som gick förbi: då hon fick syn på mig slog hon genast ner sina ögon. Som om hon sett mig naken eller i någon annan kompromitterande situation. Till kruxet: gränden var jag stod och väntade i visade sig vara axis mundi för barnen i klassen. Så allt eftersom de dimpade in på klassen steg volymen på senaste skvallret: jultomten står och hänger i våran gränd!
Så de blev inte direkt förvånade, när Manini till sist ringde att "Dags!", och jag började klämta i klockan bakom deras dörr. Men de blev glada ändå. :-D Vi åt kex, chips. Julgubben hade med ljus som klappar, vi tände alla ljus -- varje person tände nästas ljus --, och önskade varandra God Jul. Alla ville ta en massa bilder. Ah, och så sjöng vi alla första versen i Midnatt råder också. De var väldigt duktiga på att snappa upp ljuden snabbt! (Säger 'ljuden', för det var ju vad det var för dem.(
Skägget funkade rätt så bra hela vägen. Mustaschen ville inte riktigt hålla, meeeen, tror inte det var så noga.
(På nedre bilden ser ni, från vänster, Mira (som gör så att Ganga Mahal känns som ett hem; hjälper Kalavati att laga mat, städar, m m); Manini; jag; Mamta (Miras dotter, hon jobbar med WLC, och har även hjälpt mig med några intervjuer); Shitansu (även han jobbar for WLC).)
lördag 15 december 2007
Lucia-tåg
Som sagt, det har blivit något av en tradition att svenskarna från Ganga Mahal lussar. Så gott som sedan vi kom hit, har folk pratat om det; frågar när det är; velat ha det bekräftat att visst blir det väl av?; vissa har nynnat lite av Lucia, några sjungit några ord, flera har tipp-tapp:at.
En man som pratade med mig om det, formligen lyste i ögonen, då han blickade i fjärran och mindes. Men han hade inte ens sett det själv!, utan bara ett foto -- för åtta år sedan! Och ändå mindes han det med sån värme. Otroligt.
Ja, ni förstår ju att vi kände en viss press.
Diverse attiraljer som behövs fanns redan på plats: vita särkar; krona; t o m en stjärn(gosse)pinne och två stjärn(gosse)strutar!
Då dagen nalkades, meddelade först Fatima, sedan Victoria, att de hade feber! Kunde inte vara med. Som tur var hade förstärkning anlänt i formen av Puja och Tommie, annars hade det ju bara varit jag och Stina. x-D Valet av vem som skulle vara Lucia blev förvånansvärt enkelt; därutöver hade vi två stjärngossar och en tomte, men inga tärnor.
Började med ett genrep för kanadensarna, två av dem reste samma dag så de hann inte se oss senare, när det gällde. Kring sex på kvällen -- den tolfte, eftersom Stina och Fatima, med pojkvänner, reste vidare på dagen den trettonde (och det skulle vara på tok för tidigt att lussa den trettonde medan det fortfarande var mörkt) -- tågade vi ut. Först till Amar Bhavan, det tog kanske tio minuter att tåga dit. Det var en speciell känsla att sjunga Dagen går tunga fjät då vi gick genom Kiss och bajs -gränden, liksom det var då vi kom ut till Assi road, var trafiken och myllret la en så pass tjock ljudmatta att jag inte kunde höra varken vad Stina, framför mig, och Puja och Tommie, bakom mig, sjöng. Vilket förklarar varför vi alla sjöng på olika verser, i olika tonarter, när vi väl kom till ett lugnare område...
Därefter blev det en kort Assi-runda. Till Vijay, Harmony, "lamp-butiken", och så ett stopp på ghaten. Tyvärr har vi inga foton på det. Men det måste nog ha varit min favorit. Vi fyra, i vita särkar. På ghaten. Ljus i hår, stjärnpinne och ljus i händerna, sjungandes så gott vi kunde på diverse Lucia- och julsånger. Priceless. Tåget avslutades hos Mahant-ji vid Tulsi Ghat.
Trots att folket runtomkring pratat så mycket om det, var den vanligaste reaktionen ändå förundran då vi kom. Lucia, som hade sina händer höjda med handflatorna mot varandra, hälsades ofta med ett Namaste och en spegling av gesten (se bild på namaste-gest här). Hemma hos Vijay sjöng några av barnen med, särskilt i tipp-tapp biten av Midnatt rådet. Ett flertal fotografier togs kring ghaten.
Minst lika förvånade -- kanske mer! -- än Indierna, var nog de västerlänningar som såg oss.
Känns gôtt att kunna bjuda tillbaka; Vi har fått se så mycket av allt möjligt här. Ceremonier och ritualer, traditioner; mötts med så mycket värme och öppenhet. Inte mer än rätt att vi ger tillbaka något av oss, av våra traditioner.
Foton? Jodå, det togs några (om än, alltså, inte från ghaten). Jag har tyvärr inte fått dem ännu, så kan inte dela med mig. Men lägger upp här när jag fått. :-) Men håll inte andan i väntan: det dröjer nog tills mellandagarna, minst!
En man som pratade med mig om det, formligen lyste i ögonen, då han blickade i fjärran och mindes. Men han hade inte ens sett det själv!, utan bara ett foto -- för åtta år sedan! Och ändå mindes han det med sån värme. Otroligt.
Ja, ni förstår ju att vi kände en viss press.
Diverse attiraljer som behövs fanns redan på plats: vita särkar; krona; t o m en stjärn(gosse)pinne och två stjärn(gosse)strutar!
Då dagen nalkades, meddelade först Fatima, sedan Victoria, att de hade feber! Kunde inte vara med. Som tur var hade förstärkning anlänt i formen av Puja och Tommie, annars hade det ju bara varit jag och Stina. x-D Valet av vem som skulle vara Lucia blev förvånansvärt enkelt; därutöver hade vi två stjärngossar och en tomte, men inga tärnor.
Började med ett genrep för kanadensarna, två av dem reste samma dag så de hann inte se oss senare, när det gällde. Kring sex på kvällen -- den tolfte, eftersom Stina och Fatima, med pojkvänner, reste vidare på dagen den trettonde (och det skulle vara på tok för tidigt att lussa den trettonde medan det fortfarande var mörkt) -- tågade vi ut. Först till Amar Bhavan, det tog kanske tio minuter att tåga dit. Det var en speciell känsla att sjunga Dagen går tunga fjät då vi gick genom Kiss och bajs -gränden, liksom det var då vi kom ut till Assi road, var trafiken och myllret la en så pass tjock ljudmatta att jag inte kunde höra varken vad Stina, framför mig, och Puja och Tommie, bakom mig, sjöng. Vilket förklarar varför vi alla sjöng på olika verser, i olika tonarter, när vi väl kom till ett lugnare område...
Därefter blev det en kort Assi-runda. Till Vijay, Harmony, "lamp-butiken", och så ett stopp på ghaten. Tyvärr har vi inga foton på det. Men det måste nog ha varit min favorit. Vi fyra, i vita särkar. På ghaten. Ljus i hår, stjärnpinne och ljus i händerna, sjungandes så gott vi kunde på diverse Lucia- och julsånger. Priceless. Tåget avslutades hos Mahant-ji vid Tulsi Ghat.
Trots att folket runtomkring pratat så mycket om det, var den vanligaste reaktionen ändå förundran då vi kom. Lucia, som hade sina händer höjda med handflatorna mot varandra, hälsades ofta med ett Namaste och en spegling av gesten (se bild på namaste-gest här). Hemma hos Vijay sjöng några av barnen med, särskilt i tipp-tapp biten av Midnatt rådet. Ett flertal fotografier togs kring ghaten.
Minst lika förvånade -- kanske mer! -- än Indierna, var nog de västerlänningar som såg oss.
Känns gôtt att kunna bjuda tillbaka; Vi har fått se så mycket av allt möjligt här. Ceremonier och ritualer, traditioner; mötts med så mycket värme och öppenhet. Inte mer än rätt att vi ger tillbaka något av oss, av våra traditioner.
Foton? Jodå, det togs några (om än, alltså, inte från ghaten). Jag har tyvärr inte fått dem ännu, så kan inte dela med mig. Men lägger upp här när jag fått. :-) Men håll inte andan i väntan: det dröjer nog tills mellandagarna, minst!
torsdag 13 december 2007
Lillajul-fest
(Hur stavar ni till Lillajul fest? "Lilla jul fest", "Lillajul-fest", "Lillajulsfest"?)
Det här blir något nytt för er svenskar (kanske t o m lite skrämmande; en av GangaMahalarnas första intryck av detta, var att det var syndigt, som om vi förtog oss på julen, den som komma skall): på första advent firar vi i Finland "Lilla jul". Det är kanske främst för firma-fester och liknande, men även barnfester. Familjer med små(och större)barn kanske tar in en liten julgran; man kan byta en klapp eller så.
Jodå, vi firar nog advent också.
Vilket tillfälle vore bättre än detta, att fixa till lite julstämning på Ganga Mahal! Gäster inbjudna -- kanadensarna, Holly, samt, då nyss anlände, Puja --; Fatima och Victoria fixade och fejade; Ashish lånade ut sin julgran och julgubbe; Fatima hade förberett en spellista med julsånger; Puja hade med sig både glögg (Blossa, givetvis!) och pepparkakor!
Det var riktigt juligt!, som ni kan se.
(Nedan från vänster:
Holly, Jasmine, Victoria, Krisse, Li, Manini, Fatima, Stina, Puja)
Det här blir något nytt för er svenskar (kanske t o m lite skrämmande; en av GangaMahalarnas första intryck av detta, var att det var syndigt, som om vi förtog oss på julen, den som komma skall): på första advent firar vi i Finland "Lilla jul". Det är kanske främst för firma-fester och liknande, men även barnfester. Familjer med små(och större)barn kanske tar in en liten julgran; man kan byta en klapp eller så.
Jodå, vi firar nog advent också.
Vilket tillfälle vore bättre än detta, att fixa till lite julstämning på Ganga Mahal! Gäster inbjudna -- kanadensarna, Holly, samt, då nyss anlände, Puja --; Fatima och Victoria fixade och fejade; Ashish lånade ut sin julgran och julgubbe; Fatima hade förberett en spellista med julsånger; Puja hade med sig både glögg (Blossa, givetvis!) och pepparkakor!
Det var riktigt juligt!, som ni kan se.
(Nedan från vänster:Holly, Jasmine, Victoria, Krisse, Li, Manini, Fatima, Stina, Puja)
måndag 10 december 2007
Yoga Mandir
Hörde just att min senaste yogalärarehar en hemsida! I bildgalleriet där hittar ni foton från stället med mera.
Inte varit där nu på en vecka. Senare kvällar; senare morgnar. Få se, om det blir några fler yoga-lektioner. Gillade dem så länge det varade, även om det inte blev så många på det stället -- känns som fler än det var (3).
Ute och sprang igår i a f! Första gången sen jag var säker på att en amöba kluckade runt i magen medans jag sprang. (Den gillade inte springturen. Eller de; amöba är väl nästan varken plural eller singular, utan en mängd, eller vad man ska säga. Aldrig en amöba i a f? Nu har jag svävat från ämnet igen. Hops.) Känner att jag kanske hellre börjar springa mer igen, än yogar mer.
Nästa vecka är jag hemma!
Inte varit där nu på en vecka. Senare kvällar; senare morgnar. Få se, om det blir några fler yoga-lektioner. Gillade dem så länge det varade, även om det inte blev så många på det stället -- känns som fler än det var (3).
Ute och sprang igår i a f! Första gången sen jag var säker på att en amöba kluckade runt i magen medans jag sprang. (Den gillade inte springturen. Eller de; amöba är väl nästan varken plural eller singular, utan en mängd, eller vad man ska säga. Aldrig en amöba i a f? Nu har jag svävat från ämnet igen. Hops.) Känner att jag kanske hellre börjar springa mer igen, än yogar mer.
Nästa vecka är jag hemma!
fredag 7 december 2007
Höstmode
Det har blivit kallare. Betydligt kallare. Kort sagt: det är kallt, särskilt på morgon och kväll. Detta kräver vissa förändringar -- eller kanske snarare tillägg -- till munderingen.
Inga skrattsalvor tack. Inte alltför högljudda i a f; okej? ;-) Faktum är att det där egentligen bara är halva höstmunderingen. Men kan inte visa den andra, minst lika väsentliga, delen, då jag inte införskaffat den ännu. Ska göra ett nytt försök idag. Ni kanske får se resultatet senare.
Inga skrattsalvor tack. Inte alltför högljudda i a f; okej? ;-) Faktum är att det där egentligen bara är halva höstmunderingen. Men kan inte visa den andra, minst lika väsentliga, delen, då jag inte införskaffat den ännu. Ska göra ett nytt försök idag. Ni kanske får se resultatet senare.
Prabodhini Ekadashi
Länge sedan jag skrivit om någon festival eller liknande, eller hur? Faktum är, att jag varit med om mycket färre sådana nu. Dels kanske den absoluta högsäsongen har varit; dels -- framför allt! -- för att jag inte söker upp dem längre. Jag känner mig helt enkelt mätt på dylikt just nu. Meeen, alltid smyger det ju in någonting. :-)
Prabodhini Ekadashi, eller Kartik Sudi
Ekadashi, ägde rum några veckor sedan (20-21 nov -- det här året; den hinduiska kalendern går efter månen, så det skiftar från år till år). Svaren på frågan vad det handlade om varierade något från person till person. Vad alla var överens om, var att Tulsi skulle gifta sig med någon. Tulsi är inte Tulsidas, som ni känner sedan tidigare (han som skrev Ramcharitmanas), utan ingen mindre än (en form av) Basilika! ;-D (Jajjemen, just precis plantan, kryddväxten, basilika.) Det är dock givetvis varken slutet eller början på historien.
Men eftersom basilikan kom på tal, så... Den används här i diverse religiösa akter, men visste ni att basilika även används inom andra religioner? Exempelvis inom kristendomen? I vissa länder har man traditionen att lägga en kvist basilika i den avlidnes hand, så att han ska komma till himmelen. I Indien lägger man basilika i munnen på den döde, så att han ska möta Gud. Inom olika ortodoxa, kristna kyrkor förbereder man heligt vatten med hjälp av just basilika. Lite små-intressant, eller hur?
Vissa sa att Tulsi gifte sig med Tulsa, andra att det var med Vishnu; några sa att hon gifte sig med Krishna (Krishna är för övrigt en av Vishnus avatarer), och
Stina berättade även att hon läst att det handlade om giftermålet mellan Tulsi och Lord Shaligram. (Det finns även varianter, även om ingen nämnde den, var det är Krishna och Radha som gifter sig.)
Jag hittade ingen information om giftermålet mellan Tulsi och Tulsa, och det var bara en person som nämnde det konstellationen. Han menade att det handlade om ett giftermål mellan de olika elementen (sol/eld, vatten, jord, luft).
`Prabodhini' betyder för övrigt uppvaknande. Ekadashi är elfte dagen i en månad. Prabodhini Ekadashi är den elfte dagen i månaden Karttika, då Vishnu vaknar, efter en tupplur på fyra månader.
Men vem eller vad är Tulsa, förutom basilika? Jo, det är nämligen så här: Det var en gång en kvinna, Vrinda, som var så god, så from, att hennes man, Jaladhara, fick gudomliga krafter. Inte ens Lord Shiva kunde rå på honom. Detta kunde givetvis inte fortsätta hur länge som helst; gudar må få utmanas, men aldrig förlora. Vishnu kom att förföra Vrinda, och i och med det hade hon felat. Hon var inte längre fullständigt ren, from; Jaladhara förlorade det skydd han hade fått via henne. Shiva kunde döda honom.
Så utom sig av sorg var Vrinda, att hon kastade sig på Jaladharas likbål. Då Vishnu såg det, tänkte han att han ville spara något av Vrindas godhet. Hennes hår blev till Tulsi-plantan; av hennes kropp formade Vishnu den heliga floden Gandaki.
I floden finns det en särskild slags stenar, vilka ses som Vishnus säd. De kallas för Shaligram. (Minns ni listan på brudgummar, ovan?-) )
Under två dagar firades bröllopet och Vishnus uppvaknande. Kvinnocirklar formades, inte olika de vi har sett tidigare. En annorlunda detalj, var att ett av fokusen inom cirklarna var något som närmast påminde om en julgran. (Jo, jag tycker faktiskt det påminde om en julgran. Kanske är jag för långt från granarna för att veta bättre.)
Efteråt nästan retades de med varandra, en eller några gick omkring och smetade något i ansiktet på de andra, på ett lite busigt sätt.
Vad som ytterligare firades under de här dagarna, var att bröllops-säsongen började. Så efter Prabodhini Ekadashi har folk gift sig som aldrig förr. :-) (Eller ja, de har inte gjort det så i en lika stor omfattning sen förra året den här tiden.) Med jämna mellanrum ses häst och droska eller, vad som är vanligare, en bil i bröllopsmunering. (Bilen nedan är från bröllopet vi var på -- som alltså ägde rum efter den här Prabodhini Ekadashi --; fotot är taget av Fatima.)
Prabodhini Ekadashi, eller Kartik Sudi
Ekadashi, ägde rum några veckor sedan (20-21 nov -- det här året; den hinduiska kalendern går efter månen, så det skiftar från år till år). Svaren på frågan vad det handlade om varierade något från person till person. Vad alla var överens om, var att Tulsi skulle gifta sig med någon. Tulsi är inte Tulsidas, som ni känner sedan tidigare (han som skrev Ramcharitmanas), utan ingen mindre än (en form av) Basilika! ;-D (Jajjemen, just precis plantan, kryddväxten, basilika.) Det är dock givetvis varken slutet eller början på historien.Men eftersom basilikan kom på tal, så... Den används här i diverse religiösa akter, men visste ni att basilika även används inom andra religioner? Exempelvis inom kristendomen? I vissa länder har man traditionen att lägga en kvist basilika i den avlidnes hand, så att han ska komma till himmelen. I Indien lägger man basilika i munnen på den döde, så att han ska möta Gud. Inom olika ortodoxa, kristna kyrkor förbereder man heligt vatten med hjälp av just basilika. Lite små-intressant, eller hur?
Vissa sa att Tulsi gifte sig med Tulsa, andra att det var med Vishnu; några sa att hon gifte sig med Krishna (Krishna är för övrigt en av Vishnus avatarer), och
Stina berättade även att hon läst att det handlade om giftermålet mellan Tulsi och Lord Shaligram. (Det finns även varianter, även om ingen nämnde den, var det är Krishna och Radha som gifter sig.)Jag hittade ingen information om giftermålet mellan Tulsi och Tulsa, och det var bara en person som nämnde det konstellationen. Han menade att det handlade om ett giftermål mellan de olika elementen (sol/eld, vatten, jord, luft).
`Prabodhini' betyder för övrigt uppvaknande. Ekadashi är elfte dagen i en månad. Prabodhini Ekadashi är den elfte dagen i månaden Karttika, då Vishnu vaknar, efter en tupplur på fyra månader.
Men vem eller vad är Tulsa, förutom basilika? Jo, det är nämligen så här: Det var en gång en kvinna, Vrinda, som var så god, så from, att hennes man, Jaladhara, fick gudomliga krafter. Inte ens Lord Shiva kunde rå på honom. Detta kunde givetvis inte fortsätta hur länge som helst; gudar må få utmanas, men aldrig förlora. Vishnu kom att förföra Vrinda, och i och med det hade hon felat. Hon var inte längre fullständigt ren, from; Jaladhara förlorade det skydd han hade fått via henne. Shiva kunde döda honom.
Så utom sig av sorg var Vrinda, att hon kastade sig på Jaladharas likbål. Då Vishnu såg det, tänkte han att han ville spara något av Vrindas godhet. Hennes hår blev till Tulsi-plantan; av hennes kropp formade Vishnu den heliga floden Gandaki.I floden finns det en särskild slags stenar, vilka ses som Vishnus säd. De kallas för Shaligram. (Minns ni listan på brudgummar, ovan?-) )
Under två dagar firades bröllopet och Vishnus uppvaknande. Kvinnocirklar formades, inte olika de vi har sett tidigare. En annorlunda detalj, var att ett av fokusen inom cirklarna var något som närmast påminde om en julgran. (Jo, jag tycker faktiskt det påminde om en julgran. Kanske är jag för långt från granarna för att veta bättre.)
Efteråt nästan retades de med varandra, en eller några gick omkring och smetade något i ansiktet på de andra, på ett lite busigt sätt.
Vad som ytterligare firades under de här dagarna, var att bröllops-säsongen började. Så efter Prabodhini Ekadashi har folk gift sig som aldrig förr. :-) (Eller ja, de har inte gjort det så i en lika stor omfattning sen förra året den här tiden.) Med jämna mellanrum ses häst och droska eller, vad som är vanligare, en bil i bröllopsmunering. (Bilen nedan är från bröllopet vi var på -- som alltså ägde rum efter den här Prabodhini Ekadashi --; fotot är taget av Fatima.)
tisdag 4 december 2007
Intervjuer
Som sagt, förutom att jag här för att samla material till kommande lektioner och så vidare, så gör jag alltså även fältarbete här. Det är egentligen det enda jag måste ha gjort när jag åker härifrån, även om det på många andra sätt är mindre viktigt än, särskilt, just material- och erfarenhetsinsamling.
Min uppsats om Kabir -- jag lôver, det kommer att komma mer om honom förr eller (vad som ni vid det här laget förstått är mycket mer sannolikt:) senare -- handlar, kort sagt, om bilden av honom. Hur ser man på Kabir? Eller ännu mer specifikt: hur ser en viss grupp hinduer, och en viss grupp muslimer på honom. (Varför det är intressant kommer i den långt-borta-i-horisonten-hägrande beskrivningen av honom.)
Intervjuar fem män + fem kvinnor ur respektive grupp. Intervjuerna med den hinduiska gruppen är klar. Det visade sig vara mer problematiskt med den muslimska. Kabir var en vävare, och därför ville jag undvika att intervjua just den gruppen muslimer -- efter hypotesen att det vore tänkbart att de skulle veta mer om honom än gemene man. Hade tänkt mig rickshawallahs.
Jag har en assistent som hjälper mig med intervjuerna. Ifall ni undrar. Stämmer träff åt mig med folk, och tolkar under intervjuerna. En grupp rickshawallahs lovade ställa upp, men dag efter dag kom de med nya orsaker varför det inte passade just då. Tolkar det som att det inte var för att vara oförskämda eller något, utan helt enkelt för att vara artiga. Om någon frågar dig om något här, så svarar man inte nej. Ställer du upp på en intervju? Ja visst! Ska bara.... Kan du göra det här åt mig? Javisst! Efter att.... Vet du vägen till x? Javisst! Gå bara så-och-så --- varefter man är någon helt annanstans, och får helt annorlunda instruktioner av en annan person. Igen: man säger inte nej.
Efter en veckas "pröva igen imorgon" fann jag mig tvungen att byta grupp. Och det blev vävare till slut, ändå. Det var helt enkelt en grupp som är enkel att intervjua. Min hypotes verkade även vara felaktig. Åtminstone verkar de inte känna till mer än personerna från den hinduiska gruppen. (Å andra sidan, så kan det ju mycket väl vara fallet att de ändå skulle känna till mindre än gemene man. Men nu verkar det ändå som att resultaten från de två olika grupperna kommer att vara jämförbara.)
Har nu intervjuat de fem männen från den andra gruppen --- fem kvinnor kvar. Vilket även det visar sig vara svårare än vad som kunde ha varit fallet. Min assistent fick inte några kvinnor att ställa upp från samma område som männen var ifrån, men hans syster har jobbat som lärare i ett annat område, så hon kommer att hjälpa mig göra intervjuer där. Eftersom de känner henne, ska det inte vara ett problem. Vi ska ut imorgon, så vågar hoppas på att intervjuerna kommer att vara klara, om inte imorgon så i varje fall i slutet på den här veckan. Efter det är jag klar med allt jag måste göra.
---Och bra det, det är ju bara 16 dagar kvar till avfärd! 17 till hemkomst. Hade önsketänkt att få uppsatsen färdigskriven i Indien. Ni har ju märkt hur mycket det är att se här, med mera, och kan därför säkert tänka er hur bra det gott på den fronten... Men, känner mig något mätt på upplevelser, och lite sugen på att skriva, så kanske!; kanske jag i alla fall skulle få huvudparten av uppsatsen skriven? Eller halva jobbet gjort? Eller en tiondel så det skulle vara lätt att fortsätta på det hemma? ;-)
Min uppsats om Kabir -- jag lôver, det kommer att komma mer om honom förr eller (vad som ni vid det här laget förstått är mycket mer sannolikt:) senare -- handlar, kort sagt, om bilden av honom. Hur ser man på Kabir? Eller ännu mer specifikt: hur ser en viss grupp hinduer, och en viss grupp muslimer på honom. (Varför det är intressant kommer i den långt-borta-i-horisonten-hägrande beskrivningen av honom.)
Intervjuar fem män + fem kvinnor ur respektive grupp. Intervjuerna med den hinduiska gruppen är klar. Det visade sig vara mer problematiskt med den muslimska. Kabir var en vävare, och därför ville jag undvika att intervjua just den gruppen muslimer -- efter hypotesen att det vore tänkbart att de skulle veta mer om honom än gemene man. Hade tänkt mig rickshawallahs.
Jag har en assistent som hjälper mig med intervjuerna. Ifall ni undrar. Stämmer träff åt mig med folk, och tolkar under intervjuerna. En grupp rickshawallahs lovade ställa upp, men dag efter dag kom de med nya orsaker varför det inte passade just då. Tolkar det som att det inte var för att vara oförskämda eller något, utan helt enkelt för att vara artiga. Om någon frågar dig om något här, så svarar man inte nej. Ställer du upp på en intervju? Ja visst! Ska bara.... Kan du göra det här åt mig? Javisst! Efter att.... Vet du vägen till x? Javisst! Gå bara så-och-så --- varefter man är någon helt annanstans, och får helt annorlunda instruktioner av en annan person. Igen: man säger inte nej.
Efter en veckas "pröva igen imorgon" fann jag mig tvungen att byta grupp. Och det blev vävare till slut, ändå. Det var helt enkelt en grupp som är enkel att intervjua. Min hypotes verkade även vara felaktig. Åtminstone verkar de inte känna till mer än personerna från den hinduiska gruppen. (Å andra sidan, så kan det ju mycket väl vara fallet att de ändå skulle känna till mindre än gemene man. Men nu verkar det ändå som att resultaten från de två olika grupperna kommer att vara jämförbara.)
Har nu intervjuat de fem männen från den andra gruppen --- fem kvinnor kvar. Vilket även det visar sig vara svårare än vad som kunde ha varit fallet. Min assistent fick inte några kvinnor att ställa upp från samma område som männen var ifrån, men hans syster har jobbat som lärare i ett annat område, så hon kommer att hjälpa mig göra intervjuer där. Eftersom de känner henne, ska det inte vara ett problem. Vi ska ut imorgon, så vågar hoppas på att intervjuerna kommer att vara klara, om inte imorgon så i varje fall i slutet på den här veckan. Efter det är jag klar med allt jag måste göra.
---Och bra det, det är ju bara 16 dagar kvar till avfärd! 17 till hemkomst. Hade önsketänkt att få uppsatsen färdigskriven i Indien. Ni har ju märkt hur mycket det är att se här, med mera, och kan därför säkert tänka er hur bra det gott på den fronten... Men, känner mig något mätt på upplevelser, och lite sugen på att skriva, så kanske!; kanske jag i alla fall skulle få huvudparten av uppsatsen skriven? Eller halva jobbet gjort? Eller en tiondel så det skulle vara lätt att fortsätta på det hemma? ;-)
Blandad kompott
Emellanåt möts man av en blandning av lite allt möjligt. Eller ja, det gör man ju varje dag i varje tag, och alldeles särskilt mycket så här. Väst och öst, andligt och materiellt. Och så vidare. Eller, ibland, bara olika slags konst -- såväl gällande motiv, bakgrund för symbolerna, och stil.
Jag vet att apan till vänster har kommit till sist; sett det övriga sedan tidigare. Tänker mig att allt kommit till under olika tidpunkter, även om det inte är helt självklart vad som kommit i vilken ordning. Visst skulle det vara annorlunda med bara det ena eller det andra? Hur de nu nästan pratar med varandra; säger något tillsammans åt åskådaren? Och något enskilt.
Jag vet att apan till vänster har kommit till sist; sett det övriga sedan tidigare. Tänker mig att allt kommit till under olika tidpunkter, även om det inte är helt självklart vad som kommit i vilken ordning. Visst skulle det vara annorlunda med bara det ena eller det andra? Hur de nu nästan pratar med varandra; säger något tillsammans åt åskådaren? Och något enskilt.
Medlem i Amöbagänget!
Jag har vetat om det i en vecka, anat det något längre. Även jag har blivit medlem i den inte-så-exklusiva klubben Amöbagänget! :-D En av oss fick det tidigt; ytterligare två fick diagnosen för ett par veckor sedan. Och nu jag. Väntade med att gå till läkaren tills efter jag badat en andra gång i Ganges -- detta av två orsaker. (1) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Ifall jag fått i mig något mer under badturerna, så torde det här ta kål på åtminstone en del. (2) Medicinerna knockar ut allt vad jag har i magen. Det hade varit betydligt mer sannolikt, tänker jag mig även om jag inget vet om saken egentligen, att bakterierna fått magfäste efter en antibiotikakur. Tja, det spelade kanske ingen roll.Hur som helst, jag känner mig bra. Går på några olika kurer, en fem dagar lång och en annan sju dagar.
(Bilden ovan är från Smittsskyddsinstitutets artikel om Amöbainfektion. Läs mer där om ni vill veta mer om min nya vän i magen.)
International Disability Day
Då jag tittade ut från balkongen i söndags möttes jag -- igen -- av en massa ljus på ghaten. Och mandalas! Var det Diwali igen? Dev Depawali? Nejdå, inget av det slag; inte ens något utav religiös natur överhuvudtaget. Det var International Disability Day.
Hejdå:erna fortsätter
Och så var de bara tre. (Ni som läser Fatimas blogg har ju redan läst om det i ett och två etapper.)
Våran grupp började ju med en bemanning på sex personer. Men det kanske redan är över en månad sedan -- jo, det är det nog, antagligen mer än det också --, som en åkte vidare. Fem kvar. Efter att ytterligare en flyttade ut, i slutet på förra veckan, var vi fyra som storögt tittade på varandra i förvåning. I söndags var det dags för nästa utflyttning. Så nu är vi, alltså, tre. Det börjar bli rätt tomt, faktiskt.
Våran grupp började ju med en bemanning på sex personer. Men det kanske redan är över en månad sedan -- jo, det är det nog, antagligen mer än det också --, som en åkte vidare. Fem kvar. Efter att ytterligare en flyttade ut, i slutet på förra veckan, var vi fyra som storögt tittade på varandra i förvåning. I söndags var det dags för nästa utflyttning. Så nu är vi, alltså, tre. Det börjar bli rätt tomt, faktiskt.
Julmusik på Open Hand
Sitter som bäst på Open Hand -- som vanligt --, men något är annorlunda.
De spelar Jingle Bells. De facto, har de spelat julmusik under hela tiden jag varit här. Det känns långt mycket mer underligt och knepigt, out of place, än vad det känns hemtrevligt mysigt och juligt.
Så här ser det förresten ut här:
På bilden nedan ser ni mig, Fatima, och så två av kanadensarna som bor nedanom oss, Jasmine och Li. Vi var där på en Open Hand Night (eller var det Evening? hursom haver:); det var... intressant. De Sydafrikanska ägarna var där (Open Hand är tydligen en Sydafrikansk kedja), och så flera andra gäster -- med en medelålder närmare vår ålder sammanslagen istället för snitt. Hade jag varit där ensam, minglat med de andra, hade min vistelse nog inte räckt mycket längre än middagen ut --- middagen, som för övrigt var väldigt, väldigt god! :-D Fräsch!, till skillnad från maten överlag här. Våran vanliga, indiska mat är allt mycket god, men fräsch är sällan ett adjektiv jag skulle dra till med för att beskriva den ---, men med gott sällskap blir allt roligt. Vi satt och pratade en stund efter att de andra gästerna gått till ett annat rum för att titta på Casablanca. Och smög ut förbi dem, medan de fortsatte titta.
På många sätt är det västerländskt här inne. Det känns som ett slags ställe man lätt kunde hitta hemma. Vilket är varför jag inte blev så förtjust i stället från början. Meeen, det är ju här jag sitter. Så gott som varje förmiddag. Vad kan jag säga, det är helt enkelt svårt att slå kombinationen chokladkaka och plunger coffee och gratis, trådlöst internet...
De spelar Jingle Bells. De facto, har de spelat julmusik under hela tiden jag varit här. Det känns långt mycket mer underligt och knepigt, out of place, än vad det känns hemtrevligt mysigt och juligt.
Så här ser det förresten ut här:
På bilden nedan ser ni mig, Fatima, och så två av kanadensarna som bor nedanom oss, Jasmine och Li. Vi var där på en Open Hand Night (eller var det Evening? hursom haver:); det var... intressant. De Sydafrikanska ägarna var där (Open Hand är tydligen en Sydafrikansk kedja), och så flera andra gäster -- med en medelålder närmare vår ålder sammanslagen istället för snitt. Hade jag varit där ensam, minglat med de andra, hade min vistelse nog inte räckt mycket längre än middagen ut --- middagen, som för övrigt var väldigt, väldigt god! :-D Fräsch!, till skillnad från maten överlag här. Våran vanliga, indiska mat är allt mycket god, men fräsch är sällan ett adjektiv jag skulle dra till med för att beskriva den ---, men med gott sällskap blir allt roligt. Vi satt och pratade en stund efter att de andra gästerna gått till ett annat rum för att titta på Casablanca. Och smög ut förbi dem, medan de fortsatte titta.
På många sätt är det västerländskt här inne. Det känns som ett slags ställe man lätt kunde hitta hemma. Vilket är varför jag inte blev så förtjust i stället från början. Meeen, det är ju här jag sitter. Så gott som varje förmiddag. Vad kan jag säga, det är helt enkelt svårt att slå kombinationen chokladkaka och plunger coffee och gratis, trådlöst internet...
fredag 30 november 2007
Bra början på dagar
Efter att förkylningen har lagts sig, har jag äntligen kunnat börja vara lite mer fysiskt aktiv igen.
Sedan kanske en dryg månad tillbaka, har vi inte haft en yoga-lärare. Men nu har jag gått några gånger till en annan yogi, en som Henrik rekommenderade. Jag gillar honom bra mycket bättre! Han känns mer seriös överlag, och passar på något sätt bättre i min stereotypa bild av en yoga-lärare. :-) Tillika som han givetvis inte gör det heller.
Vi yogar på taket till hans "Yoga Mandir" (yoga tempel), som även fungerar som ett gästhus med mera. Det börjar klockan sju, och håller på till halv nio. ---Prick sju; prick halv nio. Vissa av er förstår hur enastående det är, hur skönt det kan kännas! Bara för att nämna två exempel angående vår förra yoga-lärare, så hade han alltid med sin kännykkä. Och kunde svara i den mitt under pågående lektion!, prata en stund och, ja, sen fortsätta. Eller att han så gott som aldrig kom i tid; det vanliga var en halvtimme sent, men ibland kunde det vara upp till fyrtiofem minuter. Sånt måste man räkna med i Indien, kanske ni tänker. Men Nej, det måste man inte! (Visade det sig.)
Nedan är en bild av utsikten mot Banaras. Hans Yoga Mandir ligger i Nagwa, dryga fem minuters promenad hemifrån. (För övrigt nära var vi har våra hindi-lektioner. På tal om hindi-lektioner, så har vi prov nästa vecka onsdag!!)
Låt mig måla upp två olika scener.
Häromdagen, då vi yogade, närmare bestämt då vi gjorde en sol-meditation, då jag öppnade ögonen, blickade jag ut mot Ganges. Mot stranden på andra sidan. Det var en tidig morgon, solen höll fortfarande på att klättra uppåt, men hade inte hunnit så långt ännu. Ljuset var lite för ljust, lite disigt, lite overkligt. Ännu disigare var det på andra sidan Ganges. Ser en ryttare till häst (finns det andra slag?) galoppera fram längs med sandstranden. (Och han uttryckligen galopperar fram.) Snabbt, snabbt, så sanden yr bakom honom. Känns nästan overkligt, som att titta in i en annan tid. Bara ett ögonblick, och så fortsätter vi igen.
En annan dag, mitt under en asana (en yoga-ställning), säger läraren: "Look at that beautiful bird," och pekar mot vår vänstra sidan. Vi tittar alla åt vänster, beskådar en vacker Kingfisher; vänder sedan tillbaka huvudet till positionen, och fortsätter. Det är såna detaljer jag gillar!
Måste dock säga att jag saknar Uma, vår yoga-lärare från Holma: "Never loose that smile on your face," som hon brukade säga. Mitt i en asana. Gruppens kollektiva ansikte ansträngt, full fokus på att försöka få asanan rätt. Men det var inte det som var huvudsaken, enligt henne. Never loose that smile on your face. Målet (snarare ett av målen, men strunt i det just nu) var att med utövandet av yoga alltid ha ett leende på läpparna. Att kunna gå genom dagen med ett lätt sinne. Gillade det. Men har inte hört det av någon annan yoga-lärare. Ännu.
Yogan slutar alltså halv nio. Samma tid som Open Hand öppnar. Så jag brukar gå dit, beställa en double plunger coffee och en fruktsallad. Kanske gick jag och fick en rakning före det. Läser tidningen. Sen jobbar jag lite -- eller, som idag, blogga. x-D
Andra morgnar far jag ut och springa. Var ute i förrgår. Började springa mot Banaras Hindu University, vars campus är väldigt grönt -- stort! --, och det är relativt lite trafik där. Lugnt att springa med andra ord. Men har sprungit där så mycket, hit och dit, runt och runt, att det börjar kännas väldigt segt, tråkigt, oinspirerande att ta ännu en vända dit. Så vände av tidigare, under Ravidas Gate, och framåt. Gillar att utforska nya områden springande. Risken är ju, förstås, att jag tappar bort mig. Det har hänt ett antal gånger -- dock inte här. Oroar mig dock inte över det: har en femtiolapp (Rs) i fickan, och vet den räcker till en ricksha hem, varifrån jag än är. Sprang över ponton-bron. Till Ramnagar, runt fortet, och tillbaka. Så uppfriskande! att springa någonstans nytt.
Tappade jag bort mig?-) Tja... Ni får bestämma: visste jag var jag var? Jajjemen! Visste jag hur jag skulle komma vart jag ville? Naae, det kan jag inte säga. Sprang jag i cirklar? Kanske inte i många cirklar. Men en eller två, visst. ;-)
Blev jag jagad av en hund? Absolut! En liten, fluffig sak. Ju mindre och ju fluffigare, desto mer orolig är jag över dem. Det känns som att de hundarna, här, inte har riktigt alla muttrar och bultar hemma. Andra gången jag blivit jagad av en sån -- just en sån, alltså. Tur att det går att gasa på lite extra om det behövs. ;-)
Sedan kanske en dryg månad tillbaka, har vi inte haft en yoga-lärare. Men nu har jag gått några gånger till en annan yogi, en som Henrik rekommenderade. Jag gillar honom bra mycket bättre! Han känns mer seriös överlag, och passar på något sätt bättre i min stereotypa bild av en yoga-lärare. :-) Tillika som han givetvis inte gör det heller.
Vi yogar på taket till hans "Yoga Mandir" (yoga tempel), som även fungerar som ett gästhus med mera. Det börjar klockan sju, och håller på till halv nio. ---Prick sju; prick halv nio. Vissa av er förstår hur enastående det är, hur skönt det kan kännas! Bara för att nämna två exempel angående vår förra yoga-lärare, så hade han alltid med sin kännykkä. Och kunde svara i den mitt under pågående lektion!, prata en stund och, ja, sen fortsätta. Eller att han så gott som aldrig kom i tid; det vanliga var en halvtimme sent, men ibland kunde det vara upp till fyrtiofem minuter. Sånt måste man räkna med i Indien, kanske ni tänker. Men Nej, det måste man inte! (Visade det sig.)
Nedan är en bild av utsikten mot Banaras. Hans Yoga Mandir ligger i Nagwa, dryga fem minuters promenad hemifrån. (För övrigt nära var vi har våra hindi-lektioner. På tal om hindi-lektioner, så har vi prov nästa vecka onsdag!!)
Låt mig måla upp två olika scener.Häromdagen, då vi yogade, närmare bestämt då vi gjorde en sol-meditation, då jag öppnade ögonen, blickade jag ut mot Ganges. Mot stranden på andra sidan. Det var en tidig morgon, solen höll fortfarande på att klättra uppåt, men hade inte hunnit så långt ännu. Ljuset var lite för ljust, lite disigt, lite overkligt. Ännu disigare var det på andra sidan Ganges. Ser en ryttare till häst (finns det andra slag?) galoppera fram längs med sandstranden. (Och han uttryckligen galopperar fram.) Snabbt, snabbt, så sanden yr bakom honom. Känns nästan overkligt, som att titta in i en annan tid. Bara ett ögonblick, och så fortsätter vi igen.
En annan dag, mitt under en asana (en yoga-ställning), säger läraren: "Look at that beautiful bird," och pekar mot vår vänstra sidan. Vi tittar alla åt vänster, beskådar en vacker Kingfisher; vänder sedan tillbaka huvudet till positionen, och fortsätter. Det är såna detaljer jag gillar!
Måste dock säga att jag saknar Uma, vår yoga-lärare från Holma: "Never loose that smile on your face," som hon brukade säga. Mitt i en asana. Gruppens kollektiva ansikte ansträngt, full fokus på att försöka få asanan rätt. Men det var inte det som var huvudsaken, enligt henne. Never loose that smile on your face. Målet (snarare ett av målen, men strunt i det just nu) var att med utövandet av yoga alltid ha ett leende på läpparna. Att kunna gå genom dagen med ett lätt sinne. Gillade det. Men har inte hört det av någon annan yoga-lärare. Ännu.
Yogan slutar alltså halv nio. Samma tid som Open Hand öppnar. Så jag brukar gå dit, beställa en double plunger coffee och en fruktsallad. Kanske gick jag och fick en rakning före det. Läser tidningen. Sen jobbar jag lite -- eller, som idag, blogga. x-D
Andra morgnar far jag ut och springa. Var ute i förrgår. Började springa mot Banaras Hindu University, vars campus är väldigt grönt -- stort! --, och det är relativt lite trafik där. Lugnt att springa med andra ord. Men har sprungit där så mycket, hit och dit, runt och runt, att det börjar kännas väldigt segt, tråkigt, oinspirerande att ta ännu en vända dit. Så vände av tidigare, under Ravidas Gate, och framåt. Gillar att utforska nya områden springande. Risken är ju, förstås, att jag tappar bort mig. Det har hänt ett antal gånger -- dock inte här. Oroar mig dock inte över det: har en femtiolapp (Rs) i fickan, och vet den räcker till en ricksha hem, varifrån jag än är. Sprang över ponton-bron. Till Ramnagar, runt fortet, och tillbaka. Så uppfriskande! att springa någonstans nytt.
Tappade jag bort mig?-) Tja... Ni får bestämma: visste jag var jag var? Jajjemen! Visste jag hur jag skulle komma vart jag ville? Naae, det kan jag inte säga. Sprang jag i cirklar? Kanske inte i många cirklar. Men en eller två, visst. ;-)
Blev jag jagad av en hund? Absolut! En liten, fluffig sak. Ju mindre och ju fluffigare, desto mer orolig är jag över dem. Det känns som att de hundarna, här, inte har riktigt alla muttrar och bultar hemma. Andra gången jag blivit jagad av en sån -- just en sån, alltså. Tur att det går att gasa på lite extra om det behövs. ;-)
Lakhanya Darii
Igår åkte vi på en liten utfärd, till Lakhanya Darii, ett vattenfall.Tid för avfärd var klockan åtta. Och hör och häpna: klockan sju bankade det på dörren. Då var chauffören på plats, redo att åka. Vet inte om någon av oss överhuvudtaget hade stigit upp ännu, då. Klockan åtta kom han och bankade igen. "Nå, när vill ni åka egentligen," frågade han. Låt mig säga som så här: detta hör, minst sagt, inte till vanligheterna.
Bilen vi åkte dit var stor och bänglig. Tourist vehicle stod det stort på sidan. Och det kändes verkligen som om vi var turister, då vi körde igenom de smala gatorna jag är van att gå på, mitt bland folket. Glasrutorna kändes väldigt, väldigt tjocka.
Då vi kom fram, steg ur bilen, slog det mig nästan i ansiktet hur annorlunda luften var. Hur ren luften var. Vad ovant det kändes att kunna ta så djupa andetag -- eller att det rymdes så mycket syre i ett och samma andetag.
Det var en tre och en halv kilometers promenad till vattenfallet, och bara den vandringen var värd en utfärd!
Och när vi väl kom fram... Ja, jag låter bilderna tala för sig själv.
Och när vi väl kom fram... Ja, jag låter bilderna tala för sig själv.
Givetvis passade vi på att simma; eller ja, jag och Stina i alla fall.
Jo, det var allt rätt så kallt.
Och när vi ett tag är inne på ämnet simma, så jo, Jag har badat i Ganges också. För knappt en vecka sedan. Jag ska inte gå in på det närmare nu, men kan i alla fall säga att det var en helt otrolig upplevelse. Kanske berättar jag mer, här på bloggen, senare. Kanske inte. I så fall får ni helt enkelt fråga mig om det vid tillfälle (eller per mail). ;-)
Inga bildbevis -- förutom tilkan i pannan.
(Fatima är fotografen både på bilden av mig badande under vattenfallet, och mig på balkongen med tilkan i pannan.)torsdag 29 november 2007
Hittade vin!
I en av affärerna i Assi, har det frågats av mig två av tre gånger då jag varit dit: "Vill du ha vin eller öl?" Det frågas lite hysch-hysch, för de har ju inte lov att sälja.
Ost visste vi ju redan var vi hittade, och på samma ställe har de även goda baguetter m m.
Jag fixade ostarna, Manini vinet. (Därför är följande en återberättelse av en återberättad historia. Friheter kan ha tagits både i första och andra tagningen. ;-) ) Hon hade kommit till butiken. Tvivlat starkt på ett det lilla hålet-i-väggen, som mest skyltade med vessapapper och chips-påsar, skulle ha vin. Frågade tvivlande om saken. Försäljaren tittade lite skeptiskt på henne; hon upprepade frågan. "Kan du komma tillbaka om femton minuter," frågade han. Sagt och gjort. Efter en kvart, då hon återvände, viftade han in henne, lite åt sidan, bort från nyfikna ögon. Och presenterade tre hela flaskor att välja mellan!
Detta var högt över förväntan. Jag hade tänkt tetrapak. Eller kanske en flaska i klart glas, med en hemmasnickrad lapp fastlimmad på flaskan. Men inte! Ett vitt vin, två röda viner. En av dem en flaska chianti!
Det var långt ifrån ett bra vin, men på inget sätt heller ett dåligt vin. Som sagt: högt över förväntan! Priset var tyvärr, även det, över förväntan. 1.200Rs för en flaska vin, det vill säga kring 20-25€... Väldans dyrt meda våra priser mätt. Helt okej enligt Nord-Amerikanska vinpriser, tydligen. Där ser man.
Gott var det i alla fall! :-)
Ost visste vi ju redan var vi hittade, och på samma ställe har de även goda baguetter m m.
Jag fixade ostarna, Manini vinet. (Därför är följande en återberättelse av en återberättad historia. Friheter kan ha tagits både i första och andra tagningen. ;-) ) Hon hade kommit till butiken. Tvivlat starkt på ett det lilla hålet-i-väggen, som mest skyltade med vessapapper och chips-påsar, skulle ha vin. Frågade tvivlande om saken. Försäljaren tittade lite skeptiskt på henne; hon upprepade frågan. "Kan du komma tillbaka om femton minuter," frågade han. Sagt och gjort. Efter en kvart, då hon återvände, viftade han in henne, lite åt sidan, bort från nyfikna ögon. Och presenterade tre hela flaskor att välja mellan!
Detta var högt över förväntan. Jag hade tänkt tetrapak. Eller kanske en flaska i klart glas, med en hemmasnickrad lapp fastlimmad på flaskan. Men inte! Ett vitt vin, två röda viner. En av dem en flaska chianti!
Det var långt ifrån ett bra vin, men på inget sätt heller ett dåligt vin. Som sagt: högt över förväntan! Priset var tyvärr, även det, över förväntan. 1.200Rs för en flaska vin, det vill säga kring 20-25€... Väldans dyrt meda våra priser mätt. Helt okej enligt Nord-Amerikanska vinpriser, tydligen. Där ser man.
Gott var det i alla fall! :-)
Brottningsring
Det upphör aldrig att förvåna hur många olika användingsområden ghaterna har. De används till allt. Från kremerings- och bröllopsplats (nej, inte samtidigt) till tvättsträck och pissoar. Och brottningsring, märkte vi igår då vi tittade ut från balkongen för att se vad allt ståhej handlade om. Sedan igår pågår det en, årligt återkommande, tre dagar lång brottningsturnering.
Första hejdå:et
Nu börjas det... Igår var första hejdået. Första personen jag lärt känna här, och inte kommer att träffa mer. Mer blir det nästa vecka -- och ja, sen är det ju inte långt kvar till mitt avsked till själva Banaras heller.
Tiden har allt gått snabbt. ---Samtidigt som jag så småningom börjar bli mätt på upplevelser. Ni har tagit del av många av festivalerna, ceremonierna (vad man nu ska använda för ord); det har varit en hel del, eller hur? I början kändes det som att jag kunde smälta det, ta in det hela, men nu har det blivit så mycket, så att jag bara samlar på mig -- material och minnen --; jag smälter det inte, bearbetar det inte. Tror att jag helt enkelt måste härifrån för att kunna fortsätta erfarenhetssmältningen. Så på det sättet börjar jag känna mig rätt klar med Banaras. Lite småsaker jag fortfarande har kvar på att-göra listan. Några tempel, några andra ställen. Men annars så!
Det svåra är ju just hejdå:ena. Att säga farväl åt personer man lärt känna, blivit vän med. Och veta att det är mycket möjligt att det är just ett farväl, även om man givetvis aldrig ska säga aldrig. :-)
Tiden har allt gått snabbt. ---Samtidigt som jag så småningom börjar bli mätt på upplevelser. Ni har tagit del av många av festivalerna, ceremonierna (vad man nu ska använda för ord); det har varit en hel del, eller hur? I början kändes det som att jag kunde smälta det, ta in det hela, men nu har det blivit så mycket, så att jag bara samlar på mig -- material och minnen --; jag smälter det inte, bearbetar det inte. Tror att jag helt enkelt måste härifrån för att kunna fortsätta erfarenhetssmältningen. Så på det sättet börjar jag känna mig rätt klar med Banaras. Lite småsaker jag fortfarande har kvar på att-göra listan. Några tempel, några andra ställen. Men annars så!
Det svåra är ju just hejdå:ena. Att säga farväl åt personer man lärt känna, blivit vän med. Och veta att det är mycket möjligt att det är just ett farväl, även om man givetvis aldrig ska säga aldrig. :-)
tisdag 27 november 2007
Indiskt bröllop
I söndags var vi på ett bröllop! Väldigt påkostat. Massor med folk, en buffet som minsann hette Duga.
Själv kastade jag in handduken rätt tidigt. Andra kom däremot hem kring fem på morgonen. De hade varit med om början på en ceremoni; en ceremoni med en sådan atmosfär att det helt enkelt inte var ett alternativ att smyga därifrån. Men en ceremoni som räckte i fyra timmar eller något liknande. Jo, flera hade, sa de, sovit.
Egentligen kändes det rätt likt bröllop hemma. Middag och fotografering. Utbyte av något som symboliserar äktenskapet. Ringar eller som här, som synes på bilden nedan, blommor runt halsen. Släkt och vänner.
Duga.
(Bilder tagna av Fatima, Stina, och ett av mig tror jag.)
Innan vi gick kände jag mig rätt underdressed, jämte flickorna. Men det kändes allt bättre då vi väl kommit fram. Alla kvinnor hade på sig påkostade sarees -- men det verkade som om männen helt enkelt kom i det de hade lust för i stunden. Några hade kostym. Många hade vad som såg ut som vanliga kläder. Vilket, eftersom det blir allt kallare, i många fall innebar en pullover. Hetaste mode bland män just nu! Och det skadar inte om det är lite ljusrött och, särskilt, gärna lite glittrigt också.
Själv kastade jag in handduken rätt tidigt. Andra kom däremot hem kring fem på morgonen. De hade varit med om början på en ceremoni; en ceremoni med en sådan atmosfär att det helt enkelt inte var ett alternativ att smyga därifrån. Men en ceremoni som räckte i fyra timmar eller något liknande. Jo, flera hade, sa de, sovit.
Egentligen kändes det rätt likt bröllop hemma. Middag och fotografering. Utbyte av något som symboliserar äktenskapet. Ringar eller som här, som synes på bilden nedan, blommor runt halsen. Släkt och vänner.
Eftersom bruden i o m giftermålet flyttar hemifrån, lämnar sin familj, så ska hon se ledsen ut. Att inte vara ledsen är som att säga åt familjen att man inte tycker om dem. Men ibland är det ju svårare än annars att hålla masken. (Gummen får le hur mycket han vill.)
Duga.
(Bilder tagna av Fatima, Stina, och ett av mig tror jag.)Innan vi gick kände jag mig rätt underdressed, jämte flickorna. Men det kändes allt bättre då vi väl kommit fram. Alla kvinnor hade på sig påkostade sarees -- men det verkade som om männen helt enkelt kom i det de hade lust för i stunden. Några hade kostym. Många hade vad som såg ut som vanliga kläder. Vilket, eftersom det blir allt kallare, i många fall innebar en pullover. Hetaste mode bland män just nu! Och det skadar inte om det är lite ljusrött och, särskilt, gärna lite glittrigt också.
Dev Deepawali
Ännu en ljusfestival! Som vanligt har det berättats flera olika varianter av v
ad som firas. På många ställen verkade Ganges (som ju även är en gudinna) välkomnas. Vissa sa att det var det gudomliga inom varje människa som firades. Att det var vad lyktorna symboliserade. Vi kunde i alla fall beskåda alla ljus från vattnet, under en båttur som räckte tre timmar eller så. Från Assi ghat till ghaten på andra sidan staden. Varje prick av ljus (på marken) är en liten ler-kippa med ett ljus i. Det är inte ett litet jobb att lägga ut dem alla! (Eller att plocka upp dem efteråt, för den delen.) Dagen efter, under en tidig promenad, kunde jag även se hur det under varje enskild lykta, vid ett ställe på ghaten var väggen sluttade (men det inte fanns egentliga trappsteg), fanns ett stöd av lera. Att de byggt upp det så att lyktan skulle kunna sitta rakt. Vad länge det måste ha tagit, att fixa det under alla hundratals lyktor de hade bara just vid det stället!
ad som firas. På många ställen verkade Ganges (som ju även är en gudinna) välkomnas. Vissa sa att det var det gudomliga inom varje människa som firades. Att det var vad lyktorna symboliserade. Vi kunde i alla fall beskåda alla ljus från vattnet, under en båttur som räckte tre timmar eller så. Från Assi ghat till ghaten på andra sidan staden. Varje prick av ljus (på marken) är en liten ler-kippa med ett ljus i. Det är inte ett litet jobb att lägga ut dem alla! (Eller att plocka upp dem efteråt, för den delen.) Dagen efter, under en tidig promenad, kunde jag även se hur det under varje enskild lykta, vid ett ställe på ghaten var väggen sluttade (men det inte fanns egentliga trappsteg), fanns ett stöd av lera. Att de byggt upp det så att lyktan skulle kunna sitta rakt. Vad länge det måste ha tagit, att fixa det under alla hundratals lyktor de hade bara just vid det stället!
fredag 23 november 2007
Vi mår bra!
Ifall ni inte hört -- ja, även om ni hört; DN hade i skrivande stund några rader om det, BBC hade lite mer -- så har det varit tre bombdåd i den Indiska delstaten Uttar Pradesh, alla i olika städer. En av de städerna var just Varanasi, var vi är.
Vi mår alla bra! Visste inte ens om bombdåden förrän Linda ringde och hörde om allt var väl. Även ambassaden vet att vi mår bra; de hade tydligen ringt och kollat upp med Omji. Gôtt att veta att vi ar omhändertagna. (Av pur nyfikenhet undrar jag, om Finska ambassaden ringt också? Om de vet att jag är här? Om de alls bryr sig, eller om det helt och hållet är svenska statens sak, då det är där jag är skriven? Trots att jag är finsk, inte svensk, medborgare? Ingen aning.)
Vi mår alla bra! Visste inte ens om bombdåden förrän Linda ringde och hörde om allt var väl. Även ambassaden vet att vi mår bra; de hade tydligen ringt och kollat upp med Omji. Gôtt att veta att vi ar omhändertagna. (Av pur nyfikenhet undrar jag, om Finska ambassaden ringt också? Om de vet att jag är här? Om de alls bryr sig, eller om det helt och hållet är svenska statens sak, då det är där jag är skriven? Trots att jag är finsk, inte svensk, medborgare? Ingen aning.)
Guidad rundtur, med mera.
Jag har egentligen inget att säga med det följande, jag försöker inte komma fram till någonting. Berättar bara en följetong av händelser knytna till en person.
För en dryg vecka sedan satt jag på internet-cafét (Swadha Internet). Bredvid mig satt en Indier, som emellanåt frågade mig hur han kunde göra det-eller-det, eller vad ditt-och-datt betydde.
Morgonen därpå var jag ute på ghaten för att titta på Kartik Puja; det var nog morgonen på dagen för Diwali. (Klockan var kring sju.) Samma Indier (jag kallar honom inte för detta för att vara oartig, utan för att inte använda hans namn här ifall han inte skulle gilla det, även om sannolikheten för att han skulle lära sig engelska och läsa det hela sannolikt är ytterst liten...) som jag såg på Swadha kvällen innan kommer fram. Vi pratar. Han berättar olika legender åt mig -- om Shivas två hustrur; om varför Kalis tunga hänger ute, med mera. Han säger också att han gärna skulle visa mig olika tempel i området, o s v. "Kanske det; vi får se, " svarar jag.
Några dagar senare ser jag honom igen. Han frågar på nytt om jag inte skulle vilja gå på en rundtur med honom. Tänker att han kanske vill återgälda tjänsten från Swadha, och vad är bättre än att få en guidning av någon som verkligen känner området. "Okej," tänker jag; svarar jag. Vi kommer överens om att träffas följande dag klockan nio.
Sagt och gjort. Han nämner redan då vi träffas, hur bråttom han haft hemifrån. Bor i en by, fem-sex kilometer bort. Ibland kan han ta motorcykeln, men idag var han tvungen att ta cykeln. Och eftersom han hade så bråttom, att komma till nio för att träffa mig, hann han inte äta morgonmål, fortsätter han. Det tog minst en timme. Dåliga vägar, förklarar han. Jag håller min och nickar.
Det är ingen dålig tur. Vi började med [Bankhalii Madhadep]. (Lite osäker på stavning; bland annat tycker jag det skulle passa betydligt bättre med ... Mahadev, vilket betyder `stora/mäktiga guden', och är ett vanligt namn för Shiva. Men han menade att det var så där, så då får det väl vara så, om än med reservation.) Hela byggnaden ser ut som en stor Shivalinga. Något med den påminner, tycker jag, om Lotus Temple, Baha'i templet i Delhi. Tycker materialet byggnaderna är gjorda av påminner om varandra -- det kanske inte är samma, men för mig som inte bättre vet, påminner det ;-) --; vidare är det ju det uppenbara, att båda byggnader direkt ska likna någonting. Den ena en lotus-blomma, den andra en Shivling. Det var dock inte så mysigt, som i många andra tempel, inne. Man kunde inte undgå att märka att det var just ett nytt tempel. (Kring sex år gammalt.)
Efter det gick vi till Maa Anandamayis ashram. (Anandamayi är för övrigt en mycket intressant person! Eller snarare: var. Men jag ska inte gå in på vem hon var, nu.)
Därefter gick vi till ett Jain tempel. (Även om man sällan hör om Jainismen, så är det en av världens äldsta religioner. Läs gärna mer vid länken ovan ifall ni är nyfikna; texten är dock på engelska. Kortare text på svenska här.) Fick inte ta bilder där, så tyvärr har jag inga foton att visa. En detalj där jag tyckte var intressant, är att där även fanns ett Hanuman-altare, inne i själva Jain-templet! Och det var tydligt att folk brukade komma dit för att be, "gårdskarlen" nämnde även något om dylikt.
Härefter var turen slut -- nästan. Han undrade om jag ville komma med och titta på stället han jobbade. Han väver, förklarade han. Jag var tveksam. Men tänkte att Vem vet, kanske han verkligen vill visa vad han gör, vad han sysslar med, vad hans yrke är; vem han är. Så vi gick dit. Ju närmare vi kom, desto mer fundersam blev jag. Har jag inte varit här tidigare? "Nej, det kan du inte ha varit," menar han, "Det skulle jag ha vetat om; jag jobbar ju här." Han visar snabbt några vävare, var han jobbar, men det är tydligt att det inte är det som är huvudmålet utan, givetvis: affären. Vi sätter oss ner, får varsin chai, och jag upprepar igen att jag nog varit här tidigare. "Nejnej, det kan inte vara så." Jag håller minen och nickar. Då de kunder som redan var inne hos själva försäljaren gått, är det vår tur.
Under tiden vi väntar, erbjuder han sig att köpa min telefon. Han skulle så gärna vilja ge den åt sin flickvän, som har födelsedag om en dryg vecka; det är precis en sådan som hon skulle vilja ha.
"Nämen hej broder," ropar försäljaren då vi stiger in. Visstvisst, det var samma ställe, samma försäljare (om än inte samma vävare), som förra gången jag hälsade på vävare. Tycker det är så pass komiskt, att jag faktiskt köper något den här gången. Eftersom min guide förde hit mig, så vet jag att han även kommer att få lite provision för mina inköp.
Vi går hemåt. Redan vid Jain-templet hade han börjat ta sig vid huvudet nu och då. Han gör det nu allt oftare, och grimaserar lätt emellanåt. Frågar vad jag gillar Indisk mat. Han berättar att hans favoritmat är pizza. Han har ätit det en gång. "Vet du vad pizza är?" Jag nickar. Han förklarar ändå, som för att vara på den säkra sidan, att det är sånt de har på Vaatika, pizzerian vid Ganga Mahal. Åh vad han gillar pizza, menar han.
Ju närmare vi kommer, desto svagare blir han. Väl framme, måste han sätta ner sig. Jag går upp efter pengar han ska föra till butiken; tar med ett äpple åt honom, som han bad om, och lite vatten. Känns det bättre efter vattnet? "Jo, det blir nog bra. Bara jag får sova lite. Eller äta. Jag hann ju inte äta morgonmål i morse. Och jag är så hungrig nu. Men oroa dig inte, du. Det är ju inte ditt problem. Hade ju så bråttom för att hinna till nio för att träffa dig." Jag tackar så mycket för guidturen.
(Fick, som ni ser, ett antal tilkor. Färgen på den nedre är lite annorlunda? Det är Jainernas färg. Den orange färgen ovanom, är från Hanuman-altaret i Jain-templet, och den röda färgen under den orange, är från Shiva-templet.)
Några dagar senare ser jag honom igen. Han skulle väldigt gärna visa mer tempel åt mig, bland annat Shiva Vishvanath templet inne på BHU. Kanske senare, svarar jag. (Och menar det; jag vill till det templet förr eller senare. Hellre går jag med någon som vet något, än ensam och klurar för egen maskin.) Han frågar på nytt om telefonen, om jag vill sälja den. "Min flickvän fyller om några dagar nu." Jag svarar att jag inte kan sälja den, då jag behöver den själv. Han nickar allvarligt -- inte så mycket besviket som lätt sorgset --, och säger "Okey, I'll tell her."
Han ber om hjälp för att läsa några email, och svara. Som tack för turen, om inte annat, säger att att jag gärna gör det, och vi stämmer träff på eftermiddagen. Det visar sig att en äldre kvinna som varit här, skickat honom ett mail som grattis på födelsedagen (en födelsedag han för övrigt inte nämnt åt mig, men som ska ha varit för en vecka, två, sedan), och som födelsedagsgåva erbjuder sig sponsra dels ett års skolgång åt honom, dels mat åt honom under den tiden. Dels tänker jag Hur vänligt det var (av kvinnan); dels tänker jag tanken att Vad duktig han är.
Då han tagit reda på vad kostnaderna kommer att vara, kommer vi att ses igen, och jag kommer att hjälpa honom skicka ett mail åt kvinnan med detaljer om skolgången, kostnaderna etcetera. Han berättade det här då jag träffade honom på ghaten igen, en morgon. En tidig morgon, kring sju. Kanske vägarna var extra dåliga den där dagen vi var på tempelturer. ... Jag vill inte låta alltför cynisk; vill verkligen tro att han tycker det är roligt att berätta legender, visa tempel. Men man ska ju inte vara dum! Kan man tjäna lite på att visa det, så bör man ju passa på! Det tycker jag inte man ska anklaga honom för. Men det hela blir lite komiskt, ändå; det är som ett spel man spelar -- båda två. Båda dansar kring gröten, men ingen tar upp katten på bordet. Så att säga. ;-)
För en dryg vecka sedan satt jag på internet-cafét (Swadha Internet). Bredvid mig satt en Indier, som emellanåt frågade mig hur han kunde göra det-eller-det, eller vad ditt-och-datt betydde.
Morgonen därpå var jag ute på ghaten för att titta på Kartik Puja; det var nog morgonen på dagen för Diwali. (Klockan var kring sju.) Samma Indier (jag kallar honom inte för detta för att vara oartig, utan för att inte använda hans namn här ifall han inte skulle gilla det, även om sannolikheten för att han skulle lära sig engelska och läsa det hela sannolikt är ytterst liten...) som jag såg på Swadha kvällen innan kommer fram. Vi pratar. Han berättar olika legender åt mig -- om Shivas två hustrur; om varför Kalis tunga hänger ute, med mera. Han säger också att han gärna skulle visa mig olika tempel i området, o s v. "Kanske det; vi får se, " svarar jag.
Några dagar senare ser jag honom igen. Han frågar på nytt om jag inte skulle vilja gå på en rundtur med honom. Tänker att han kanske vill återgälda tjänsten från Swadha, och vad är bättre än att få en guidning av någon som verkligen känner området. "Okej," tänker jag; svarar jag. Vi kommer överens om att träffas följande dag klockan nio.
Sagt och gjort. Han nämner redan då vi träffas, hur bråttom han haft hemifrån. Bor i en by, fem-sex kilometer bort. Ibland kan han ta motorcykeln, men idag var han tvungen att ta cykeln. Och eftersom han hade så bråttom, att komma till nio för att träffa mig, hann han inte äta morgonmål, fortsätter han. Det tog minst en timme. Dåliga vägar, förklarar han. Jag håller min och nickar.
Det är ingen dålig tur. Vi började med [Bankhalii Madhadep]. (Lite osäker på stavning; bland annat tycker jag det skulle passa betydligt bättre med ... Mahadev, vilket betyder `stora/mäktiga guden', och är ett vanligt namn för Shiva. Men han menade att det var så där, så då får det väl vara så, om än med reservation.) Hela byggnaden ser ut som en stor Shivalinga. Något med den påminner, tycker jag, om Lotus Temple, Baha'i templet i Delhi. Tycker materialet byggnaderna är gjorda av påminner om varandra -- det kanske inte är samma, men för mig som inte bättre vet, påminner det ;-) --; vidare är det ju det uppenbara, att båda byggnader direkt ska likna någonting. Den ena en lotus-blomma, den andra en Shivling. Det var dock inte så mysigt, som i många andra tempel, inne. Man kunde inte undgå att märka att det var just ett nytt tempel. (Kring sex år gammalt.)Efter det gick vi till Maa Anandamayis ashram. (Anandamayi är för övrigt en mycket intressant person! Eller snarare: var. Men jag ska inte gå in på vem hon var, nu.)
Därefter gick vi till ett Jain tempel. (Även om man sällan hör om Jainismen, så är det en av världens äldsta religioner. Läs gärna mer vid länken ovan ifall ni är nyfikna; texten är dock på engelska. Kortare text på svenska här.) Fick inte ta bilder där, så tyvärr har jag inga foton att visa. En detalj där jag tyckte var intressant, är att där även fanns ett Hanuman-altare, inne i själva Jain-templet! Och det var tydligt att folk brukade komma dit för att be, "gårdskarlen" nämnde även något om dylikt.
Härefter var turen slut -- nästan. Han undrade om jag ville komma med och titta på stället han jobbade. Han väver, förklarade han. Jag var tveksam. Men tänkte att Vem vet, kanske han verkligen vill visa vad han gör, vad han sysslar med, vad hans yrke är; vem han är. Så vi gick dit. Ju närmare vi kom, desto mer fundersam blev jag. Har jag inte varit här tidigare? "Nej, det kan du inte ha varit," menar han, "Det skulle jag ha vetat om; jag jobbar ju här." Han visar snabbt några vävare, var han jobbar, men det är tydligt att det inte är det som är huvudmålet utan, givetvis: affären. Vi sätter oss ner, får varsin chai, och jag upprepar igen att jag nog varit här tidigare. "Nejnej, det kan inte vara så." Jag håller minen och nickar. Då de kunder som redan var inne hos själva försäljaren gått, är det vår tur.
Under tiden vi väntar, erbjuder han sig att köpa min telefon. Han skulle så gärna vilja ge den åt sin flickvän, som har födelsedag om en dryg vecka; det är precis en sådan som hon skulle vilja ha.
"Nämen hej broder," ropar försäljaren då vi stiger in. Visstvisst, det var samma ställe, samma försäljare (om än inte samma vävare), som förra gången jag hälsade på vävare. Tycker det är så pass komiskt, att jag faktiskt köper något den här gången. Eftersom min guide förde hit mig, så vet jag att han även kommer att få lite provision för mina inköp.
Vi går hemåt. Redan vid Jain-templet hade han börjat ta sig vid huvudet nu och då. Han gör det nu allt oftare, och grimaserar lätt emellanåt. Frågar vad jag gillar Indisk mat. Han berättar att hans favoritmat är pizza. Han har ätit det en gång. "Vet du vad pizza är?" Jag nickar. Han förklarar ändå, som för att vara på den säkra sidan, att det är sånt de har på Vaatika, pizzerian vid Ganga Mahal. Åh vad han gillar pizza, menar han.
Ju närmare vi kommer, desto svagare blir han. Väl framme, måste han sätta ner sig. Jag går upp efter pengar han ska föra till butiken; tar med ett äpple åt honom, som han bad om, och lite vatten. Känns det bättre efter vattnet? "Jo, det blir nog bra. Bara jag får sova lite. Eller äta. Jag hann ju inte äta morgonmål i morse. Och jag är så hungrig nu. Men oroa dig inte, du. Det är ju inte ditt problem. Hade ju så bråttom för att hinna till nio för att träffa dig." Jag tackar så mycket för guidturen.(Fick, som ni ser, ett antal tilkor. Färgen på den nedre är lite annorlunda? Det är Jainernas färg. Den orange färgen ovanom, är från Hanuman-altaret i Jain-templet, och den röda färgen under den orange, är från Shiva-templet.)
Några dagar senare ser jag honom igen. Han skulle väldigt gärna visa mer tempel åt mig, bland annat Shiva Vishvanath templet inne på BHU. Kanske senare, svarar jag. (Och menar det; jag vill till det templet förr eller senare. Hellre går jag med någon som vet något, än ensam och klurar för egen maskin.) Han frågar på nytt om telefonen, om jag vill sälja den. "Min flickvän fyller om några dagar nu." Jag svarar att jag inte kan sälja den, då jag behöver den själv. Han nickar allvarligt -- inte så mycket besviket som lätt sorgset --, och säger "Okey, I'll tell her."
Han ber om hjälp för att läsa några email, och svara. Som tack för turen, om inte annat, säger att att jag gärna gör det, och vi stämmer träff på eftermiddagen. Det visar sig att en äldre kvinna som varit här, skickat honom ett mail som grattis på födelsedagen (en födelsedag han för övrigt inte nämnt åt mig, men som ska ha varit för en vecka, två, sedan), och som födelsedagsgåva erbjuder sig sponsra dels ett års skolgång åt honom, dels mat åt honom under den tiden. Dels tänker jag Hur vänligt det var (av kvinnan); dels tänker jag tanken att Vad duktig han är.
Då han tagit reda på vad kostnaderna kommer att vara, kommer vi att ses igen, och jag kommer att hjälpa honom skicka ett mail åt kvinnan med detaljer om skolgången, kostnaderna etcetera. Han berättade det här då jag träffade honom på ghaten igen, en morgon. En tidig morgon, kring sju. Kanske vägarna var extra dåliga den där dagen vi var på tempelturer. ... Jag vill inte låta alltför cynisk; vill verkligen tro att han tycker det är roligt att berätta legender, visa tempel. Men man ska ju inte vara dum! Kan man tjäna lite på att visa det, så bör man ju passa på! Det tycker jag inte man ska anklaga honom för. Men det hela blir lite komiskt, ändå; det är som ett spel man spelar -- båda två. Båda dansar kring gröten, men ingen tar upp katten på bordet. Så att säga. ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)