Jajjemen, hemma som planerat. Kring ett-tiden saktade Puja in vid porten. Tittade upp mot fönstret på andra våningen; blommor, en ny ljusstake, och en alldeles strålande, skrattande Linda. Vilken känsla att få hålla om henne igen! :-D Långa, många kramar och mycket prat bland upp-packning.
Paketet som skickades via DHL kom minst så snabbt som lovat. Då jag satt i mitt svenska nummer i mobilen, pep det till att jag hade ett meddelande på telefonsvararen: en värmländsk dialekt som mumlade något, prasslade med papper och funderade varifrån paketet egentligen var skickat. Han hittade inte varifrån paketet egentligen var, men "Någonstans ifrån Asien," avslutade han det med. De fjorton kilona var hemma en timme före jag.
Vad mycket det kändes, när jag paketerade alla presenter och klappar, när jag packade pusslade ner allt. När jag funderade hur mycket allt vägde, hur allt skulle få plats, och om allt skulle klara sig helt hem. Vad många foton det var. ---Men hur lite det sist och slutligen är. Kändes rätt så tomt, efter att ha packat upp. Hela alla tre månader utspridda längs med golvet, men ända så långt ifrån vad det hade varit. Var det slut nu?
Ville så gärna ta med Linda till Indien, genom alla grejer och alla foton. Men det gick ju inte. Indien var ju inte i min resväska. Finns väl bara en sak att göra: ta med henne dit. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar