Lucia-tåg

Som sagt, det har blivit något av en tradition att svenskarna från Ganga Mahal lussar. Så gott som sedan vi kom hit, har folk pratat om det; frågar när det är; velat ha det bekräftat att visst blir det väl av?; vissa har nynnat lite av Lucia, några sjungit några ord, flera har tipp-tapp:at.

En man som pratade med mig om det, formligen lyste i ögonen, då han blickade i fjärran och mindes. Men han hade inte ens sett det själv!, utan bara ett foto -- för åtta år sedan! Och ändå mindes han det med sån värme. Otroligt.

Ja, ni förstår ju att vi kände en viss press.

Diverse attiraljer som behövs fanns redan på plats: vita särkar; krona; t o m en stjärn(gosse)pinne och två stjärn(gosse)strutar!

Då dagen nalkades, meddelade först Fatima, sedan Victoria, att de hade feber! Kunde inte vara med. Som tur var hade förstärkning anlänt i formen av Puja och Tommie, annars hade det ju bara varit jag och Stina. x-D Valet av vem som skulle vara Lucia blev förvånansvärt enkelt; därutöver hade vi två stjärngossar och en tomte, men inga tärnor.

Började med ett genrep för kanadensarna, två av dem reste samma dag så de hann inte se oss senare, när det gällde. Kring sex på kvällen -- den tolfte, eftersom Stina och Fatima, med pojkvänner, reste vidare på dagen den trettonde (och det skulle vara på tok för tidigt att lussa den trettonde medan det fortfarande var mörkt) -- tågade vi ut. Först till Amar Bhavan, det tog kanske tio minuter att tåga dit. Det var en speciell känsla att sjunga Dagen går tunga fjät då vi gick genom Kiss och bajs -gränden, liksom det var då vi kom ut till Assi road, var trafiken och myllret la en så pass tjock ljudmatta att jag inte kunde höra varken vad Stina, framför mig, och Puja och Tommie, bakom mig, sjöng. Vilket förklarar varför vi alla sjöng på olika verser, i olika tonarter, när vi väl kom till ett lugnare område...

Därefter blev det en kort Assi-runda. Till Vijay, Harmony, "lamp-butiken", och så ett stopp på ghaten. Tyvärr har vi inga foton på det. Men det måste nog ha varit min favorit. Vi fyra, i vita särkar. På ghaten. Ljus i hår, stjärnpinne och ljus i händerna, sjungandes så gott vi kunde på diverse Lucia- och julsånger. Priceless. Tåget avslutades hos Mahant-ji vid Tulsi Ghat.

Trots att folket runtomkring pratat så mycket om det, var den vanligaste reaktionen ändå förundran då vi kom. Lucia, som hade sina händer höjda med handflatorna mot varandra, hälsades ofta med ett Namaste och en spegling av gesten (se bild på namaste-gest här). Hemma hos Vijay sjöng några av barnen med, särskilt i tipp-tapp biten av Midnatt rådet. Ett flertal fotografier togs kring ghaten.

Minst lika förvånade -- kanske mer! -- än Indierna, var nog de västerlänningar som såg oss.

Känns gôtt att kunna bjuda tillbaka; Vi har fått se så mycket av allt möjligt här. Ceremonier och ritualer, traditioner; mötts med så mycket värme och öppenhet. Inte mer än rätt att vi ger tillbaka något av oss, av våra traditioner.

Foton? Jodå, det togs några (om än, alltså, inte från ghaten). Jag har tyvärr inte fått dem ännu, så kan inte dela med mig. Men lägger upp här när jag fått. :-) Men håll inte andan i väntan: det dröjer nog tills mellandagarna, minst!