Sadhu-Santa: "Shanti Ho Ho Ho"

Manini (en av kanadensarna från nedervåningen) hade sin sista lektion med den här gruppen barn. Vidare skulle hon komma att vara borta över jul, återvända först efter nyår. Hon ville göra något särskilt med dem, och gärna något juligt eftersom den ju är annalkande. Hon frågade om jag kunde tänka mig vara julgubbe. Varför inte. :-D

Så kvällen innan tog vi lite bomull, som jag hade haft med mig hit för sårtvätt och liknande, samt snöre, lim och tejp. Så illa blev det inte, eller vad säger ni? (Se nedan.) x-D På morgonen hade vi satt 'snö' på fläktens blad, så att det skulle snöa ner när den sattes på. Samma julgran vi hade haft på Ganga Mahals lillajul i mitten på rummet. Några stora pappers-snöflingor (ni vet, såna där man gör genom att vika ihop pappret, klippa här och där, och veckla ut et voila) med levande ljus bakom. Såg riktigt fint ut!

Jag skulle komma in som en överraskning. Kruxet blev, att Manini gång efter annan ringde och bad mig komma lite senare, fem minuter blev tjugo minuter -- och hela tiden stod jag i en gränd, i full mundering (se nedan). Jag behöver säkert inte namna att folk stirrade? Barn kom och tittade, manga storögt, sprang och hämtade fler vänner att se. Vuxna stannade och tittade. Vissa verkade nästan vara lite forlägna å mina vägnar. Minns särskilt en västerländsk kvinna som gick förbi: då hon fick syn på mig slog hon genast ner sina ögon. Som om hon sett mig naken eller i någon annan kompromitterande situation. Till kruxet: gränden var jag stod och väntade i visade sig vara axis mundi för barnen i klassen. Så allt eftersom de dimpade in på klassen steg volymen på senaste skvallret: jultomten står och hänger i våran gränd!

Så de blev inte direkt förvånade, när Manini till sist ringde att "Dags!", och jag började klämta i klockan bakom deras dörr. Men de blev glada ändå. :-D Vi åt kex, chips. Julgubben hade med ljus som klappar, vi tände alla ljus -- varje person tände nästas ljus --, och önskade varandra God Jul. Alla ville ta en massa bilder. Ah, och så sjöng vi alla första versen i Midnatt råder också. De var väldigt duktiga på att snappa upp ljuden snabbt! (Säger 'ljuden', för det var ju vad det var för dem.(

Skägget funkade rätt så bra hela vägen. Mustaschen ville inte riktigt hålla, meeeen, tror inte det var så noga.
(På nedre bilden ser ni, från vänster, Mira (som gör så att Ganga Mahal känns som ett hem; hjälper Kalavati att laga mat, städar, m m); Manini; jag; Mamta (Miras dotter, hon jobbar med WLC, och har även hjälpt mig med några intervjuer); Shitansu (även han jobbar for WLC).)