Paan

När vi kom till Indien undrade vi om de hade väldigt dåliga tänder eller något, vissa av dem. De spottade nämligen titt som tätt något som närmast liknade blod. Nejdå!, det var det inte. De tuggade på paan. Se på det ungefär som snus. Tuggandet resulterar i en rödaktig vätska i munnen, som man till sist spottar ut. (Spottar man inte ut det, är magen inte längre din vän. I a f inte om du sväljer allt på en gång, och har tuggat på den starkare varianten. Har jag hört, inte erfarit.)

Förra veckan provade jag och Puja paan. Första gången (vilket är då bilderna nedan är ifrån) provade vi den paan som, fick vi senare höra, "kvinnor och barn" tuggar på. (Jodå, kvinnor tuggar allt lika mycket på paan de också, och jag tvivlar på att alla kör den mildare varianten!) Den smakade tandkräm. Smaksättningen är visst ros. Men menthol-tandkräm smakade det.

Andra gången provade vi den starkare varianten. Den var inte så stark. Som att röka en första cigarrett på morgonen ungefär, att göra det snabbt.

Idissling

Spottning

Tandkoll (Jag vill tro att färgen på tänderna inte är vargens tänder (minns ni reklamen?), utan att det är färg av paan:en. De som tuggat länge -- och då menar jag länge, med vilket jag försöker säga att Linda?: du behöver inte vara orolig -- har helt rött tandkött.)

Något jag tänkte på någon av gångerna jag tuggat paan, är att det på något sätt är passande, här, med just tuggandet. Det är nämligen så, att det samlas vätska i munnen när man tuggar. Vätska man inte vill svälja både för vad magen skulle säga om det, och för att då är det roliga slut, s a s (inget mer att tugga på, dags att jobba). Så man kan inte prata -- även om många gjort det till något av en konstform att tugga med paan i mun. T o m så, att folk vet, att tuggar man paan så varken bråkar de eller skojar med en. Det är något jag är säker på att stundom uppskattas högt, här. En stund då du inte kan prata; en stund då alla låter dig vara ifred. En stund då det bara är du och idisslandet, kanske blickandet ut över Ganges.