Bröllopet

Nog med glimtar![1], [2] Nu är det äntligen dags för bröllopsinlägget!

Fast det var ju inte tänkt att bli ett bröllop från början. Trots den långvariga förlovningen. Nej, det var dop---och bara dop---det skulle vara. Linda hade ju alltid drömt om ett vårbröllop... (Hembygdsgården var för övrigt bokad och klar för bröllop den 6 juni 2009, men då en viss fröken Niemi var väntad ett par veckor innan, beslöt vi oss för att skjuta bröllopet på framtiden.) Det var för dop vi hade bokat Kils hembygdsgård; till dop vi skickat inbjudningar.

Men så, en morgon dryga månaden innan, undrade Linda om vi skulle ha "nattamat" också, för oss och gäster, efter middagen vid hembygdsgården. "Men älskling, hör du inte vad det är vi planerar! Domkyrkan, hembygdsgården, nattamat---det här är inte ett dop, det är ett bröllop," svarade jag. Ett ögonblick av tystnad. Sedan: "Jamen -- vi gör det då!" Och så började vi kolla runt lite, hur länge det skulle ta att få en hindersprövning, er, prövad; om det skulle gå att få en präst till bägge högtiderna; skulle ringar hinna bli klara i tid; klänning!, kostym!, och så vidare.

Hindersprövningen kom på en vecka. Prästen Katarina ställde gladeligen upp på såväl dop som bröllop. Ringarna sattes på expressgraveringståget, och var klara på några veckor. Kostymen hittades smärtfritt; klänningen var det knivigare med, men det fixades det också (efter om och några men). *puh* Nu var det bara att tuta och köra!

Att inte alla visste vad som komma skulle tog udden av pressen. Det behövde inte vara så högtidligt (eller -travande); allt behövde inte vara helt perfekt (men var det ändå!). Det var ju "bara" ett dop. *fniss* Vi ville dock inte överskugga Ellens dag. Det skulle vara både-och. Så Ellen hade domkyrkan för sig själv. Vi väntade. (Och så hade ju Linda dessutom alltid drömt om ett utomhusbröllop.)

Till en början berättade vi bara åt de blivande gudmödrarna, våra systrar. Men tänkte sedan att även föräldrarna måste få vara involverade. Och tur det, annars hade nog syster och svägerska kanske haft lite väl mycket att tugga sig igenom.

Efter dopet i Karlstad domkyrka skulle alla mötas upp för tilltugg vid Kils hembygdsgård. En halvtimme efter ankomsten---hedersgästerna fortfarande frånvarande---började Patrick spela Mendelsohns "bröllopsmarsch" på akustisk gitarr---och jag och Linda tågar nerför backen, med prästen bakom oss! Samma härliga Katarina som döpte Ellen.

Och så gifte vi oss. Under eken. I solens varma strålar. Bland släkt och vänner. Med Fryken som bakgrund.

Allt var precis som vi drömt. Från årets sista sommardag till vänners skratt och tårar.

Efter var det skålar, underbart god mat, mer och mindre spontana tal och flera skålar, skratt och till och med en bröllopsvals.

---

Bilderna är tagna av mig, pappa Bertel, mamma Kerstin, svägerskan Tina, svärmor Margareta, Manne och Sofie, Kim, och Sara. Filmen är inspelad av Kerstin.

Ellen utlyser julefrid

Vid det här laget har julefriden utlysts i Åbo.

Ellen vill, sin första jul till ära, stämma in.

Ellens julefrid

Mer om julefrid kan du bl a läsa på HBL, HS, DN, Wikipedia och Turku.fi. Du kan även se julfriden utlysas i Åbo på YLE:s Areena.

Dop

Den 26 september var en alldeles extra fin dag, kanske årets sista sommardag.

Vänner och familj strålade samman från när och fjärran, för att vara med i Karlstad domkyrka, då Ellen Anna Maria Niemi döptes. Hon var så duktig; vi så stolta föräldrar.

Systrarna Linda och Tina är Ellens stolta gudmödrar, och vi hade turen att få Katarina som präst!

Bilderna ovan är tagna av mig, pappa, Kim, och Sofie.

Undrar...

... När Linda kommer att göra ett nytt inlägg? Det var ju en stund [1], [2], [3] sen hennes tidigare.

Vinter

Hösten tog slut! Nu är det vinter.

Frusen båt i kallt sken. (20 dec 2009)

I lördags på Karlstad tågstation.

Ellen väntar på att farmor och faster ska stiga av tåget.

Glad Lucia!

Årets Lucia heter Ellen! Såväl här, som där, som --- här!

En första hårklippning

Vi tyckte Ellens lugg började bli lite lång.

Så jag klippte den.

... Men allt blev bra igen.


... Frisyren också. Fast det kanske inte syns på bilden.

Höst. (3)

Hösttemat fortsätter. För vinter är det ju inte.

Pimp my Stenbro

Kan ju tycka den gör sig bäst naturell.

(De tidigare höstinläggen var (1) och (2).)

För er utan NWT

Ja, det var nära att vi också blev utan morgontidning idag. Det kanske var så att de inte hade tillräckligt många till förfogande? Hur som helst, så blev vi tilldelade en VF istället. (Fortfarande osäkra om det var i misstag, eller om vi fick den just för att det inte fanns något annat tillgängligt.) Men just idag räckte det ju inte alls till.

Som tur var damp det ner en NWT före vi hann bli riktigt irriterade. På sid 29 fanns följande:

(Klicka på den för större version!)

Vem har roligast?

Det blir allt roligare med Ellen: ju större hon blir, desto mer kan man s a s busa med henne. Ibland är det svårt att säga vem som har roligast: föräldrarna eller Ellen.

...Ifall det var oklart av videon, så vill jag bara förtydliga: Ellen hade också roligt!

Åtta år, älskling!

Vi satt nyss vid morgonmålsbordet, och så stannade Linda upp en kort stund --- kanske såg hon dagens datum i tidningen och kom på följande --- för att helt kort och koncist konstatera: "I förrgår var dagen då vi varit tillsammans i åtta år."

Hoppsan. (Mer bilder från tidigare år finner ni t ex i ett inlägg för nästan exakt ett år sedan.)

Behöver jag nämna att vi haft fullt upp på sistone?

Ellen "fyllde" förresten halvåret i förrgår också!

Stor flicka.

Åland Marathon 2009 : bilder

Patrick och jag, några minuter före start

Målgång. "Full fart."

Nöjda.

Patrick sprang också personbästa!

---

Pappa var dessvärre skadad och kunde inte delta --- men tack vare det har vi bilderna ovan.

Åland Marathon 2009

Äntligen! Äntligen ett marathon som inte faller på magbesvär; som inte faller på brist-av-ork. Äntligen ett marathon som inte faller på någonting, utan var allt fungerade som det skulle!

Till förberedelsena hörde förstås Silicea mag-tarm gel, hur knepigt och/eller motbjudande det än kan låta. (Det är det för övrigt inte. Motbjudande alltså. Det är som att dricka lite kisel uppblandat med vatten. Ja, för det är det ju.) Matintaget dagen innan bestod av två rejäla morgonmål, ett hemma och ett på Cityterminalen; en rejäl middag på färjan över; och så ett lite udda kvällsmål (se bilden till höger). Morgonmålet innan loppet var kaffe, juice, yoghurt och müsli. ---Jag äter efter devisen "normalt är bra: irritera magen så lite som möjligt".

Själva loppet startade 8.30, vilket jag några dagar innan var lite nervös över --- med tanke på morgonmål osv. Men vi åt ca två timmar innan, och det räckte till bra. Klarade även (visade sig) av att inte dricka för mycket, något jag misslyckades med bl a under mitt första marathon.

De nyinhandlade kläderna visade sig passa vädret ypperligt. Höll nog inte helt upp vid något tillfälle, men mestadels var det som en lätt dugg-dimma som hade lagt sig över Mariehamn med omnejd. Några riktiga droppar kände jag väl också av vid något skede, men det var inte många. Temperaturen kring +6. Handskarna tog jag av vid kanske 15km; pipon vid 36 --- då jag kände att lite extra uppfriskning skulle sitta fint.

På tal om uppfriskning hade jag på förhand tänkt att jag skulle låta bli förfriskningarna förutom när jag kände för det. Kan tyckas uppenbart,

men det är det inte. Vanligare är att tuta på drickadrickadricka hela tiden. Men som tidigare

nämnts, har jag upplevt det som för mycket. Nu stannade jag fyra gånger för att dricka, första gången vid 15. Perfekt. Och inte en vessapaus på hela sträckan. Underbart. (Verkligen. Ni kan inte ana...)

Resultatet blev till sist 3h34min --- personbästa med hela 22minuter. Höll ett jämnt tempo, som synes på grafen nedan. Tog varvtider vid tredjedelar: första 14km gick i 4:53 tempo; 15--28km gick i 4:53 tempo; 29--42km gick förstås lite långsammare, 5:22. I genomsnitt 5:03.

Puls och hastighet

Höjdkurva/banprofil

Karta, översikt

Karta, rutt

Åland marathon

Det är ett år sen sist. Sedan jag senast avverkade 42km i ett lopp.
Då var det i Berlin.

Det är dags igen.
Nu blir det på Åland.

Ellen var fortfarande okänd för de flesta, men vi visste om henne. Det var med andra ord rätt tidigt. Linda mådde illa. Som tur var fanns det botemedel: knäckebröd. Så morgonen loppet skulle springas vaknade jag dels av [krunks-krunks] ljud bredvid; dels av knäckebrödssmulor i sängen.

Tyvärr blir det inga knäckebrödssmulor --- inte Linda eller Ellen heller --- med den här gången. Hade gärna sett dem utefter banan, men det är kanske onödigt att utmana ett svinigt öde.

Känner mig rätt så förberedd, men ska jag vara helt ärlig så är jag inte ivrig, inte entusiastisk. Men det ska bli roligt --- att komma i mål! Vad jag försöker formulera är att jag nog ser fram emot det, men loppet har på något sätt hamnat i skymundan bland alla andra tankar jag jonglerar. (Ska försöka skriva lite om vad jag håller på med nuförtiden inom kort!)

Har sprungit mer under de senaste tre-fyra månaderna än vad jag gjort på länge. Färre morgonturer än vad jag hade tänkt; fler snabba turer än jag planerat; snabbare resultat än vad jag kunnat hoppas på. Men de snabba turerna (4:16 på knappa 7 som bäst) spelar ändå ingen roll i det här sammanhanget; marathonet är längre än så. Betydligt längre. Målet är väl det samma som sist (och åren dessförinnan): under fyra timmar. Ju mer under det, desto gladare är jag. Men nöjd, det är jag nog redan vid att lyckas avverka hela rutten.

Senaste veckan har jag också, liksom sist, druckit av Silicea mag-tarm gelen. I Berlin klarade jag mig ju utan "löparmage" --- som dessvärre plågade mig de två första marathonen. Kanske var det mag-tarm gelen; kanske var det något annat. Jag tar inga risker. Men faktiskt tror jag chanserna är goda att klara sig undan; misstänker det kyliga(re) vädret kommer att underlätta på så vis.

På tal om väder så verkar det inte bli alltför kallt (omkring +6), men lite regnsjukt. Håller tummar och tår att vi klarar oss utan nederbörden.

Något jag fick reda på den här veckan, är att startskottet går så tidigt som 8.30(!). Det sätter lite fjärilar i (löpar)magen. Just nu är tanken att stiga upp lite tidigare än annars vore nödvändigt, för att äta lite; sen kanske gå och lägga sig igen. Å ena sidan vill man vara pigg; å andra sidan vill man få något i sig förrän det är dags att springa. För mig fungerar annars devisen "ju mindre ätet, desto bättre sprunget", men det här är ju så långt, så väldigt långt, att jag inte vågar annat än att ändå äta något. ---Vilket också torde vara åtminstone delorsaker till magbesvären under de två första marathonen: jag åt och drack för mycket innan. Förra året bättrade jag mig även på den punkten. Kvällen innan en lätt middag (pasta); samma morgon ett lätt morgonmål (yoghurt, smörgås).

Runt banan --- eller nåja, snarare före och efter banan; vi springer inte tillsammans --- har jag samma trevliga sällskap som sist: pappa och Patrick. Ska bli lite roligt att åka iväg med dem också; första gången, faktiskt, just exakt denna konstellation. Synd att vi inte har mer tid. Det är iväg på lördag, tidig morgon och tillbaka söndag, sent.

Köpt lite springkläder idag också, för ändamålet. Rock, tights och mössa. En lätt mössa; annars har jag haft vanlig pipo när jag sprungit, men så här långt --- och eventuellt regnigt --- känns inte en svettig, tung pipo särskilt roligt. Likaledes gäller tightsen. Har faktiskt aldrig sprungit i sådana tidigare, alltid haft mer byxaktiga saker. Men de byxor jag har är dels gamla(!); dels kan de också bli lite tunga då det blir vått. Och så en rock. En lätt, vindtät sak, men som ändå ger lite värme. Ska testa samtliga imorgon, har jag tänkt. En lätt terrängtur efterföljt av bastu. Måste säga att jag har lite köpångest; det kändes som mycket pengar, slantar jag inte har. Men samtidigt är det fem-sex år sen jag köpte just byxor eller rock för löpning sist. (I Huddinge!) Dels var det nog dags(!); dels blir det väl inte så stora pengar ifall även dessa skulle hålla lika länge.

Det blev lite långt, det här inlägget. Men det tål ni kanske? Det blev inga bilder heller. Det klarar ni väl också av? Det blev springning --- men inte statistik. Det var väl bra?

Har ni en eller flera minuter till övers på söndag, någon gång mellan 8.30 och 12.30, så kan ni väl skänka mig och medlöparna en tanke av lyckönskan?

Höst. (2)

Ibland är det mera färggrant.

Ibland är det mindre.

Inte bara under en och samma vecka eller dag, utan under en och samma halvtimme.

Välkommen till Livet och Karlstad kommun

Häromveckan fick Ellen ett paket av Karlstad kommun. Det var lite sött. Och så tycker jag att de fick till hälsningen.

Ellen tycker faktiskt om att springa

Idag var Ellen ute och springa igen (16,6km). De första 45 minuterna sov hon sött --- trots spring i grus och dylikt (Mariebergsskogen), men sen låg hon vaken. Men hon var inte bara vaken, inte heller blott nöjd, Ellen var jätteglad.

Fotografiglad som jag är, försökte jag fånga hennes entusiasm på bild.

Som ni kan se gick det inte så där jättebra. Och varför inte? Jo för att jag stannat då jag tog bilderna. Hon formligen tjöt utav glädje så länge jag sprang, men då jag stannade för att ta bilderna, ja då var det ju inte alls lika roligt längre. Hur jag än försökte få henne att skratta, så hade hon inte lust med det. Blev det roligt igen då jag satte fart ånyo? Jajjemen.

Ville dock göra ännu ett försök att dela med mig av en faders stolthet, sin dotters löparglädje, så jag provade filma. Ju högre hastighet, desto gladare Ellen --- men också desto skakigare film, förstås. Så ni kanske inte får ut så mycket av de första sekunderna; förutom mina flåsningar då, alltid något. Men sen kan ni kanske få syn, kanske höra henne, så ni får en aning om hur glad våran lilla Ellen är utav att springa. Men då det syns tydligare har jag ju också saktat in lite, för att kunna hålla kameran mer stadigt...

Fredagspussar!

Oi voi, på radion igen

Värmlänningar har ju vid ett flertal tillfällen tidigare ([1], [2], m fl; inte nämnt det varje gång :-P ) blivit utsatta av min finska i radio. Tidigare i veckan fick de även smaka på min svenska.

Texten är utspridd lite här och där; första bilden från "Honung"; andra ifrån "Det Finska Värmland". Namnet blev inte riktigt rätt på alla ställen, menmen. Rösten är ju min oberoende vad de kallar den; nunan likaså. ;-)

Lyssna på det kan du göra här, så länge det finns uppe. Och även efter det, eller nu direkt, så kan du höra det direkt här på sidan (längst ner).

---

Gah. Det är så otillförlitligt att lägga upp saker på nätet. :-/ Tjänster kommer; tjänster går, ja ingenting består. BooMP3 som jag använde sist för att lägga upp radiosnutten verkar ju inte fungera längre. Försöker få det att fungera, och uppdaterar såväl den här som den andra sidan då det väl är gjort; om jag hittar något vettigt sätt att göra det på.

...

Så. Det fick bli esnips. Få se hur länge de fungerar som det ska... *suck*

Höst.

Mera grafer!

Eftersom detta med grafer verkar vara så uppskattat ([1], [2], [3]), så tänkte jag bjuda på några till! Men den här gången handlar det inte om grafer om löpning, utan om bloggen.

Tyckte nämligen det var så fascinerande att se hur många fler det kom då Linda skrev sina inlägg ([4], [5]). Titta här, detta är fr o m 9 augusti till 8 september. Gröna prickar är dagar då jag gjort inlägg; bruna är då det är Linda som hållit i pennan.

Lite roligt är också att se vilka ni är!, eller åtminstone var ni sitter då ni läser detta. Här är besökare uppdelat på först land, sedan stad.

Sen kan man ju också titta lite på varifrån ni hittat hit; som synes hittar de flesta av er hit ifrån Facebook. Samtidigt är det ett ansenligt antal som hittar hit ifrån Fatimas blogg! Roligt. :)

Att det mest populära inlägg under den senaste månaden var Lindas första, "Plötsligt händer det", behöver jag säkerligen inte nämna; det förstår ni redan. Sen är övriga populära inlägg en historia för sig --- något jag kanske återkommer till vid tillfälle! Men jag tror att ni känner er mätta på grafer och tabeller just nu.

Toker

En sallad att längta efter

För ganska precis ett år sedan åkte vi på vår allra första semester tillsammans, jag och Krisse. Efter drygt åtta år var jag äntligen tillbaka på Irland! I hällande regn vallade jag runt Krisse i Dublin, hjärtat bankade hårt och det var som att träffa en gammal kärlek på nytt - allt kändes så bekant och så "hemma", samtidigt lite märkligt, så som det kan vara när man har en "ny" kärlek vid sin sida. Var vi än gick kastades jag tillbaka i tiden, minnena flödade och jag sög i mig allt som var runt omkring - allt som var välbekant och allt som hade förändrats. Det visade sig vara ganska mycket som inte riktigt var som då, för 8 år sedan.

Även om det här var vår resa, där vi skulle uppleva och upptäcka tillsammans, så var jag ju självklart tvungen att visa mina pärlor. "Åh, där brukade jag och Lisa äta dom mest fantastiska frukostarna på lördagarna", "På den dörren ska man knacka på när man är på väg hem på natten, man beställer "Coffee" och får en mycket spetsad kopp kaffe, en gång när jag och Sara var där...", "Här är stans bästa italienska, och varje gång jag kom...", "Där jobbade jag och S och R". Runt varje hörn öppnade sig en ny räcka av minnen, dofter och känslor.

En av de mest skimrande pärlor i mitt Dublin där jag brukade hänga, var The Winding Stair. I entréplan en murrig bokaffär, och uppför en vindlande trappa - café och antikvariat i två våningar. Stora fönster vette ut mot floden Liffey och Ha'Penny Bridge, som oftast sågs genom ett stilla regn. Hyllor med andra-hands-böcker. Cigarrettröken låg tung och allsköns jazz spelades. Alltid spännande samtal över en kopp kaffe. Ett sant tillhåll för konstnärer, författare, musiker och vanliga dödliga.

När vi blivit tillräckligt blöta och hungriga, begav vi oss dit. Jag hade förstås målat upp T.W.S. för Krisse, och vi såg båda fram emot en kopp varmt té och något att äta. Vi gick in i bokaffären och direkt till vänster... Men vart tusan var trappen upp? Visst var det 8 år sedan sist, men så fel kunde jag väl inte minnas? Eller? Vi gick ut igen. Bredvid bokaffären fanns en dörr, med en skylt om att här, här gick man in. Uppför trappen gick vi, det var till tredje våningen vi skulle, berättade jag lätt flåsande, för där är bäst utsikt, och ja, det var där jag brukade hänga. För att komma dit är man tvungen att gå in i andra våningens rum, och sedan vidare uppför trappan. Men när vi öppnade dörren mötte oss något helt annat än den bild jag nyss målat upp...

Små dukade bord, vinglas, levande ljus, en hel vägg fylld av viner, servitörer i långa vita förkläden - min lite oslipade pärla hade förvandlats till en fancy restaurant! Lite ursäktande frågade vi om det fortfarande var café på våning ovan. Nej, fick vi veta. Ett par år tidigare hade cafét gjorts om till restaurang. Själva känslan, själen fanns faktiskt kvar, den fanns utan tvivel kvar i väggarna. Men det var inte längre en kopp té och en soppa eller macka som gällde, och om så - definitivt inte i den prisklassen som jag varit van vid.

Men när vi nu ändå var där, och på semester till råga på allt, skulle vi då ändå inte unna oss? Sagt och gjort. Vi slog oss ner vid ett litet bord, fick menyn, och bestämde oss båda ganska snabbt för en rödbetssallad. Jamenherregud, vad gott det var! Att getost och rödbetor är en perfekt kombination är ju inget nytt, men det här var ju något helt utöver det vanliga. Vi njöt av varje tugga och betalade den saftiga notan utan att ens lyfta på ögonbrynen.

Att saker och ting förändras behöver ju inte alltid vara till det sämre. Visst hade det varit roligt att kunna visa Krisse "mitt" Winding Stair. Men nu fick vi istället uppleva något nytt tillsammans, få ett eget minne att bära med oss. En ny sallad att längta efter.

Getost- och rödbetssallad
Winding Stair Style

Kokta rödbetor
Machésallad
Späd rödbetsblast
Getost
Gröna vindruvor
Valnötter
Ett ringlande varv med honung

The Winding Stair är numera med i Michelin Guide for Ireland
och rekommenderas varmt!

Augustispring

Augusti har varit en rätt bra springmånad. Har blivit t o m fler kilometer än vad det blev i april. Närmare bestämt 156km.

Det har dock inte blivit så många springturer, så medeldistansen den här månaden är så lång som 14,2km. ---Att jämföra med nästlängsta medeldistansen per månad 2009: 10,2 (april); längst 2008: 11,8km (september); längst 2007: 13,5km. 2006 hade jag dock två månader med över 15km som medeldistans. (Och, kan väl också nämnas, att under en av de två månaderna, juni var totalantalet kilometer uppe i 246km!)

Hastigheten har dessvärre inte varit mycket att tala om. 5:05 i medeltal. Snabbaste sträckan var en på 10km, avverkat i ett tempo på 4:36.

Ömansmilen nämnde jag tidigare.

Utöver det kan nämnas att det blivit en hel del sprunget med barnvagn. Längst blev det i Finland, tillsammans med farfar. Då var vi ute i 18,2km. Ellen sov sött under så gott som hela turen. Kanske det var tryggt att slumra tills ett stadigt vagnrullande i ackompanjemang av ett lika taktfast snarvlande.

Längst den här månaden var en tur på 24km. Varför jag ändå nämner den, var att det var direkt på morgon, före morgonmål. Jag inbillar mig att långa turer på fastande mage kan vara bra träning inför marathon. Närmare bestämt, inför de sista 10 av ett marathon.

---

Graferna som vanligt gjorda med Polaring.