Ellen tycker faktiskt om att springa

Idag var Ellen ute och springa igen (16,6km). De första 45 minuterna sov hon sött --- trots spring i grus och dylikt (Mariebergsskogen), men sen låg hon vaken. Men hon var inte bara vaken, inte heller blott nöjd, Ellen var jätteglad.

Fotografiglad som jag är, försökte jag fånga hennes entusiasm på bild.

Som ni kan se gick det inte så där jättebra. Och varför inte? Jo för att jag stannat då jag tog bilderna. Hon formligen tjöt utav glädje så länge jag sprang, men då jag stannade för att ta bilderna, ja då var det ju inte alls lika roligt längre. Hur jag än försökte få henne att skratta, så hade hon inte lust med det. Blev det roligt igen då jag satte fart ånyo? Jajjemen.

Ville dock göra ännu ett försök att dela med mig av en faders stolthet, sin dotters löparglädje, så jag provade filma. Ju högre hastighet, desto gladare Ellen --- men också desto skakigare film, förstås. Så ni kanske inte får ut så mycket av de första sekunderna; förutom mina flåsningar då, alltid något. Men sen kan ni kanske få syn, kanske höra henne, så ni får en aning om hur glad våran lilla Ellen är utav att springa. Men då det syns tydligare har jag ju också saktat in lite, för att kunna hålla kameran mer stadigt...