En sallad att längta efter

För ganska precis ett år sedan åkte vi på vår allra första semester tillsammans, jag och Krisse. Efter drygt åtta år var jag äntligen tillbaka på Irland! I hällande regn vallade jag runt Krisse i Dublin, hjärtat bankade hårt och det var som att träffa en gammal kärlek på nytt - allt kändes så bekant och så "hemma", samtidigt lite märkligt, så som det kan vara när man har en "ny" kärlek vid sin sida. Var vi än gick kastades jag tillbaka i tiden, minnena flödade och jag sög i mig allt som var runt omkring - allt som var välbekant och allt som hade förändrats. Det visade sig vara ganska mycket som inte riktigt var som då, för 8 år sedan.

Även om det här var vår resa, där vi skulle uppleva och upptäcka tillsammans, så var jag ju självklart tvungen att visa mina pärlor. "Åh, där brukade jag och Lisa äta dom mest fantastiska frukostarna på lördagarna", "På den dörren ska man knacka på när man är på väg hem på natten, man beställer "Coffee" och får en mycket spetsad kopp kaffe, en gång när jag och Sara var där...", "Här är stans bästa italienska, och varje gång jag kom...", "Där jobbade jag och S och R". Runt varje hörn öppnade sig en ny räcka av minnen, dofter och känslor.

En av de mest skimrande pärlor i mitt Dublin där jag brukade hänga, var The Winding Stair. I entréplan en murrig bokaffär, och uppför en vindlande trappa - café och antikvariat i två våningar. Stora fönster vette ut mot floden Liffey och Ha'Penny Bridge, som oftast sågs genom ett stilla regn. Hyllor med andra-hands-böcker. Cigarrettröken låg tung och allsköns jazz spelades. Alltid spännande samtal över en kopp kaffe. Ett sant tillhåll för konstnärer, författare, musiker och vanliga dödliga.

När vi blivit tillräckligt blöta och hungriga, begav vi oss dit. Jag hade förstås målat upp T.W.S. för Krisse, och vi såg båda fram emot en kopp varmt té och något att äta. Vi gick in i bokaffären och direkt till vänster... Men vart tusan var trappen upp? Visst var det 8 år sedan sist, men så fel kunde jag väl inte minnas? Eller? Vi gick ut igen. Bredvid bokaffären fanns en dörr, med en skylt om att här, här gick man in. Uppför trappen gick vi, det var till tredje våningen vi skulle, berättade jag lätt flåsande, för där är bäst utsikt, och ja, det var där jag brukade hänga. För att komma dit är man tvungen att gå in i andra våningens rum, och sedan vidare uppför trappan. Men när vi öppnade dörren mötte oss något helt annat än den bild jag nyss målat upp...

Små dukade bord, vinglas, levande ljus, en hel vägg fylld av viner, servitörer i långa vita förkläden - min lite oslipade pärla hade förvandlats till en fancy restaurant! Lite ursäktande frågade vi om det fortfarande var café på våning ovan. Nej, fick vi veta. Ett par år tidigare hade cafét gjorts om till restaurang. Själva känslan, själen fanns faktiskt kvar, den fanns utan tvivel kvar i väggarna. Men det var inte längre en kopp té och en soppa eller macka som gällde, och om så - definitivt inte i den prisklassen som jag varit van vid.

Men när vi nu ändå var där, och på semester till råga på allt, skulle vi då ändå inte unna oss? Sagt och gjort. Vi slog oss ner vid ett litet bord, fick menyn, och bestämde oss båda ganska snabbt för en rödbetssallad. Jamenherregud, vad gott det var! Att getost och rödbetor är en perfekt kombination är ju inget nytt, men det här var ju något helt utöver det vanliga. Vi njöt av varje tugga och betalade den saftiga notan utan att ens lyfta på ögonbrynen.

Att saker och ting förändras behöver ju inte alltid vara till det sämre. Visst hade det varit roligt att kunna visa Krisse "mitt" Winding Stair. Men nu fick vi istället uppleva något nytt tillsammans, få ett eget minne att bära med oss. En ny sallad att längta efter.

Getost- och rödbetssallad
Winding Stair Style

Kokta rödbetor
Machésallad
Späd rödbetsblast
Getost
Gröna vindruvor
Valnötter
Ett ringlande varv med honung

The Winding Stair är numera med i Michelin Guide for Ireland
och rekommenderas varmt!