torsdag 27 augusti 2009

Plötsligt händer det

Vi har ropat på varandra ett par veckor nu, ja ända sedan Finlandsvisiten faktiskt. Fipplat med kameror. "Nu gör hon det, nu gör hon det!" Men icke. "Men NU då?!" Nähä. Trots att det har känts som att det är fem före, så har de där fem tickat oändligt långsamt.

Men så i morse. Ätit frukost. Morgontoaletten avklarad och därefter den sedvanliga luftningen på vardagsrumsgolvet. Jag är på väg in i duschen när Krisse ropar kort och högt, med lite darr på stämman "LINDA!" Och jag vet att nu, NU har det hänt!

Och tänka sig. Utan våra vakande ögon har vår dotter vänt sig från rygg till mage för allra första gången! Nu ligger hon där med huvudet högt och med en blick som säger "Jag kan faktiskt själv! Jag klarar mig faktiskt själv utan era påhejningar!" Modern och fadern konstaterar med ögonen lätt fuktiga och hjärtan som nästan sprängs av stolthet att ja, älskade lilla Ellen, det kan du!