torsdag 22 oktober 2009

Åland marathon

Det är ett år sen sist. Sedan jag senast avverkade 42km i ett lopp.
Då var det i Berlin.

Det är dags igen.
Nu blir det på Åland.

Ellen var fortfarande okänd för de flesta, men vi visste om henne. Det var med andra ord rätt tidigt. Linda mådde illa. Som tur var fanns det botemedel: knäckebröd. Så morgonen loppet skulle springas vaknade jag dels av [krunks-krunks] ljud bredvid; dels av knäckebrödssmulor i sängen.

Tyvärr blir det inga knäckebrödssmulor --- inte Linda eller Ellen heller --- med den här gången. Hade gärna sett dem utefter banan, men det är kanske onödigt att utmana ett svinigt öde.

Känner mig rätt så förberedd, men ska jag vara helt ärlig så är jag inte ivrig, inte entusiastisk. Men det ska bli roligt --- att komma i mål! Vad jag försöker formulera är att jag nog ser fram emot det, men loppet har på något sätt hamnat i skymundan bland alla andra tankar jag jonglerar. (Ska försöka skriva lite om vad jag håller på med nuförtiden inom kort!)

Har sprungit mer under de senaste tre-fyra månaderna än vad jag gjort på länge. Färre morgonturer än vad jag hade tänkt; fler snabba turer än jag planerat; snabbare resultat än vad jag kunnat hoppas på. Men de snabba turerna (4:16 på knappa 7 som bäst) spelar ändå ingen roll i det här sammanhanget; marathonet är längre än så. Betydligt längre. Målet är väl det samma som sist (och åren dessförinnan): under fyra timmar. Ju mer under det, desto gladare är jag. Men nöjd, det är jag nog redan vid att lyckas avverka hela rutten.

Senaste veckan har jag också, liksom sist, druckit av Silicea mag-tarm gelen. I Berlin klarade jag mig ju utan "löparmage" --- som dessvärre plågade mig de två första marathonen. Kanske var det mag-tarm gelen; kanske var det något annat. Jag tar inga risker. Men faktiskt tror jag chanserna är goda att klara sig undan; misstänker det kyliga(re) vädret kommer att underlätta på så vis.

På tal om väder så verkar det inte bli alltför kallt (omkring +6), men lite regnsjukt. Håller tummar och tår att vi klarar oss utan nederbörden.

Något jag fick reda på den här veckan, är att startskottet går så tidigt som 8.30(!). Det sätter lite fjärilar i (löpar)magen. Just nu är tanken att stiga upp lite tidigare än annars vore nödvändigt, för att äta lite; sen kanske gå och lägga sig igen. Å ena sidan vill man vara pigg; å andra sidan vill man få något i sig förrän det är dags att springa. För mig fungerar annars devisen "ju mindre ätet, desto bättre sprunget", men det här är ju så långt, så väldigt långt, att jag inte vågar annat än att ändå äta något. ---Vilket också torde vara åtminstone delorsaker till magbesvären under de två första marathonen: jag åt och drack för mycket innan. Förra året bättrade jag mig även på den punkten. Kvällen innan en lätt middag (pasta); samma morgon ett lätt morgonmål (yoghurt, smörgås).

Runt banan --- eller nåja, snarare före och efter banan; vi springer inte tillsammans --- har jag samma trevliga sällskap som sist: pappa och Patrick. Ska bli lite roligt att åka iväg med dem också; första gången, faktiskt, just exakt denna konstellation. Synd att vi inte har mer tid. Det är iväg på lördag, tidig morgon och tillbaka söndag, sent.

Köpt lite springkläder idag också, för ändamålet. Rock, tights och mössa. En lätt mössa; annars har jag haft vanlig pipo när jag sprungit, men så här långt --- och eventuellt regnigt --- känns inte en svettig, tung pipo särskilt roligt. Likaledes gäller tightsen. Har faktiskt aldrig sprungit i sådana tidigare, alltid haft mer byxaktiga saker. Men de byxor jag har är dels gamla(!); dels kan de också bli lite tunga då det blir vått. Och så en rock. En lätt, vindtät sak, men som ändå ger lite värme. Ska testa samtliga imorgon, har jag tänkt. En lätt terrängtur efterföljt av bastu. Måste säga att jag har lite köpångest; det kändes som mycket pengar, slantar jag inte har. Men samtidigt är det fem-sex år sen jag köpte just byxor eller rock för löpning sist. (I Huddinge!) Dels var det nog dags(!); dels blir det väl inte så stora pengar ifall även dessa skulle hålla lika länge.

Det blev lite långt, det här inlägget. Men det tål ni kanske? Det blev inga bilder heller. Det klarar ni väl också av? Det blev springning --- men inte statistik. Det var väl bra?

Har ni en eller flera minuter till övers på söndag, någon gång mellan 8.30 och 12.30, så kan ni väl skänka mig och medlöparna en tanke av lyckönskan?