Ömansmilen

En spännande rutt att springa, vid Frykstahöjden i Kil, är Ömansmilen.

För att undvika onödigt skrivande kopierar jag mig själv ifrån ett annat sammanhang:

Det var höst. Det blev mörkt. Insåg jag hade påbörjat mitt andra varv, dvs inte hittat utvägen. Vid det här laget omkring 15km sprunget. Försöker finna väg genom skogen, men förstår rätt snabbt det är en dålig idé. Hör skott i skogen. Det är ännu mörkare. Hundskall. Riktigt mörkt nu. Kan det vara älgjakt? Ser de mig? Med stegrande puls trots lunkande takt springer jag tillbaka. Eller vart det nu är. Hittar en väg. Höger, vänster? Vänster. En kilometer senare: vägen är slut. Bara att vända. Höger. Men hoppet glöder; det är ju en väg. Endera änden av den måste ju leda någonstans.

Det gjorde den. Hittade Kil till slut. Det här var fyra år sen. Min första 25km tur. :) Då som nu sprang jag både till och från slingan, men idag blev det in alles bara 19,7km; bara Ömans"milen" i sig, något mellan 12 och 14. ;-)

Sprang den igen helt nyligen, för tredje gången. Tänkte passa på och ge en karta över den. Eller ja, över hur jag sprang den denna gång i alla fall. Särskilt slutet har nog varit olika varje gång jag sprungit den. (Men vilse var jag bara första gången.)

Den börjar vid Frykstastugan (ovan). Och fortsätter sen så här:

Tyvärr var den lite sönderkörd av motocross eller dylikt, och tillräckligt blöt och träckig för att man måste sakta ner och välja var man sätter fötterna. Ett och annat träd måste man över/under också. Men till 90% väl utmärkt, och en rätt underhållande bana!

Rekommenderas varmt!, men kanske inte när det är alltför mörkt. Eller alltför blött. Och det lönar sig att plocka med stora lokalsinnet, inte det lilla.

Hur lång Ömansmilen är vågar jag inte uttala mig om närmare, utan nöjer mig med att säga "minst 10 km".