torsdag 17 november 2011

Ultraintervaller avklarade!

I lördags var det dags för ultraintervallerna. 80km in alles, fördelade på åtta stycken pass á 10km. Och det gick vägen! Även om tiden var beskedlig: sammanlagt 08:38:21, och en 32:a plats bland de 38 som klarade av alla åtta intervaller.

De enskilda intervallerna avklarades som följer.

Km Tid Tempo Kcal
80 08:38:21 6:29min/km 5173
00-10 00:53:11 5:19 min/km 634
10-20 00:58:05 5:48 min/km 678
20-30 01:02:32 6:15 min/km 649
30-40 00:59:18 5:56 min/km 649
40-50 01:04:41 6:28 min/km 741
50-60 01:15:22 7:32 min/km 617
60-70 01:22:58 8:18 min/km 505
70-80 01:02:14 6:13 min/km 700

Att tiden inte blev bättre gör ingenting alls. Är bara glad över att ha klarat av alla åttio kilometer. Förra året avbröt jag som bekant efter 60km. Dels på grund av att knät protesterade något väldeliga; dels på grund av att motivationen tröt rätt rejält.


Tack till twittrarna! Annars hade detta stycke haft sin naturliga plats längre ner, ja längst ner hade jag tänkt. Men insåg sen att ni ju är vana att sluta läsa efter 140 tecken, så jag gör säkert bäst, med tanke på hur långt inlägget till slut blev, i att omnämna er redan här. :o)

För jag måste tacka er. Ni var helt fantastiska! Hade ett så stort stöd i er, med alla hejarop och peppande tweets. Ett stort tack! Ert stöd var en del till att jag orkade hela vägen.


Detaljerna: ute i spåret. Hade satt larm ca. 20 minuter inför varje intervall. Kl 23.40 ringde klockan första gången. Väntade tills någon minut efter midnatt -- för att få samtliga intervaller inom samma dygn, och sprang så iväg. Lambergstjärn runt, runt. Förvånansvärt många var uppe den tiden. Färre kl 03.

Segt, segare, segast. Ska jag vara ärlig kändes inte benen särdeles pigga den här gången ens vid de första tio kilometrarna. Tiderna, de började långsamt och saktade ner allt mer efter det. Intervall nr. 2 innehöll dock både knytning av skosnören och, hrm, buskagepaus. (Hellre kl. 03 på natten än kl. 15 på dagen!) Pausade givetvis inte klockan under någon av avstanningarna -- är det tävling så är det! Man gör vad man måste, men tiden rinner iväg.

Är möjligt att det sega tempot orsakades av att börja springa mitt på natten. Att kroppen inte var vaken eller ville vakna. Men upplägget att börja vid midnatt var ändå bättre än tidigare, då första passet var 06 på morgonen -- men sista så sent som 03 på natten. Nu var jag klar vid 21, och kunde pusta ut efter det.

Var jag sprang. Lite varstans. Men mest kring Lambergstjärn. Särskilt under de nattliga strapatserna kändes det som ett bra ställe. Upplyst hela vägen; lugnt område; nära hem. Det var den enda planen jag hade på förhand. Kom att variera lite; till Borgmästarbron, Sundstatjärn, med mera. Provade även Gubbholmsbron omkring 40km eller så, men fann att även den lilla terrängen var jobbigare att springa i än vad det var värt.

Vidare begränsades urvalet av att jag ville ha så flackt som möjligt. Även om det inte är särdeles kuperat här, så i det här sammanhanget märks varenda höjdmeter -- inte minst efter att en marathondistans redan avverkats. Alltså så lite upp och ner som möjligt. På många ställen finns det upptrampade stigar längsmed cykelvägarna. Dessa sprang jag på ibland, men asfalt i sig var inget problem. Det gjorde inte mer ont där än annastans, men var skönt som omväxling. (Men redan Gubbholmsterräng var alltså för mycket.) Helst skulle rutterna heller inte innehålla trafikövergångar -- då detta var en tävling pausade jag inte klockan vid något tillfälle. Att vänta på grön gubbe eller dylikt var inte ett alternativ.

Närmast att avbryta. Fram till ca. 55 kilometer sprunget rullade det på i sakta mak. Kände av knät redan lite innan, men inget värre. Vid 55km började det dock säga ifrån på skarpen. Pressade lite, men då smärtan tilltog valde jag att gå. Här var jag som närmast att avbryta. Tänkte tanken att stänga av klockans tidtagning, men förmådde ändå inte göra det. Tog emot. Inte nog med att jag inte fullföljt samtliga intervaller den här gången heller, jag skulle dessutom avbryta tidigare än vid det förra försöket! Nej; det ville jag inte. Så jag lät klockan ticka på medan jag gick. Gjorde några ansatser till jogg, men på det stora hela gick jag resten av den intervallen (50-60). Väl hemma bestämde jag mig för att fortsätta. Jag går de resterande två, om så krävs! Den här gången vill jag inte avbryta. Den här gången ska jag fixa alla 80.

Så när klockan ringde igen, för start kl 18 gick jag ut. Hela intervallen gick jag, om än så raskt jag kunde. Tempot blev också därefter, 8:18 min/km. Försökte springa några gånger, men tvungen att avbryta efter bara någon meter. Det gick helt enkelt inte. Det gjorde för ont, och sättet jag "sprang på" var inte särdeles mycket snabbare än vad jag klarade av då jag gick. Så fortsatte gå.

Inför sista intervallen, kl 21, var jag förberedd att gå även hela den -- men till min förvåning tog det inte lika sjukt längre. Det gick att ta inte bara ett eller två springsteg, utan jag kunde springa så gott som hela intervallen! Och vilken känsla det var! Att inte bara klara av alla åttio kilometer, utan att dessutom kunna springa de sista 10. Hade ett enda stort leende på läpparna under samtliga steg av de sista 10km. En vinnares leende. Faktiskt var tempot också det fjärde snabbaste av de åtta (6:13 min/km).

Thumbs up!
Thumbs up! (Bidrag till Fotosöndag, tema uniform.)


Detaljerna: mellan intervallerna. Då sov jag. Åt och sov. Drack. Hade bunkrat upp med återhämtningsdrickor, bars, nötter, juice, bröd och annat. Var mån om att börja äta redan efter den första intervallen, även om jag inte var särdeles hungrig. Tror det var en av de misstag jag gjorde gången innan; att inte äta tillräckligt.

Tryckte i mig vätska och näring, medan passet laddades upp till jogg.se. Sen sova. Den rytmen åtföljdes inte bara under nattens intervaller, utan även senare på dagen. Tydligen blir man rätt trött av att springa på det viset. :)

Vis av förra årets ultraintervaller, hade jag även satt fram hela min löpningsgarderob -- att sätta på sig blöta träningskläder är inte en särdeles positiv motiveringsfaktor. Men tack vare det torra vädret och låga tempot krävdes det inte så många rockar och byxor; bara det undre lagret som det gick åt flera avbyten utav. På tal om munderingen, så var det för övrigt i de vanliga springskorna jag löpte. Inte Fivefingersen. Tror inte jag klarat av det. Ännu. Kanske nästa gång?

Färdigsprungen hade jag bara gått ner ca. två kilo, så rätt bra måste jag ändå klarat av att äta och dricka.


Efteråt har det gått bra! Idag, fem dagar senare, känner jag inte av ultraintervallerna över huvudtaget. Ja, det gjorde jag inte i förrgår heller, för den delen. Och igår var jag ute och sprang för första gången efter dem. Gick bra! Inga problem. Men tog det lugnt, och blev inte längre än 5km.


Tack Linda! Och Ellen. För att ni gav mig tiden att utföra även detta stôlleprov. Att jag kunde ta mig en hel dag bara för springning. Till någon nytta eller annan glädje var jag inte den dagen...