Formdal

Tre veckor sedan sprang jag Stockholm Marathon. Tyckte formen började infinna sig rätt bra inför loppet.

Fram tills veckan innan.

Måhända var det provrättnings- och betygssättnignsbonanzat som inföll just veckan innan, eller något annat som orsakade det --- men resultatet var i a f förkylning och sjukt i nacken. Nackspärrsvarning på det sistnämnda. Lyckades kurera nacken rätt bra, lite allt eftersom. Värme och massage och Voltaren och tänjning och, ja, allt vad jag kunde komma på. Och det hjälpte. Ja det kändes t o m bra. (Förutom förkylningen, men strunt i det.) Ännu dagen innan. Men sen var det dels tågresa; dels bärande på väska; dels sovande på soffa. Och morgonen därpå, dagen för själva löpningen, ja då var det inte bara sjukt i nacken längre, då var det Hej nackspärr!

Så med det i åtanke hade jag inte längre några ambitioner på att springa ett snabbt lopp. Tur man bara behöver se framåt. Det blev 3:38. Bra så.

Återhämtningen efteråt kändes dock bra! Så jag sprang på rätt bra. Väl blivit en 60km eller något sånt, senaste tre veckorna. Alltså de tre veckorna direkt efter Stockholm.

Nu är det bara 40 minuter kvar till Karlstad Stadslopp. Och jag har tidigare i veckan insett att jag borde nog tagit det lite lugnare efter maran. Benen är nämligen sämre nu än vad de var en vecka efter de 42 kilometrarna. *stön* Borde ha vetat bättre. Men det kändes ju så bra. Och upplevde inte att jag tog ut mig, att jag inte kunde göra det, på marathonet.

Nåväl. Det kommer fler år. Fler marathon. Fler stadslopp.