Vikten ska börja närma sig 600g; längden 22cm.
Bara en vecka kvar nu, tills det skulle kunna vara möjligt för barnet att klara sig utanför mamman; också en slags trygghetsgräns. Vidare en gräns, verkar det som, efter vilken barnmorskor och dylika tar en mer på allvar. Åtminstone har vi hittills ofta mötts av en mer cynisk inställning: "Det är bara att ta det lugnt; vi skulle ändå inget kunna göra om något var fel." Något som kanske inte alltid är det allra mest lugnande att göra, hur sant det än må vara.
Linda har vid några tillfällen känt sig orolig nog för att ringa dem --- senast i fredagsnatt (sorry). Hoppas det inte ska behövas igen på läääää-änge.
Bilderna från nätet börjar bli lite tröttsamma; dags för the real thing. Magen.
men herregud vad fort det går, jag hänger inte med!!! :)
SvaraRaderaÄn så länge känns det rätt långsamt. Det sagt, så har det gått bara snabbare och snabbare, månad för månad.
SvaraRaderaFörsta tretton veckorna gick ju f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t segt.
Tänker att om tidskänslan fortsätter att accelerera, så är det maj på nolltid. :)
I inlägget skriver du om lillingen som henne. Ska man tolka in massa i det ?
SvaraRaderaNej, det ska man inte! För jag skriver lika ofta om lillingen som honom. I det förra baby-inlägget bestämde jag mig för att använda "han" och "hon" om vartannat, för det blev för bökigt att skriva han/hon varje gång. Och ville inte bestämma mig för antingen "han" eller "hon", eftersom vi inte vet vilkendera det är.
SvaraRaderaSka man tolka in något i det att du missade "han" och bara såg "henne"? ;-) (Särskilt som det i det här inlägget var två st han men bara ett hon.) *fniss*