En sallad att längta efter

För ganska precis ett år sedan åkte vi på vår allra första semester tillsammans, jag och Krisse. Efter drygt åtta år var jag äntligen tillbaka på Irland! I hällande regn vallade jag runt Krisse i Dublin, hjärtat bankade hårt och det var som att träffa en gammal kärlek på nytt - allt kändes så bekant och så "hemma", samtidigt lite märkligt, så som det kan vara när man har en "ny" kärlek vid sin sida. Var vi än gick kastades jag tillbaka i tiden, minnena flödade och jag sög i mig allt som var runt omkring - allt som var välbekant och allt som hade förändrats. Det visade sig vara ganska mycket som inte riktigt var som då, för 8 år sedan.

Även om det här var vår resa, där vi skulle uppleva och upptäcka tillsammans, så var jag ju självklart tvungen att visa mina pärlor. "Åh, där brukade jag och Lisa äta dom mest fantastiska frukostarna på lördagarna", "På den dörren ska man knacka på när man är på väg hem på natten, man beställer "Coffee" och får en mycket spetsad kopp kaffe, en gång när jag och Sara var där...", "Här är stans bästa italienska, och varje gång jag kom...", "Där jobbade jag och S och R". Runt varje hörn öppnade sig en ny räcka av minnen, dofter och känslor.

En av de mest skimrande pärlor i mitt Dublin där jag brukade hänga, var The Winding Stair. I entréplan en murrig bokaffär, och uppför en vindlande trappa - café och antikvariat i två våningar. Stora fönster vette ut mot floden Liffey och Ha'Penny Bridge, som oftast sågs genom ett stilla regn. Hyllor med andra-hands-böcker. Cigarrettröken låg tung och allsköns jazz spelades. Alltid spännande samtal över en kopp kaffe. Ett sant tillhåll för konstnärer, författare, musiker och vanliga dödliga.

När vi blivit tillräckligt blöta och hungriga, begav vi oss dit. Jag hade förstås målat upp T.W.S. för Krisse, och vi såg båda fram emot en kopp varmt té och något att äta. Vi gick in i bokaffären och direkt till vänster... Men vart tusan var trappen upp? Visst var det 8 år sedan sist, men så fel kunde jag väl inte minnas? Eller? Vi gick ut igen. Bredvid bokaffären fanns en dörr, med en skylt om att här, här gick man in. Uppför trappen gick vi, det var till tredje våningen vi skulle, berättade jag lätt flåsande, för där är bäst utsikt, och ja, det var där jag brukade hänga. För att komma dit är man tvungen att gå in i andra våningens rum, och sedan vidare uppför trappan. Men när vi öppnade dörren mötte oss något helt annat än den bild jag nyss målat upp...

Små dukade bord, vinglas, levande ljus, en hel vägg fylld av viner, servitörer i långa vita förkläden - min lite oslipade pärla hade förvandlats till en fancy restaurant! Lite ursäktande frågade vi om det fortfarande var café på våning ovan. Nej, fick vi veta. Ett par år tidigare hade cafét gjorts om till restaurang. Själva känslan, själen fanns faktiskt kvar, den fanns utan tvivel kvar i väggarna. Men det var inte längre en kopp té och en soppa eller macka som gällde, och om så - definitivt inte i den prisklassen som jag varit van vid.

Men när vi nu ändå var där, och på semester till råga på allt, skulle vi då ändå inte unna oss? Sagt och gjort. Vi slog oss ner vid ett litet bord, fick menyn, och bestämde oss båda ganska snabbt för en rödbetssallad. Jamenherregud, vad gott det var! Att getost och rödbetor är en perfekt kombination är ju inget nytt, men det här var ju något helt utöver det vanliga. Vi njöt av varje tugga och betalade den saftiga notan utan att ens lyfta på ögonbrynen.

Att saker och ting förändras behöver ju inte alltid vara till det sämre. Visst hade det varit roligt att kunna visa Krisse "mitt" Winding Stair. Men nu fick vi istället uppleva något nytt tillsammans, få ett eget minne att bära med oss. En ny sallad att längta efter.

Getost- och rödbetssallad
Winding Stair Style

Kokta rödbetor
Machésallad
Späd rödbetsblast
Getost
Gröna vindruvor
Valnötter
Ett ringlande varv med honung

The Winding Stair är numera med i Michelin Guide for Ireland
och rekommenderas varmt!

Augustispring

Augusti har varit en rätt bra springmånad. Har blivit t o m fler kilometer än vad det blev i april. Närmare bestämt 156km.

Det har dock inte blivit så många springturer, så medeldistansen den här månaden är så lång som 14,2km. ---Att jämföra med nästlängsta medeldistansen per månad 2009: 10,2 (april); längst 2008: 11,8km (september); längst 2007: 13,5km. 2006 hade jag dock två månader med över 15km som medeldistans. (Och, kan väl också nämnas, att under en av de två månaderna, juni var totalantalet kilometer uppe i 246km!)

Hastigheten har dessvärre inte varit mycket att tala om. 5:05 i medeltal. Snabbaste sträckan var en på 10km, avverkat i ett tempo på 4:36.

Ömansmilen nämnde jag tidigare.

Utöver det kan nämnas att det blivit en hel del sprunget med barnvagn. Längst blev det i Finland, tillsammans med farfar. Då var vi ute i 18,2km. Ellen sov sött under så gott som hela turen. Kanske det var tryggt att slumra tills ett stadigt vagnrullande i ackompanjemang av ett lika taktfast snarvlande.

Längst den här månaden var en tur på 24km. Varför jag ändå nämner den, var att det var direkt på morgon, före morgonmål. Jag inbillar mig att långa turer på fastande mage kan vara bra träning inför marathon. Närmare bestämt, inför de sista 10 av ett marathon.

---

Graferna som vanligt gjorda med Polaring.

Vaccinationsgrinighet

Idag är det nästan på dagen två veckor sedan Ellen fick sin tremånadersvaccinering. Det var inte så roligt. Ja, inte själva vaccinationssprutorna i sig; det gick helt okej, tjutandet över på under minuten. Men därmed inte sagt att grinigheten hade gett sig. Inte på långt när. Den hade inte ens börjat.

Tremånaderssprutorna innehöll vaccin för difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus influenzae typ b, samt pneumokocker. En rejäl cocktail, med andra ord.

Ja, på allvar satte grinigheten väl igång först en dag eller två efter vaccinationen. Hon var lite varm redan samma dag, ändå varmare dagen därpå -- utan att ha egentlig feber, men nog lite stegring. Men fr o m då, och en och en halv vecka framåt, var sömn något hon inte tyckte om. Eller i varje fall var det inte roligt att somna.

Den lille undersovaren vi varit vana vid, som somnat på två röda, kunde nu ta på sig närmare halvtimmen förrän hon somnat. Och åtminstone tjugo av de trettio var tjutande minuter. Tidigare avklarade hon de två röda för sig själv; det var inte fallet med de de tjugo skrikande och därpåföljande tio gnällande.

För övrigt var det inte roligt att vakna heller. Flickan som tidigare vaknat med ett stort leende slog nu upp halsen på vid gavel före hon ens öppnade ögonen.

Hunger var något som inte längre smög sig på. Snarare slog den till. Hårt.

Okej, jag överdramatiserar kanske något. Vi inbillade oss att hon egentligen inte var särdeles jobbig även då det var som värst; vi har nog blivit välsignade med en av de allra snällaste ungar man bara kunde tänkas få, så när hon var vaccinationsgrinig kanske allt egentligen var mer normalt än det brukar. Så att säga.

Vad som gjorde oss fundersamma var att det var en skillnad, och att den var så plötslig -- och direkt anknuten till vaccinationen. Hon somnade ju fortfarande rätt snällt, och sov fortfarande största delen av nätterna, och däremellan var hon mestadels go' och gla', precis som vanligt. Men ändå var det inte riktigt som vanligt.

Hon kom dock tillbaka, den samma Ellen vi var vana att ha. Men det tog inte bara några timmar från vaccinationen; inte bara tre-fyra dagar. Nej, det tog nog närmare en och en halv vecka förrän allt igen var som det skulle. Både jag och Linda var lika överlyckliga, de första kvällarna då hon somnade som hon brukat göra; då hon vaknade som hon brukat göra. Leende och leende.

Hon ligger och sover som bäst. Oskyldigt ovetande om att det nu är blott en och en halv månad tills hon ska ha femmånadersvaccinationen.

---

Mer information om barnvaccinationer i Sverige hittar man hos Socialstyrelsen. De har också en broschyr till föräldrar (pdf).

Plötsligt händer det

Vi har ropat på varandra ett par veckor nu, ja ända sedan Finlandsvisiten faktiskt. Fipplat med kameror. "Nu gör hon det, nu gör hon det!" Men icke. "Men NU då?!" Nähä. Trots att det har känts som att det är fem före, så har de där fem tickat oändligt långsamt.

Men så i morse. Ätit frukost. Morgontoaletten avklarad och därefter den sedvanliga luftningen på vardagsrumsgolvet. Jag är på väg in i duschen när Krisse ropar kort och högt, med lite darr på stämman "LINDA!" Och jag vet att nu, NU har det hänt!

Och tänka sig. Utan våra vakande ögon har vår dotter vänt sig från rygg till mage för allra första gången! Nu ligger hon där med huvudet högt och med en blick som säger "Jag kan faktiskt själv! Jag klarar mig faktiskt själv utan era påhejningar!" Modern och fadern konstaterar med ögonen lätt fuktiga och hjärtan som nästan sprängs av stolthet att ja, älskade lilla Ellen, det kan du!

Ömansmilen

En spännande rutt att springa, vid Frykstahöjden i Kil, är Ömansmilen.

För att undvika onödigt skrivande kopierar jag mig själv ifrån ett annat sammanhang:

Det var höst. Det blev mörkt. Insåg jag hade påbörjat mitt andra varv, dvs inte hittat utvägen. Vid det här laget omkring 15km sprunget. Försöker finna väg genom skogen, men förstår rätt snabbt det är en dålig idé. Hör skott i skogen. Det är ännu mörkare. Hundskall. Riktigt mörkt nu. Kan det vara älgjakt? Ser de mig? Med stegrande puls trots lunkande takt springer jag tillbaka. Eller vart det nu är. Hittar en väg. Höger, vänster? Vänster. En kilometer senare: vägen är slut. Bara att vända. Höger. Men hoppet glöder; det är ju en väg. Endera änden av den måste ju leda någonstans.

Det gjorde den. Hittade Kil till slut. Det här var fyra år sen. Min första 25km tur. :) Då som nu sprang jag både till och från slingan, men idag blev det in alles bara 19,7km; bara Ömans"milen" i sig, något mellan 12 och 14. ;-)

Sprang den igen helt nyligen, för tredje gången. Tänkte passa på och ge en karta över den. Eller ja, över hur jag sprang den denna gång i alla fall. Särskilt slutet har nog varit olika varje gång jag sprungit den. (Men vilse var jag bara första gången.)

Den börjar vid Frykstastugan (ovan). Och fortsätter sen så här:

Tyvärr var den lite sönderkörd av motocross eller dylikt, och tillräckligt blöt och träckig för att man måste sakta ner och välja var man sätter fötterna. Ett och annat träd måste man över/under också. Men till 90% väl utmärkt, och en rätt underhållande bana!

Rekommenderas varmt!, men kanske inte när det är alltför mörkt. Eller alltför blött. Och det lönar sig att plocka med stora lokalsinnet, inte det lilla.

Hur lång Ömansmilen är vågar jag inte uttala mig om närmare, utan nöjer mig med att säga "minst 10 km".

Hej igen, KAU!

Det har inte direkt varit lätt att hitta ett jobb här i Värmland, som gymnasielärare i religion och filosofi. Ska jag vara helt ärlig, har det -- föga förvånande, förvisso, men ändå! -- faktiskt varit rätt svårt.

Så för att öka chanserna att hitta ytterligare meningsfulla vardagar, kommer hösten huvudsakligen gå i studiers tecken. Dels kommer jag läsa religion D; dels specialpedagogik. Det förstnämnda som heltidsstudier på campus; det senarenämnda som distansstudier på halvfart.

Alternativet hade väl varit att läsa till ytterligare ett ämne, men jag känner att det skulle ta allt för lång tid. Kunde ju tänka mig svenska, historia, engelska, något sånt. Men det räcker ju inte ens med ett år, för att läsa in gymnasielärarbehörighet till något av dem. Så jag försöker nu att göra mig mer attraktiv för arbetsmarknaden med dels fördjupad kunskap; dels med en förbättrad specialpedagogisk kompetens. ---Även om jag inte skulle komma att jobba rent inom sistnämnda område, så tror jag ändå kompetensen som sådan kommer vara mig till gagn var än i skolvärlden som jag kommer att hitta min plats.

Jag säger ändå att hösten kommer huvudsakligen att gå i studiers tecken, för under hela tiden söker jag givetvis vikariat och mer beständiga jobb i Värmland. (Så får ni nys om något... --.O )

Meningsfullhet i vardagen

Hann ju bli ganska många dagar som arbetssökande, efter jobbet vid call centret [1] [2] [3]. Hade ändå turen att jobba lite den här sommaren. På ett daghem.

Vilket underbar skillnad det var, att göra ett jobb som jag faktiskt trivs med; att arbeta med människor; att göra ett jobb som uppskattas.

Kort sagt, det var härligt att bli påmind om vilken skillnad det gör att syssla med någonting meningsfullt.

Tack, tack, tack!

Vad gör _ni_ där?

Ser ni skillnaden? [...] Låt mig peka ut den åt er:
Inte längre bara jag som ska författa den här bloggen, utan Linda ska också bidra med inlägg!




Ser fram emot att se vad hon kommer att börja skriva om. :)

PS. Ifall ni undrar, så kommer adressen till bloggen att bibehållas (åtminstone tills vidare); det är bara namnet som ändrats.

Sommarspring

I maj blev det inte mycket sprunget. Fast det hade ni väl räknat ut redan. Då var jag ute i blott fyra och en halv timme sammanlagt, spritt över knappa 60km. Redan i juni blev det dock mer: drygt åtta timmar och lite över 100km. Men juli har varit en riktigt rolig springmånad, på många sätt och vis.



Mitt stora glädjeämne känner ni redan till: [1], [2]. Ellen har varit med ut och springa. Många gånger! Minns faktiskt inte ens exakt längre hur många gånger det blivit, men omkring fem. Sist så långt som 15km.

Vidare har det blivit hyfsat många kilometer: 125km på 10h45min.

Under de senaste tre veckorna har jag jobbat på daghem i Fagerås (mer om detta senare, har jag planerat; hoppas det blir av), och några gånger har jag sprungit hem. Varit en trevlig omväxling med avseende på rutt; ett trevligt sätt att gå av jobbet; en ny utmaning att jogga med packning.

Fagerås --- Kil

Dessutom har månaden också innehållit årets långsammaste, och kanske tyngsta springtur. Detta på en vandringsled vid Tyrstugan, tillsammans med Johan. Det var blött, såväl på marken som i luften; det var sumpigt, först på backen men snart i skorna; det var upp; det var ner. Puh.

---

Grafer är, som vanligt, gjorda med Polaring.

Första familjefotot

De flesta av er torde vara föga överraskade då jag berättar att det, under de senaste månaderna, tagits en hel del bilder. Men även om antalet bilder är stort, så har vi (eller snarare: alla runtomkring!) varit förvånansvärt dåliga på att ta bilder på oss alla; bilder av hela familjen tillsammans.

Så idagmorse tog Linda saken i egna händer. Här har ni det.

Första familjeporträttet

Och så bjuder vi på en bonusbild också!