Shantaram

Nämnde i det tidigare inlägget att jag skulle citera ett utdrag ur Shantaram (av Gregory David Roberts). Vanligtvis brukar jag undvika läsa översättningar från engelska till svenska --- en översättning är alltid en översättning, ett original ett original. Faktiskt, brukar böckerna jag läser huvudsakligen vara engelska. Vilket kanske inte nödvändigtvis alltid är av godo. Letade dock inte efter Shantaram på engelska, utan nöjde mig med den svenska översättningen. Och efter att ha läst de första raderna är jag inte besviken. Inte alls. Eller vad säger ni:

Det tog mig lång tid och en lång resa innan jag lärde mig det jag nu vet om kärleken, öder och om de val vi gör. Men själva kärleken i det uppenbarades för mig under ett enda ögonblick, när jag misshandlades fastkedjad vid en vägg. På något sätt insåg jag, under mina inre skrik, att till och med i denna fastkedjade blodiga hjälplöshet var jag fri, fri att hata eller förlåta dem som plågade mig. Jag vet att det inte låter särskilt märkvärdigt. Men när man rycker till när kedjan hugger, när den där friheten är det enda man har, blir den till ett universum av möjligheter. Och det val man gör mellan hat och förlåtelse kan bli berättelsen om ens liv.

(Shantaram, det inledande stycket i boken, s9)

Och på följande sida följer vi berättaren då han först når Indien. Så mycket stämmer överens med min egen upplevelse från de där första sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna där, att jag återberättar även det här:

Det första som slog mig den där första dagen i Bombay var den annorlunda doften i luften. Den kände jag innan jag sett eller upplevt något av Indien, redan när jag gick i den långa navelsträng till korridor som förband planet med terminalbyggnaden. [...] Men jag kände inte igen den, kunde inte känna igen den. Nu vet jag att det är den ljuva, svettiga lukten av hopp, hatets motsats. Och det är den sura, kvävda lukten av girighet, kärlekens motsats. Det är doften av gudar, demoner, riken och civilisationer som återföds och går under. Det är doften från havets blå hud som känns var man än är i denna stad på öar, och det är maskinernas doft av blod och metall. Det luktar rörelse, sömn och avfall från sextio miljoner djur, av vilka mer än hälften är människor och råttor. Det är lukten av krossade hjärtan, kampen för tillvaron och av de avgörande misslyckanden och kärlekar som ger oss vårt mod. Det luktar tiotusen restauranger, femtusen tempel, helgedomar, kyrkor och moskéer och hundra basarer som uteslutande bjuder ut parfymer, kryddor, rökelse och nyskurna blommor. [...]

Det andra jag märkte var värmen. [...] mindre än fem minuter bort från den konditionerade luften på planet och kläderna kletade fast på kroppen, plötsligt genomvåta av svett. Hjärtat bultade under det nya klimatets kommando. Varje andetag var en liten argsint seger. Jag fick lära mig att den aldrig tar slut, denna djungelsvettning [...] Den kvävande fuktigheten gör oss alla till amfibier i Bombay, vi andas in vattnet i luften. Man lär sig att leva med det och man lär sig att tycka om det, eller så åker man därifrån.

Sedan är det människorna. Assameser, jats och punjabis; människor från Rajasthan, Bengalen och Tamil Nadu; från Pushkar, Cochin och Konarak; krigarkast (kshatriya), brahminer och oberörbara; hinduer, muslimer, parser, jainister, animister; ljushyade och mörkhyade, gröna, gyllenbruna och svarta ögon, alla dessa olika ansikten och former i denna extravaganta variationsrikedom, denna ojämförliga skönhet: Indien.

(Shantaram, s10)

Välkommen till Indien. :) Lite något sånt kändes det nog som.

Ser fram emot att fortsätta läsa i boken! Tur att veckoslutet nalkas!