onsdag 8 oktober 2008

SPK :-S

Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen. Och igen. Och igen.

Det finns ingenting som är så underligt, ingenting som är så konstigt, inget som är så otroligt som verkligheten. Fenomen som i en bok eller film skulle förkastas som långsökt eller inte trovärdigt florerar och blomstrar där ute i världen vi kallar våran.

Ett dylikt fenomen jag nyligen stötte på via en Youtube-lista på DN, är bandet SPK. Strages beskrivning av SPK är värd att citera i helhet:
SPK, "det skränigaste som någonsin kommit från Australien. Gruppen bildades av anställda på ett mentalsjukhus i Sidney. [...] SPK tog sitt namn från den tyska vänstergruppen Sozialistisches Patientenkollektiv, ett gäng marxistiska mentalpatienter som under ledning av sin doktor försökte använde sinnessjukdom som ett vapen i kampen mot kapitalismen. Australierna lät sig inspireras av tyskarnas förvirrade slagord: "Döda, döda, döda för inre frid! Bomba, bomba, bomba för mental hälsa! Terapi genom våld!" SPK gjorde obehagliga videor, fyllda med obduktionsbilder, och jämförde sin musik med terrorism." (källa)
Ursäkta, vadsadu? ... Eller hur? Visst blir det reaktionen?

Musiken bryr jag mig ju inte ett iota om. Men detta "Socialistiska Patientkollektiv" blir jag nyfiken på. Det verkar alltså som att de har utgått ifrån Marx' och Engels idéer, och mycket direkt och handgripligt applicerat det på sig själva. Alltså: medicin och läkarna är uttryck av kapitalet. Patienterna är proletariatet som ska göra revolt. Klasskamp på sjukhuset, med andra ord.

Kapitalet är orsaken till sjukdom, men samtidigt är sjukdomen även ett vapen i proletariatets händer --- ett vapen som kan och bör användas till revolten, till att kämpa emot kapitalet och de förtryckande klasserna. Detta var alltså vad Huber, läkare på ett mentalsjukhus, predikade för sina patienter i Tyskland på 70-talet.

Samhället producerade mentalt sjuka på grund av att samhället självt var sjukt. Kureras kunde det bara göras genom en revolt --- en våldsam sådan om så var nödvändigt. Vägen till ett tillfrisknande för patientens egen del var genom att delta i våldsamma attacker mot samhället. Terapi genom våld.

Ledningen var dock, förståeligt nog, inte riktigt inne på samma linje. De sparkade Huber. Men han krånglade sin anställning tillbaka med påståendet att flera av hans patienter skulle ta sitt liv om de inte hade honom som läkare. Vidare protesterade patient-proletariatet, och kom t.o.m. att ockupera administrationens lokaler...

Väl tillbaka skulle Hubers diskussionsgrupper behandla ämnen som dialektik, marxism, religion, utbildning och sexualitet --- men i själva verket pysslade de med sprängämnen, radio-kommunikation, fotografering, judo och karate. Delar av gruppen blev faktiskt militanta senare, Huber arresterades och SPK upplöstes officiellt men bytte väl egentligen bara namn till "Information Center of the Red People's University", som ville starta en guerrilla-rörelse --- men det slutade snart med att de flesta medlemmar gick över i RAF...

Hade detta beskrivits i ett skönlitterärt verk eller dylikt, hade det väl utan tvekan förkastats som för långsökt för att fungera?




(Obs! Nämner detta bara så att alla är helt på det klara med saken. Tro inte att Marx skulle hålla med Hubers och patientkollektivets tolkningar av marxismen! Det får stå för dem, och dem allena. Trots att jag använde mig av en bild av Marx ovan.)