Jag har
tjatat länge om Berlin marathon. Det här lär vara sista inlägget om det nu --- för nu är det klart och sprunget.
Ni har väl, förresten, inte missat att
Gebrselassie sprang nytt världsrekord just vid Berlin Marathon? Jajjemen.
Det gjorde han.
2.03,59. En förbättring av hans gamla rekord --- satt 2007, även det i Berlin --- med dryga halvminuten.
Lite häftigt att ha varit där; sprungit samma sträcka, samma dag.
...
Om än något långsammare. ;)
Som jag tidigare nämnt har jag varit
orolig för magen. Det är ju den som sabbat de senaste två marathonen för mig. Men icke denna gång! De glädjenyheterna rapporterade jag
tidigare, så lämnar det ämnet här. *pust*
Jag hade hoppats att ifall det ovannämnda inte krånglade, så skulle jag springa på en tid klart under fyra timmar. Det höll fram tills ungefär 21km. Sen dalade farten. Fram tills dells höll jag rätt precist en takt som skulle ha tagit mig i mål på en tid kring 3.45, ifall jag klarat av att hålla den. Det gjorde jag alltså inte. Inte på långt när.
Blev faktiskt orolig redan lite efter morgonmålet (lite müsli med yoghurt; juice; kaffe), då jag sprang uppför trapporna i hotellet. Det borde ha varit lätt gjort, med mycket studs i benen. Men så var det inte; det kändes trögt. Struntade dock i det. Skyllde det på att det var tidigt på morgonen, att det var allt. Hoppade i springkläderna, och så begav vi oss iväg.
Pappa, Patrick, jag.
Hotellet var inte långt ifrån, och det var lätt att hitta --- 40.000 deltagare som alla ska till samma ställe utgör ett inte-så-svårt spår att följa. Tyvärr utgör även denna lättspårade massa ett visst hinder då man försöker ta sig fram. Då täten --- med
Gebrselassie i spets --- startade var jag fortfarande i skogen. I ett buskage, närmare bestämt; varifrån jag, tillsammans med tjogtals andra, försökte klämma mig fram till gatan och min startfålla. För att göra en långsam historia kort, var jag vid den egentliga starten en kvart senare. (Grupperna startar med en liten fördröjning mellan varandra, för att förebygga trängsel.)
Det gick undan rätt bra, trots det stora antalet löpare. Det blev nog aldrig tvärstopp längs med banan, och stunderna då jag blev tvingad till gång p.g.a. trafikstockning var heller inte många. Men för att klara av att hålla den hastighet jag ville, så blev det många springsteg tvärs över gatan, och ännu fler på trottoarer och liknande. Allt för att försöka hålla den takt som kändes som min egen. Och som ovan nämndes var den hyfsat snabb. Till en början.
Fram till 15km kändes allt bra, men där började jag känna att det fanns en ände på orken. Och att den närmare sig snabbare än planerat. Att jag redan började känna av det vid 15km var inte alls lovande. Tvärtom. Det var riktigt illa. Ändå var farten sådan att jag utan problem borde kunnat klara av att hålla den. Ville inte sakta in heller, dels då jag borde klara det; dels då det skulle innebära att jag kanske inte fixade loppet på under fyra timmar.
Här är förresten sträckan
Vid 21km gick det inte längre. Kände att den beryktade Väggen faktiskt var inom synhåll. Drog ner för att orka med den resterande halvan av marathonet. Men det hjälpte inte att springa på sparlåga. Väggen var ett faktum då
25km var sprunget. Efter det blev det tungt, tyngre, tyngst. Bara att ta en kilometer för kilometer. Inte tänka på hur mycket som var kvar; bara fokusera på vad jag hade framför mig.
Fokusera på de guppande vaderna framför mig. Det var vad jag siktade blicken på. Inte på massan av människor --- då var det alltför nära till ögat att blicka över vägen som sträckte sig ut framför. Att hela tiden titta efter nästa kilometerskylt. Att börja tänka på hur mycket som var kvar.
Så jag följde vader. Ett steg i taget; inte tänka på sträckan; inte tänka på tiden; bara mina vader framför mig. ... Jo, mina vader. Försökte hitta ett vad-par framför som höll den takt jag klarade av, och så följde jag dem. "Ta inte mina vader ifrån mig," skrek jag för mig själv då någon kilade emellan. När det, av en eller annan orsak, blev jobbigare att följa mina vader än att välja ett nytt par, följde jag någon annan. Ibland hade jag inga i synnerhet jag tittade på; följde bara havet av ben som sprang. Som rörde sig som vågor i ett hav. Ju mer jag klarade av att sluta tänka, bara vara en av vågorna, desto bättre gick det. Desto mindre kände jag hur trött jag var.
För trött var jag. Från 25km och framåt var låren vedklabbar som värkte varje gång fötterna slog i trottoaren. Och för varje hundra meter blev träslaget allt massivare, stegen allt tyngre.
Saktade ner vid de allra flesta drick-stationer. Märk väl:
saktade ner; jag stannade aldrig. Ju närmare mål jag kom, desto mer gick jag. Men jag stannade aldrig. För att vara ärlig, så var inte gåendet så mycket långsammare än "springandet" vid det laget. Se själv på grafen nedan.
Det är kanske lite svårt att urskilja --- men, å andra sidan, så är det ju just det som är poängen. Straxt efter 40km ser ni att det blir ännu lite långsammare? Då går jag. Så gott som en hel kilometer, med bara några hundra meter löpsteg där emellan. Men det är ju ingalunda en enorm skillnad jämfört med tidigare.
Vad som fick mig att tänja ut stegen till lunk igen var klappar i ryggen av mina med-deltagare.
Come on! ¡Venga! ¡Venga! Don't give up!Det hjälper. Allt stöd uppskattas --- behövs. :) Så
ser ni någon gång ett marathonlopp i er närhet, tveka inte att ge några klapp och rop till löparna! Det uppskattas mycket.
Efter plakatet som visade att nu var
41km sprungna letade jag kontinuerligt efter "mål-bågen". Ni vet, målet helt enkelt. En båge spänd över vägen. Det du ska springa emellan för att äntligen vara framme. Och där var den. Där framme. Inte alls långt. För kort, t.o.m., tyckte jag. Men å andra sidan kanske jag inte var i det bästa sinneslaget för att göra dylika bedömningar, och skenet bedrar ju ofta på långa sträckor. Inte ville jag säga emot heller.
Men väl framme, väl under bågen --- så dyker ytterligare en upp bakom! Attans! Ytterligare trehundra meter att springa! (300 meter kan låta lite, men med nästan 42km i benen är det inte det. Varje steg är ett för mycket.) Bara att hitta de där sista krafterna och glömma den första bågen.
Framme vid den andra bågen så visade sig ju att inte heller den var den rätta! Efter båge #2 tornade
Brandenburger tor upp! Nu måste jag vara framme! Maffigare målport än Brandenburger tor kan de ju inte direkt plocka fram ur hatten. Nu! Strunta i att jag trodde de sista stegen redan var sprungna efter båge #2 --- bara att ta i igen och fortsätta fram!
... Tror ni att det var slut där?
... Klart det inte var. Ännu hundra meter efter det. Jestas ändå! Men där, hundra meter efter Brandenburger tor var det slut. Och jag ska inte hålla inne med det, jag var allt bra tårögd när jag sprang igenom Brandenburger porten; under de sista hundra meterna efter det. Publiken jublade. Och när jag säger jublade så menar jag det. De jublade. Jag jublade. Och var äntligen, äntligen framme.
Tiden blev 4.15. Hyfsat. Inte vad jag hade hoppats på; inte bättre än första året i Helsingfors. Men bättre än förra året åtminstone. På sätt och vis känns det som att det här var mitt första marathon --- första gången det-som-inte-ska-nämnas inte krånglade. Första gången det var helt "normala marathon-besvär". När väl ni-vet-vad är under kontroll nu, så är det bara att jobba vidare för att få en bättre tid nästa gång. För det blir nog en nästa gång. Även om det inte kändes som en attraktiv tanke vid målgång.
Även om det var färdigsprunget så var jag tvungen att fortsätta röra på mig. Det gick inte att bara stanna där och pusta ut särskilt länge. Det var minst en kilometer till att gå, om inte mer, för att hitta Linda och Harriet som väntade vid platsen för "familj-sammankomst." Väl där kunde jag dock lägga mig ner ett tag.
Plastpåsar delade ut på plats så man inte skulle bli alltför kall efter marathonet.
Efter att ha pustat ut lite var jag dock tvungen att bege mig in i myrmyllret av löpare och familj igen; in på marathon-området. Måste lämna tillbaka chipet (som höll ordning på tiden) och hämta ut mina kläder.
Inte långt efter att jag sprungit i mål kom även Patrick och pappa.
För min del var Berlin lite för stort. Det var lite för mycket folk. Framför allt för mycket ståhej både före och efter marathonet. Under själva loppet var det okej. Men upplevde det inte som ett stort plus under loppet att det var så mycket folk heller; att jag var en bland så många. Faktiskt var det ett minus också att jag inte förstod vad på-hejarna skrek. Jag hade svårt att känna mig peppad av bara oförståelig tyska. I Helsingfors kan jag ta åt mig ropen även om de inte är riktade specifikt åt mig, i och med att jag förstår dem.
Så även om det utan tvekan är lite roligt att ha sprungit en av
The Big Five --- London, Berlin, Boston, New York och Paris --- så tror jag inte det blir Berlin igen. Vem vet, kanske det t.o.m. blir något som är mycket närmare. Varför inte
Sunne marathon? Efter 40.000 deltagare vore det en rätt annorlunda upplevelse med 60 löpare. :)
Och tiden nästa gång? Den kommer bli snabbare. Nästa gång kommer jag inte alls att oroa mig lika mycket för ni-vet-vad. Och som jag nämnde inledningsvis kändes det trögt redan i hotelltrapporna samma morgon --- nå, orsaken till att jag har tid att skriva ett så här långt inlägg, är att jag är hemma från jobbet idag. Snuvig och febrig. Kanske hade jag det i kroppen redan i söndags; kanske påverkade det. Eller så inte. Troligare är väl att förkylningen beror dels på --- sopsäckskläder eller inte --- att jag låg på marken en rätt så lång stund; dels på luftkonditionering i såväl hotell som flyg. Det spelar ingen större roll, egentligen. Jag är ändå mer än nöjd över att ha sprungit ännu ett marathon. Och även om jag inte är glad över tiden, så var den hyfsad.
Jag kan ändå inte vara annat än nöjd.Utanför Brandenburger tor
