Ajjemän!

Jajjemän. Där satt det. Jag tror faktiskt det här var första +20 kilometers rundan jag sprungit sedan Helsingfors Marathon -- och det var ju i slutet av augusti, det! Gôtt!, att ha sprungit långt igen. Det gick ju inte snabbt -- långt ifrån! --, men kände att jag kunde ha sprungit längre.

Men dryga två timmar och tjugofem kilometer. Bra jag.

Ni undrar ju säkert över den stora frågan, Hur många andra löpare såg jag? Inte så många! Men, å andra sidan, inte så några heller. Under den första timman stötte jag på sex stycken; under den andra timmen fyra. Så tio in alles. Tyvärr sprang de alla emot mig; ingen var på väg åt samma håll. Så det blev inga ryggar för mig att jaga.

Jag ska börja vinka åt löpare jag möter. Hälsa, på något sätt i alla fall. En nick; en vink; ett hej på dig. Känns trevligt. Lite samhörighetskänsla, så.

Fem varv blev det, runt runt runt. Ett varv runt -- d v s från museibron till borgmästarbron, över och tillbaka -- är kring 4.5 kilometer. Det är lite roligt att se hur jämnt jag sprang -- långsammare blev det ju hela tiden, och snabbast första varvet, men så stor skillnad är det inte. Första varvet gick på ungefär 21:30, resterande på (i ordning) 23:05; 23:20; 23:24 och 23:41. Nästan lite komiskt, hur jämnt det är...

Jämnheten syns ju även på pulsen, nedan. Ni ser; jag tog det rätt lugnt. Men det var ju meningen också. Kring 80% av maxpulsen hela tiden. Ibland lite ovan; ibland lite under.

De återkommande stalaktiterna i hastighet (blå kurvan nedan),
är uppför trappan till Borgmästarbron...

Långrunda

Nu -- ja nästan nu; efter det här inlägget -- ska jag ut på en lång runda, tänkte jag. Och uttryckligen en runda. Springer till Borgmästarbron, och så tillbaka mot stan; över bron vid muséet, och så tillbaka till Borgmästarbron igen. Och så runt runt runt. Siktar på dryga tjugo kilometer, eller två timmar. Vilket som kommer först eller hur det känns sen, där ute.

Ska hålla koll på antalet löpare, får vi se hur många det blir. ;-) Knappast så många, med tanke på klockslaget (kl två, fredag eftermiddag). Men man vet aldrig.

I öronen kommer jag inte att ha något upptempo -- eftersom det här är långt och länge; inte kort och snabbt --, utan jag börjar lite sakta med en dokumentär från BBC, Kremlin and the World, vilket borde ta kring timmen. Efter det blir det bland annat Aristoteleen kantapää från YLE.


På tal om Aristoteleen Kantapää ("Aristoteles häl") -- vilken pärla det är! Ser varje vecka fram emot Viikon sitaatti och Viikon fraasirikos. Underbart. :-) Tidigare `fras-brott' har varit exempelvis:

Rovaniemeläismies kiinni törkeästä ratista.

Fy och skam! ;-)

Exempel på `veckans citat' har ni här:

"Tutkimuksissa yhdestä vainajasta on löydetty myös tappava määrä morfiinia. Helmikuussa kuolleen 91-vuotiaan naisen verestä analysoitu morfiinimäärä oli lähes 50-kertainen normaaliin verrattuna."

Aristoteleen kantapää yhtyy nimimerkki Abenin ihmettelyyn siitä, mikä on ihmisen veren normaali morfiinipitoisuus. Voihan olla, että patologeilla on omat keinonsa työssä jaksamisen edistämiseksi, mutta toivomme että ainakin kuulijoiden elämä tarjoaa päivittäin ilon aiheita ilman normaalia morfiiniannostakin.

Mm-m, det kan man ju undra.

Trångt på löparspåret

Det händer något vid nyår. Något speciellt. Och det är bara just då. Det bli väldans många löpare ute på spring. Det kan vara nyårslöften; det kan vara julmaten; i år kan det dessutom vara NWT:s webb-satsning med träningsdagbok och artikel-serie om några som kommer igång med sin löpning.

Det brukar lana av efter ett tag, denna boom av löpare som stegar fram de första dagarna på året. Faktiskt, så har det redan lagt av något, tycker jag. Ser inte fullt lika många ute längre. Men det känns nästan hysteriskt ibland -- under en runda, det är nog en månad sen nu, såg jag elva löpare! Elva löpare på fyrtio minuter. Och det ju bara under min korta runda. Vem vet hur många det är som är ute och springer ifall man skulle ha en lite större synfält.

Vad bra! Både för alla som springer, och för löpningen i stort! Eller hur? ... Det är så jag borde tycka och tänka. Men jag har lite svårt för det. Särskilt i början av boomen; och det kommer som sagt varje år. Plötsligt ska alla springa, känns det som. Vilket ju är gôrbra. Men... jagvetinte. Känns på något vis fånigare att springa när alla gör det. "Jaha, där kommer ännu en," föreställer jag mig att fotgängarna tänker.

Fördelen fram för allt, så där för mig personligen, med att så många springer, är att det är fler att jaga. För låtom oss vara ärliga: vad är roligare än att springa om någon. Ack, vad många gånger jag har gått ut och tänkt "Långsamt. Idag ska jag springa långsamt. Ont i ben; slut med ork. Långsamt. Idag ska jag springa långsamt." Och det håller -- ända tills jag ser en rygg där framme. En rygg att springa fatt. Då glöms allt vad som heter långsamt, och den ryggen är det enda jag ser.

Okej, där tog jag kanske i. Lite; men inte mycket.

Med så många ute, finns det många ryggar. Inte lika mycket nu längre, men när det fortfarande boomade, så kunde jag springa och hela tiden leta efter nästa rygg. Lägga upp rundan efter ryggarna allteftersom de kom och blev omsprungna. x-D Ofta räcker det att bara kommer så nära att jag vet att tre-fyra minuter till, då är jag om. Då kan jag lämna ryggen, och fortsätta enligt den planerade rundan, eller så.

Idag är medeltalet på tre till sex löpare på en halvtimme jag är ute. Tyvärr är ju de flesta jag ser såna som springer emot mig. Och alltså är på väg åt fel håll. Hur många gånger är det inte, som jag tänkt tankten att helt sonika vända håll. Räkna till tio, sedan vända mig om och springa vartifrån jag kom. För att ha den där ryggen framför -- ända tills den är bakom.

Eller, som det ibland kan hända. Tills den är långt, långt framför. Har en anekdot om detta, om att vara ryggen. Men den får vänta tills en annan dag. ;-)

Veckan

Jahapp. De två veckorna före denna har jag varit ute på praktik; på VFU, som det heter. Gôr-roligt, är det! ... Vilket ju är tur, det, då det är sista praktiken jag här förrän jag är klar med lärarutbildningen. Efter förra praktiken kändes det faktiskt riktigt träigt att komma tillbaka till universitetet igen, sätta sig på `fel sida katedern'.

Tillbaka till veckan. Den här veckan. Den här veckan har varit sportlov, så jag har inte varit varken i Arvika eller på universitetet. Min förhoppning för veckan var att (1) skriva på Kabir och/eller (2) skriva på någon eller några av de *räknar efter* tre uppsatserna som ska skrivas till den pågående kursen. Sen finns det ju även (3) en hel del planering att göra till lektioner den kommande veckan. Hittills -- och det är alltså fredag -- har det inte blivit något alls utav (1), men har ändå samlat på mig en hel del text för (2), så det är ju bra. Men framför allt har veckan handlat om (3). Och då närmare bestämt videoredigering.

Ifall ni inte har redigerat så mycket video digitalt, så kan jag berätta åt er att det är resursödande, tidskrävande, ganska tråkigt och lite svårt. (Med `resursödande' menar jag att det kräver mycket av datorn; även om man har en hel del nyp i datorn så tar det tid att göra både ditt och datt.) Men å andra sidan, så får man väldigt mycket gjort själv på sin egen dator! --Ända fram till en DVD med menyer och tavara. Men det tar sån tiiiid.

Jag har alltså petat ihop bitar ur videoklipp från Indien, försökt göra lite helheter av det, och sätter -- komma att sätta, för jag är inte riktigt så långt ännu -- dem samt bilder på en DVD som jag sen kan använda i undervisningen. *pust*

I söndag, då är det Vasaloppet! Vilket betyder att plättlaggen är vallad och redo! 7.30 börjar sändningen; då läggs pannan på värmning. 8.00 går starten -- både för skidarna och för ätarna. Det här är en tradition Linda fört med sig. Titta på Vasaloppet och äta plättar. En tradition värd att vårda! ;-) De flesta år har vi varit rätt ensamma framför tv:n. Vilket tyvärr lett till att det blivit väldigt, väldigt mycket plättar för bara våra magar. Till all tur har vi hjälp detta år! Mmmm, vad gott det ska bli!

Finland! Ifall ni vill se hela loppet, så visar SVT det på nätet!

Tänk om...

"Ser spännande ut det där""Mmm..."

"Tänk om..."

"----Naaaeeeee, inte idag inte."

Skämt åsido, våra Leopold är allt så rädd för allt vad heter "annat än hemma", att han inte vill ut egentligen. Men det är ju roligt att titta! Och visst tycker man ju lite synd om honom ibland, när han sitter där, på blombrädet, och tittar ut. Länge, länge; sitter han och tittar. Svänger blicken efter hundar som rastas, fåglar som flyger...

Bokrea!!

Oj, oj oj. Jag var tvungen att räkna efter, då jag kommit hem. Släpade in 1.760 sidor text. Och bokrean har bara börjat; det här var första besöket i ena bokaffären... Oj, oj oj.

Men! jag måste ändå ta tillbaka några av sidorna i summan, ifall bara bokrea-böcker ska räknas. Där är nämligen 500 sidor nytta också, minst! Sidor av text till den pågående kursen; böcker som ska läsas till uppsats(er) som ska skrivas. (Det är inte bara Kabir som andas i nacken.)

Finländare! Det är ju ingen egentlig bokrea där, men det är rea på nätet också i de svenska butikerna! Så passa på -- det är inte bara billigare bokmoms, som man ju får njuta av så där i vanliga fall också här, utan nu är det billigt-billigt! Klicka er fram till Bokus Bokrea eller Ad Libris dito, och njut.

Nu är det vår!

Ett säkert vårtecken: jag har varit ute på första ordentliga intervall-träningen!

Då jag springer intervaller tar jag hjälp av puls-klockan. Har den inställt efter följande recept:

1. Uppvärmning. Springer tills det känns `varmt'.
2. 40 sekunder fullt ös.
3. Vila tills pulsen är under 155 slag/minut.
4. Upprepa 2-3 nio gånger (in alles).
5. Springer som jag vill tills jag inte vill mer.

Följer man det receptet kan ens pulskurva se ut lite som det här:Lambergstjärnet, bara några hundra meter från oss, är perfekt för ändamålet. Det är väl kring en och en halv kilometer runt, eller något sånt. Dit + uppvärmning + de nio intervallerna + hem gick på fyra varv runt, och åtta kilometer. Det hela avslutas så med en backe som känns väldans lång med intervallerna i benen (se grafen nedan) -- och givetvis en slutspurt (se grafen ovan).


Genom att springa intervaller försöker jag få upp hastigheten -- komma under den där envisa halvtimmen på sjukilometern. "Fyrtio sekunder fullt ös" kanske inte låter som så mycket, men jag springer allt vad det lossnar, och kan berätta att sekunderna känns rätt långa ändå. Och de sista intervallerna rätt så tunga. Men den här gången sprang jag faktiskt som snabbast på den sjunde intervallen!

På fyrtio sekunder sprang jag hela 240 meter, det ville säga med en hastighet på bara kring 2:47 på kilometern! För att sätta den siffran i perspektiv, så var det ju 4:18 eller snabbare som behövdes för att komma under halvtimmen på sju kilometer. (4:22 om det skulle vara exakt sju, men är ju 200m mer eller så.) Men då ska det ju vara så snabbt hela sju kilometer också, och inte bara några hundra meter. ;-) ... Trots det, bara att se siffror som 2:47 känns allt rätt bra!

För några veckor sedan satte jag förresten KristiansÅrsBästa på sjukilometern! 7,17km på 31:04 -- d v s en hastighet på 4:20/km! Om rundan vore jämnt sju kilometer hade jag alltså varit under halvtimmen! Om benen och resten håller, så ska jag lägga in intervaller med jämna mellanrum nu (tautologin inte ämnad ;-) ), och försöker göra ett ordentligt försök på sjukilometern om ett par månader.

Kan det vara sant?

En kväll för några veckor sedan -- en stund sen, men jag minns det som om det vore förra timmen -- kom Linda hem med ett leende på läpparna. ...Det misstänker jag i alla fall. Jag såg det inte; jag arbetade i vardagsrummet. "Det finns en överraskning åt dig i kylskåpet," sa hon efter en stund.

Oj, tänkte jag. Kanske något extra gott till kaffet, eller något liknande.

Föga kunde jag ana vad det handlade om.

Linda hade nämligen -- under över alla under -- hittat köttpiroger på Konsum i Mitt i city. Kan ni tänka er! Köttpiroger. Här, i lilla Karlstad. Jag visste inte vad jag skulle säga; min lycka var gjord.

Okej, kanske någon av er säger. Hur kan man bli så glad över malet grishjärta i friterad deg? Ja, säger jag, det är bara att smaka och förstå. Det var i o f s inte Saarioistens köttpiroger, utan "bara" Atrias. Skulle det handla om en dröm-dröm värld, hade det ju varit det förstnämnda Konsum införskaffat. Men fy för klaging; detta är gôrbra, det! Åh, vad det var gott! Om det är något jag saknat, i matväg, från Finland, så har det varit köttpiroger.

Fight Club == Kalle och Hobbe

Ni minns Fight Club, den där filmen från 1996, med Edward Norton och Brad Pitt? Den var ju lite små-klurig, eller hur? De sista tjugo minuterna, eller vad det var, svängde lite upp-och-ner på det hela. Här kommer en knorr till.

Huvudkaraktärerna var Kalle och Hobbe! Jajjemän; ni läste rätt. Pitt spelade Hobbe; Edward var Kalle. Så är det vetni. Det har de här listat ut. (Bilden också från samma ställe.) ... Nej; nej, jag tror inte det var medvetet; jag tror inte det var så de tänkte. Skulle tänka mig att fler filmer än denna skulle passa in på så löst beskrivna teorier. ... Men visst är det en lite rolig tanke, ändå. Kanske borde jag se filmen ännu en gång; se om den blir annorlunda med detta i bakhuvudet.

Obama om Religion

Jag brukar försöka undvika hoppa på ämnen -- fenomen överhuvudtaget -- bara för att de är inne just nu. Och nu har det varit mycket prat om valet i USA; visst är det för övrigt lite roligt hurudant ståhej det är redan nu, trots att de "bara" röstar om vem de i slutänden ska rösta på i valet. Men jag vill ändå visa er något jag stötte på. (Bara för att undvika en annan debatt: jag har ingen åsikt om vem USA:s nästa president borde bli. Och det här har ingenting med det att göra.)

Vad detta däremot handlar om, började med något som egentligen bara hade kunnat avfärdats. Nämligen att någon `attackerade' Barack Obama med yttrandet

Jesus Christ would not vote for Barack Obama.

*suck* Vad ska man säga till något sånt? Bäst vore att bara låta det vara. Men det ville inte Obama. Utan han tog istället upp det i ett tal. Och flera stycken i det här talet är väldigt tankvärda. Ta följande, till exempel:

Because when we ignore the debate about what it means to be a good Christian or Muslim or Jew; when we discuss religion only in the negative sense of where or how it should not be practiced, rather than in the positive sense of what it tells us about our obligations towards one another; when we shy away from religious venues and religious broadcasts because we assume that we will be unwelcome - others will fill the vacuum, those with the most insular views of faith, or those who cynically use religion to justify partisan ends.

Innan detta har han för övrigt pratat om hur debatten om religion inte bara får glömmas bort; sopas under mattan; ses som irrelevant i en sekulariserad värld. Hur frågeställningen istället borde lyftas fram; kanske -- och nu lägger jag möjligen ord i hans mun -- t o m låta religiösa spörsmål färga den övriga debatten. Hemska tanke, eller hur? Så kan vi ju inte göra. ... Eller? Trots att det kanske inte är den vanligaste bilden, så kan det ändå hända att idealen i de olika religionerna faktiskt är rätt lika. `De ideala personerna' inom de olika världsåskådningarna skulle antagligen lätt kunna hoppa från himmel till himmel utan att orsaka kalabalik. Så lika är de, idealen. De flesta är, trots allt, rätt så överens om vad det innebär att vara en god människa. Men nu tror jag att jag kommit rätt långt från Obama. Låtom oss återgå till honom; det tankvärda var inte slut där.

After all, the problems of poverty and racism, the uninsured and the unemployed, are not simply technical problems in search of the perfect ten point plan. They are rooted in both societal indifference and individual callousness - in the imperfections of man.

Solving these problems will require changes in government policy, but it will also require changes in hearts and a change in minds. I believe in keeping guns out of our inner cities, and that our leaders must say so in the face of the gun manufacturers' lobby - but I also believe that when a gang-banger shoots indiscriminately into a crowd because he feels somebody disrespected him, we've got a moral problem. There's a hole in that young man's heart - a hole that the government alone cannot fix.

I believe in vigorous enforcement of our non-discrimination laws. But I also believe that a transformation of conscience and a genuine commitment to diversity on the part of the nation's CEOs could bring about quicker results than a battalion of lawyers. They have more lawyers than us anyway.

Och mer...

Moreover, given the increasing diversity of America's population, the dangers of sectarianism have never been greater. Whatever we once were, we are no longer just a Christian nation; we are also a Jewish nation, a Muslim nation, a Buddhist nation, a Hindu nation, and a nation of nonbelievers.

And even if we did have only Christians in our midst, if we expelled every non-Christian from the United States of America, whose Christianity would we teach in the schools? Would we go with James Dobson's, or Al Sharpton's? Which passages of Scripture should guide our public policy? Should we go with Leviticus, which suggests slavery is ok and that eating shellfish is abomination? How about Deuteronomy, which suggests stoning your child if he strays from the faith? Or should we just stick to the Sermon on the Mount - a passage that is so radical that it's doubtful that our own Defense Department would survive its application? So before we get carried away, let's read our bibles. Folks haven't been reading their bibles.

Men visst. Det finns faror med det också. Det vet vi ju alla. Det är farorna vi är mest medvetna om ; det är de som är orsaken till att religion i allmänhet inte tas upp i allmänheten i positiva bemärkelser. Han tar upp det med.

I am not suggesting that every progressive suddenly latch on to religious terminology - that can be dangerous. Nothing is more transparent than inauthentic expressions of faith. [...]

In fact, because I do not believe that religious people have a monopoly on morality, I would rather have someone who is grounded in morality and ethics, and who is also secular, affirm their morality and ethics and values without pretending that they're something they're not.

Jag är inte klar ännu. Ni får ursäkta.

Democracy demands that the religiously motivated translate their concerns into universal, rather than religion-specific, values. It requires that their proposals be subject to argument, and amenable to reason. I may be opposed to abortion for religious reasons, but if I seek to pass a law banning the practice, I cannot simply point to the teachings of my church or evoke God's will. I have to explain why abortion violates some principle that is accessible to people of all faiths, including those with no faith at all.

Now this is going to be difficult for some who believe in the inerrancy of the Bible, as many evangelicals do. But in a pluralistic democracy, we have no choice. Politics depends on our ability to persuade each other of common aims based on a common reality. It involves the compromise, the art of what's possible. At some fundamental level, religion does not allow for compromise. It's the art of the impossible. If God has spoken, then followers are expected to live up to God's edicts, regardless of the consequences. To base one's life on such uncompromising commitments may be sublime, but to base our policy making on such commitments would be a dangerous thing.

Ja, jag kunde väl lika väl ha klipp-klistrat in hela talet hit, eller bara hänvisat till det. Men jag har mer nytta av det på det här sättet, ifall jag igen vill hitta det, och då de bitarna jag fastnade mest för. Och lite kortare blev det ju ändå. :-)

Snabbaste springturen i år -- tack fitMusic.com!

Jag har inte sprungit länge, men det börjar väl ändå bli en fyra år eller något liknande. Under en lång tid var ett av målen att springa ett marathon. Det är nu avklarat, två gånger om. ---Och en tredje gång på väg, förresten! Planen är att springa Berlin Marathon den 28 september. Men det var inte det jag skulle skriva om. Ett mål jag hade redan före jag ens börjat drömma om att springa in på Helsingfors Stadium var att springa 7km under 30 minuter. Detta har visat sig vara betydligt lättare tänkt än sprunget. Ibland har jag varit irriterande nära, men hittills aldrig under.

Snabbast jag har varit i år var tisdag förra veckan. Har en runda här (se nedan), som är 7.2-7.4km, beroende på lite hur man tar sig kring vissa hörn. Det tog mig ca 4min 30sek per kilometer. För att ha sprungit samma sträcka under halvtimmen, skulle jag måsta springa varje kilometer på 4min 22sek eller snabbare. Åtta sekunder mindre per kilometer alltså. Det ska gå. Förr eller senare, så!

En gång var jag faktiskt så nära som 30:21. Gissa om jag var irriterad då, över varje bil som inte stannat; varje fotgängare eller cyklist som envetet kommit ivägen.

Men tillbaka till förra tisdag. Nedan ser ni några grafer från turen. Jag måste ha haft puls-bandet på lite dåligt i början -- ni ser, på graferna nedanför, hur det börjar väldigt lågt och hackigt för att sen stiga betydligt och lugna ner sig. Det är först vid kring en och en halv kilometers sträcket som det börjar fungera som det ska, med andra ord. (Hastigheten borde däremot vara någorlunda okej.)
Riktigt så här nära maxpulsen brukar jag inte springa så här tidigt. Vanligtvis brukar jag inte lyssna på musik när jag springer, utan på olika prat-program. En av mina favoriter är In Our Time från BBC 4. De har väldigt intressanta program!, oftast är det riktiga vetare och kännare som är där och pratar. ... Men, å andra sidan, så kan vi ju utan tvekan slå fast, att pulsen min inte går upp i över 90% -- och håller sig där i över tjugo minuter --, då jag lyssnar till prat om the Four Humours, Plate Tectonics eller the Fisher King.

Det här är standard-rundan. Den jag skulle vilja springa under 30min.

Graferna kommer av kombinationen klockan Garmin Forerunner 305, som s a s tar vara på informationen, och så programmet Polaring, som då visar den information som klockan sparat. ---Polaring har jag faktiskt skrivit ihop själv!

Nåväl, orsaken varför det gick så snabbt den här gången, var för att jag bläddrat lite på Podcastdirectory, hittat några podcaster som är gjorde uttryckligen för träning. Tänkte nämna några av dem ifall andra är intresserade.

• fitMusic ger en ny mix varje vecka. Det var deras Speed Racer som jag lyssnade till då jag sprang rundan som nämndes ovan. Å ena sidan kan en ny låt varje vecka låta som lite; å andra sidan finns hela deras arkiv tillgängligt att ladda ner som mp3:or eller så är det bara att prenumerera på podcasten (via iTunes eller vad ni nu använder) och ladda ner via den.
• beatport.com har jag faktiskt inte lyssnat på under springtur ännu, men verkade lovande. (Jag vet, jag vet; borde inte tipsa om något som jag faktiskt inte kan tipsa om. Jag vet ju inte om det är något att ha! Men pröva ni! :-) Så kan ni varna ifall det inte var värt att lyssna till, trots allt.)
  
• Podrunner vet jag däremot vad det är. Steve Boyett, han som gör musiken och lägger den upp på nätet för dig att träna till, presenterar Podrunner så här:

  "Podrunner is a free, weekly series of fixed-BPM dance music mixes [...] for runners, joggers, power-walkers, aerobics, spinning, or any fixed-tempo workout."

  Även här finns ett ordentligt arkiv med musik -- ännu större om ni tar det via RSS, alltså ifall ni prenumerar på det som podcast. På nätet finns bara en bråkdel av det. Det intressanta här, är att det rubriceras klart och tydligt var det är för rytm på musiken -- i beats per minute. Vilket alltså direkt kan jämföras med pulsen. Hurudan runda tänkte du träna/gå/springa idag? En ganska lugn? Då kanske du väljer sången 131 BPM - Mainstreamer. Tänkte du däremot pressa dig lite hårdare, så kanske du väljer 171 BPM - Quicksilver istället! Ni ser poängen? Välj musik efter vad ni siktar att ha för puls, så att säga. :-) Av samma `DJ' finns även Podrunner Intervals; vad det är säger ju sig självt. Det lämpar sig förstås inte bara för intervall-löpning. Lika väl kunde man väl träna vad-som-helst, bara man varvar lugnare stunder med hårdare träning.
  

Knattarna röntgensedda

Hyongkoo Lee har funderat på detta med seriefigurer. Som han själv säger: de är från början mer eller mindre overkliga, tvådimensionella figurer. Men med tiden har de blivit allt verkligare. De har blivit självständiga figurer. (Som karaktärer är de t o m mer fasta än vad jag och du är -- eller hur? Visst är det ju så som Kalle skulle agera i den situationen? Hur skulle jag däremot göra? Inte lika klart.) Gällande såväl seriefigurer, husdjur -- och, faktiskt, det mesta annat -- så förmänskligar vi fenomenen. Vi pratar med våra katter som om de vore småbarn (gör väl ni med, va?); vi ser ankorna i Ankeborg som människo-aktiga figurer.

Det ovan nämnda är, kanske man kan säga, förmänskligande av beteende. Hyongkoo Lee har däremot förverkligat (i bemärkelsen fört-till-verklighet, eller åtminstone närmare-till ;-) ) karaktärerna som levande figurer, som varelser i världen; varelser med en anatomisk uppbyggnad som går djupare än ett papper.

Han har frågat sig hur det skulle se ut om Wile E. Coyote och Roadrunner (vet inte vad de heter på svenska; sorry) sprang igenom en röntgenmaskin. Hurudan skulle en benstomme hos en figur som mr. Coyote vara? Kanske... kanske något likt det här:

Om Stålmannen flög förbi Knattarna, kunde det se ut så här.

När Walt Disney och Ub Iwerks satt och spånade om hur Musse Pigg skulle se ut, såg nog inte skisserna ut riktigt så här:

Alla bilderna tagna från Hyungkoo Lee's sida på nätet.