Kursstart

Så var det dags igen. En ny termin börjar, en ny kurs: Lärarens uppdrag. Det här sjoket innehåller fem veckors praktik (sju minus två veckor lov, påsk- och sport-). Går väldigt upp och ner, hur det känns inför att det här är sista kursen. Efter det här är jag färdig lärare, klar för arbetslivet. (Eller ja, with-a-license-to-teach i a f. Hur klar jag är är ju en helt annan femma.)

Ibland känns det rätt så roligt. ---Så gjorde det efter förra VFU:n (Verksamhetsförlagd utbildning). Uuuu vad jag var less, så så trött, på att vara tillbaka i elevrollen, då jag återvände till universitetet. Satt mig igen på fel sida katedern. Det hade helt enkelt varit så roligt där ute, under praktiken. Så givande att vara lärare. Roligt att hitta på saker, kunna vara kreativ. Göra vad jag ville med ämnena (ja, inte riktigt så kanske ändå; inte helt vad jag ville).

Ibland känns det mindre roligt. Föräldrasamtal, konflikthantering, betygsättning, mentorskap och klassföreståndare (visste inte att det var olika saker; men det är det tydligen. Där ser man), med mera. Söka jobb. Arbetslöshetsersättning. CV:n. Frånvaro från timmarna, rättning av prov. Kolleger och ämnesmöten. Lunch- och kaffepauser. Prata med fôlk. Mm... Ibland känns det mindre roligt.

På lärarprogrammet läser vi vad som kallas för "allmänn lärarutbildning"; det som är gemensamt för alla lärare. Utöver det läser man då även ämnesinritkade grejer -- religionslärare religionssaker, och så vidare. Men det allmänna är, ja, allmänt. Lika för såväl förskolelärare som gymnasielärare, och alla där emellan. Vissa kurser har varit mer lyckade; andra har varit mindre. Något som har varit gemensamt för flera, är hur mycket (eller lite) man måste prestera. Typiskt är följande citat ur dagens kursstart (på tal om seminerier): "Det är det här som är... det så kallade tvånget. Det låter inte så trevligt men så är det." Och fortsatter med att närvaro inte registreras på föreläsningarna, men att föreläsarna får betalt. Att de får betalt för att universitetet tycker att de är bra. Att man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna (trots att närvaro inte registreras alltså). Där ser man! Man kan lära sig något av att gå på föreläsningarna. Tänk att detta måsta påtalas för blivande lärare -- alltså personer som om en dryg termin själva kommer att undervisa. Nej, jag tror faktiskt inte att det är något som behöver poängteras. Högre tilltro än så har jag till oss. ;-) Och jag tycker inte att "tvång" är ett fult ord heller. Något måste väl ändå få vara obligatoriskt? Måste väl ändå vara?