Det händer något vid nyår. Något speciellt. Och det är bara just då. Det bli väldans många löpare ute på spring. Det kan vara nyårslöften; det kan vara julmaten; i år kan det dessutom vara NWT:s webb-satsning med träningsdagbok och artikel-serie om några som kommer igång med sin löpning.
Det brukar lana av efter ett tag, denna boom av löpare som stegar fram de första dagarna på året. Faktiskt, så har det redan lagt av något, tycker jag. Ser inte fullt lika många ute längre. Men det känns nästan hysteriskt ibland -- under en runda, det är nog en månad sen nu, såg jag elva löpare! Elva löpare på fyrtio minuter. Och det ju bara under min korta runda. Vem vet hur många det är som är ute och springer ifall man skulle ha en lite större synfält.
Vad bra! Både för alla som springer, och för löpningen i stort! Eller hur? ... Det är så jag borde tycka och tänka. Men jag har lite svårt för det. Särskilt i början av boomen; och det kommer som sagt varje år. Plötsligt ska alla springa, känns det som. Vilket ju är gôrbra. Men... jagvetinte. Känns på något vis fånigare att springa när alla gör det. "Jaha, där kommer ännu en," föreställer jag mig att fotgängarna tänker.
Fördelen fram för allt, så där för mig personligen, med att så många springer, är att det är fler att jaga. För låtom oss vara ärliga: vad är roligare än att springa om någon. Ack, vad många gånger jag har gått ut och tänkt "Långsamt. Idag ska jag springa långsamt. Ont i ben; slut med ork. Långsamt. Idag ska jag springa långsamt." Och det håller -- ända tills jag ser en rygg där framme. En rygg att springa fatt. Då glöms allt vad som heter långsamt, och den ryggen är det enda jag ser.
Okej, där tog jag kanske i. Lite; men inte mycket.
Med så många ute, finns det många ryggar. Inte lika mycket nu längre, men när det fortfarande boomade, så kunde jag springa och hela tiden leta efter nästa rygg. Lägga upp rundan efter ryggarna allteftersom de kom och blev omsprungna. x-D Ofta räcker det att bara kommer så nära att jag vet att tre-fyra minuter till, då är jag om. Då kan jag lämna ryggen, och fortsätta enligt den planerade rundan, eller så.
Idag är medeltalet på tre till sex löpare på en halvtimme jag är ute. Tyvärr är ju de flesta jag ser såna som springer emot mig. Och alltså är på väg åt fel håll. Hur många gånger är det inte, som jag tänkt tankten att helt sonika vända håll. Räkna till tio, sedan vända mig om och springa vartifrån jag kom. För att ha den där ryggen framför -- ända tills den är bakom.
Eller, som det ibland kan hända. Tills den är långt, långt framför. Har en anekdot om detta, om att vara ryggen. Men den får vänta tills en annan dag. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar