Få inlägg

Mm, jag sa ju att jag skulle fortsätta blogga. Men det har ju inte blivit så mycket skrivet, eller hur? Det beror mestadels på att det helt enkelt inte funnits så mycket att säga. Det har inte hänt så mycket.

Varit hemma och försökt skriva på uppsatsen. Det har dock inte blivit så där hemskt mycket av det, ännu. Går rätt segt. Ingen lust att skriva: Indien-resan är ju klar! Färdig. Men ändå inte.
På tal om vilket: i onsdags hade vi den sista Indien-träffen. Ska jag vara riktigt ärlig, kändes det nog lite vemodigt. Att gå därifrån sista gången. En liten känsla av "Väntalitenu, det kan väl inte vara slut? Men det är ju slut. Men det kan det väl inte vara ellerhurärdetnu?" Vi har ju ändå träffats mer eller mindre regelbundet sedan... ja, sedan ett år tillbaka nu! (Kan det verkligen vara så länge... Jo, något sånt är det nog.) Inte konstigt att det känns lite underligt. Helt slut på träffarna behöver det ju däremot inte vara. ;-) Imorgon kommer alla (förutom Henrik då, som fortfarande är i Indien) till Långgatan för lite vin och mat. (Men oroa dig inte Henrik, du kommer nog att vara med på ett hörn i våra tankar.)

Lite underligt var det att se dem i skolan också, i onsdags. Jagmenar, jag har vanligtvis en viss relation till mina `klasskamrater'. Men under året vi haft våra Indien-träffar, under lära-känna-varandra-veckoslutet, under de femton veckorna i Indien, har jag ju lärt känna dem betydligt mer än vad som brukar vara fallet med klasskamrater i övrigt. Och jag har visat mer av mig än vad jag brukar. Men det har varit i andra omständigheter än just i klassen, än just på universitetet. Så nu när jag såg dem där, visste jag inte riktigt var jag hade mig-dem. Skulle det fortsätta vara som i Indien, skulle jag fortsätta känna dem så väl, dem mig; eller skulle `bekantskapen' gå tillbaka till vanlig klasskamrats-kännedom (mja, lite svårt är det väl att gå tillbaka till bara jag-tror-jag-vet-vad-hon-heter, förstås); kanske blir det något mitt emellan. Vem vet; vi får se. :-)