onsdag 9 januari 2008

Händigt med en röntgenmaskin i bakfickan

Förrän jag kommer till saken, vill jag att Du föreställer Dig följande: Du är i ett sällskap på kanske en 20st jämnåriga. Det pratas; Du minglar. Någon frågar vad Du vill jobba med, och Du svarar, ärligt och med gott uppsåt, att Du vill bli en professionell mobbare som extraknäcker som tandläkare. Föreställ Dig hur allt prat hade tystnat just när Du sa det; hur alla hörde svaret. Föreställ Dig deras min. ---Okej? Kom ihåg det, och frammana bilden igen när jag ber Dig.



(På vägen från Banaras till Sverige; fortfarande in Varanasi.) Vi fick vänta länge förrän flyget från Banaras (till Delhi) skulle lyfta. Tror det redan var en och en halv timme försenat när vi fick gå genom säkerhetskontrollen, och in bakom tullen, s a s. Förstås hade jag glömt ta bort en sax ur packningen, så fick tömma det mesta på väg in. Vi satt ner oss. Jag skulle kolla någonting på telefonen -- men hittade den inte. Det fanns bara en annan telefon i sällskapet, och den fungerade inte, så kunde inte ringa till den heller, för att se om den var i närheten. Med allt snabbare, ryckigare rörelser letade jag genom ryggväskan, men förgäves.

Gick ut mot den andra väntehallen; var tvungen att ge mitt boardingkort över medan jag var borta. Då jag kom dit, såg jag att en fyra-fem vakter hade satt sig ner just där. Var lite försiktig kring poliser, armé-gubbar och -gummor samt vakter. De hade inte direkt ett bra rykte i Indien. Då en från gruppen, på en fest bland universitets-studerande, hade berättat att hon velat bli polis tidigare, tystnade festen och allas blickar riktades mot henne. ---Minns Du bilden som Du frammande vid inledningen av inlägget? Dags att plocka fram det! Det var reaktionen de fick. En av mina indiska vänner berättade, med glödande ögon, hur hans högsta dröm var att drämma till en polis allt vad det lossnade -- och detta var en vän som jag ansett vara rätt så lugn av sig. Precis. Sånt rykte hade poliser och dylikt där. Det var vad jag hade i åtanke då jag närmade mig vakterna. Tittade försiktigt under bänken: inget där. Försökte kika, så där lite på avstånd, var vakterna satt: såg inget där heller. De undrade vad jag letade efter. Jag berättade att jag tappat bort min telefon, och de började alla titta omkring sig. "Var satt du," undrade de. "Precis där," svarade jag. Och några av dem steg upp, tittade omkring sig. Ingen telefon. Ursäktade för besväret och gick tillbaka in.

Då jag bad vakten om att få mitt boardingkort tillbaka, undrade han vad mitt telefonnummer var, om han kunde ringa min telefon. "Bra idé," svarade jag, och tackade på förhand. Kom inte ihåg numret utantill, så gick för att hämta min väska. Väl framme sträckte vakten påpekande ut händerna mot väskan: "Kanske är den där!," sa han. "Kanske det," sa jag, "men jag har ju förstås letat." Han nickade som om han inte hört vad jag sagt; bad om väskan, som jag gav åt honom. Och så slängde han in den i röntgenmaskinen. Vid det här laget hade redan flera andra vakter och tulltjänstemän nyfiket närmat sig oss. ---Och där var den ju, väskan!, pekade de på skärmen. Snabbt ut igen med väskan, och så började vi rota. Men hittade inget.

Varför leta i onödan för hand, när man kan be maskinen om hjälp. In i röntgenmaskinen i väskan igen! På vägen dit ringde en av vakterna till telefonen, medan en tredje höll den upp i luften, vid örat. Han ryckte till, skakade på väskan lite, och log stort: "Den vibrerar," rapporterade han. Vi skrattade alla lite. In i röntgenmaskinen! Och det pekades igen. "Titta nu; titta där; ser du den?" Och så fortsatte vi rota. Men fortfarande ingenting! Jag började bli allt mer besvärad, tillika som vi alla blev allt mer frustrerade. Den är ju där, telefonen. Vi har ju alla sett den, på skärmen. In i röntgenmaskinen igen! Tror det var ungefär en fyra manliga och två kvinnliga tjänstemän/vakter som hjälpte till. Och så jag. Och en röntgenmaskin. Alla letade vi efter en telefon som vi alla visste var någonstans i väskan. Men ingen hittade den. Då den kom ut den här gången dirigerade den som satt närmast väskan. "Titta där!" [...] "Nej där!" [...] "Utåt, utåt!" [...] "Just! Där någonstans." Men vi hittade inget. ---Och in i röntgenmaskinen igen!

Det tog en fyra-fem turer i maskinen. Och jag tror vi hade ut så gott som allt ur väskan. Men visst var den ju där, hade varit hela tiden. Telefonen. Och visst hittade vi den ju till slut. En av tjänstemännen/vakterna tittade nyfiket på den, kollade missade samtal, och nickade belåtet, "Det är jag det, alla (missade) samtal." Tusentackade för all hjälp. Kände mig som värsta turisten: "Hjälp hjälp, jag har tappat bort min telefon någonstans inuti min väska... ... ..."

Det hela avslutades med lite småprat kring Hindi. De hade hittat boken vi använt oss av i undervisningen, och det var ju lite roligt, tyckte de. Och sa jag fel, som i ett "det" istället för ett "den", så rättade direkt minsann. Rätt ska vara rätt! :-) Flera nickade uppskattande åt min påse med paan jag hade med mig. "Banarsi paan. Good taste, good taste." Och samma på hindi.

Den gick förresten genom tullen. Påsen med paan. Så kunde med glädje tugga en gång även hemma. Linda tittade väl lite mindre gillande på då jag spottade ut allt det röda i den svenska snön.