I höstas hade jag min första finska kurs på Medborgarskolan. Den fick en fortsättning på våren, bemannad av modiga pionjärer. Dessutom ordnades, förutom fortsättningskursen, en andra rond av nybörjarkursen.
Sedan början på året har jag alltså haft fyra undervisningstimmar i veckan. Och måste säga att de har varit mina vattenhål under kund"tjänst"arbetsveckorna [1], [2], [3], [4]. Att ändå få känna mig som en lärare under några timmar per vecka.
Ibland kunde dagarna ju kännas lite halvlånga -- att sitta, dagen innan, och planera för finskan när vad som väntade var en åtta timmars telefonarbetsdag följt av fyra timmar finska ända till klockan tio över nio på kvällen. Dagarna kunde kännas lite långa -- det vill säga ända fram till att finskatimmarna faktiskt började. När deltagarna väl dök upp och vi kom igång var det så roligt att all eventuell trötthet sjönk långt bak i medvetandet. (Att det sen kanske dök upp igen, väl hemma, är en annan femma -- som bäst lämnas onämnd.)
Som sagt, vattenhålen i ökenveckorna.
Men nu börjar terminen nalka sig sitt slut, för såväl nybörjar- som fortsättningskursen. Jag vill tro att de har lärt sig något; jag vet att jag har gjort det. Dels för att jag inte undervisat språk tidigare; dels för att jag inte kunnat knappt någon som helst grammatik sedan tidigare. Har fått läsa på en del grammatik för att kunna förklara vissa saker, varför man gör som man gör, säger som man säger. En utmaning, har det varit. En rolig och givande sådan.
Fortsättning i höst? Vet ännu inte.
Men varför inte avsluta inlägget med en liten trudelutt av Monty Python, "Finland":
jepp, den satt bra, t.o.m för mej som inte alltid gillar Monthy Python, aaaaningen farlig bara, märkte redan igår att dendär refrängen fastnar i skallen på en
SvaraRadera