[ävvro] och [terapäfft]

En glad klick i dagens regn och rusk väder var följande insändare-med-svar i GT:

[FRÅGA:] Varför uttalar man i Sverige ”euro” som ”ävvro”, medan ”terapeut” uttalas ”tärrapäfft”. Här finns varken logik eller samstämmighet.
---Finlandssvensk i Sverige

SVAR: En stavelse där vokalerna ”eu” ingår uttalas normalt med ett u- eller ett v-ljud.
– Man kan alltså säga ”euro” eller ”evvro”, bägge uttalen är rätt, berättar GT-kulturens språkexpert Sture Allén från Svenska Akademien.
Samma regel gäller ”terapeut” som alltså också ska uttalas med ”u” eller med ”v”.
– Men när ”eu” följs av en tonlös konsonant som ”t” kan det ta till sig tonlösheten så det tonande ”v-et” förvandlas till sin tonlösa motsvarighet ”f”. Därför säger många ”terapäfft”. Det är inte ett rekommenderat uttal, men uttalet blir lätt sådant om man inte tänker på vad man säger, konstaterar Sture Allén.

Den gemensamma valutan uttalas helt olika i EU-länderna. Tyskarna säger ”åjro” och fransmännen ”örrå”, men det är det ingen som säger i Sverige. Däremot är det en del även här som använder engelsmännens ”joorå”.
– Det utan jämförelse viktigaste med EU:s valuta är faktiskt att man inte uttalar den ”jooorå”. Vi säger ju inte att vi bor i ”Jooråpa”, säger Sture Allén.

Eeeh heh heh heh. Där hade vi det! Alla svenskar som säger [terapäfft] gör det alltså för att de inte tänker på vad de säger! ... Eller? ... Nej, kanske inte. Tror inte jag än så länge stött på en svensk som uttalat det annorlunda, och jag har pratat om just det här uttalet med många --- även med eftertanke blir det [terapäfft]. Så vi kan nog skrota den teorin, tror jag. Snarare har det väl vid det här laget blivit kutym att, här, uttala det just precis så.

Nu ska jag dock vara ärlig och erkänna att inte sitter [terapEUt] heller så där jättebra i mun, kan jag tycka. Men det känns ändå definitivt bättre än såväl [terapäfft] som [terapevvt].

För att förekomma Fatima tänkte jag nämna några finlandismer som ni svenskar som läser kanske kan finna... småroliga.

• Vet ni exempelvis vad [franskisar] är? Jo, "franska potatisar". Eller med andra ord: pommes frites. (Även om jag måste säga, att jag till min besvikelse såg just "pommes frites" på Brasseriets meny, kusin Maries & hennes Roberts, restaurang i Karis. Använde nämligen menyn i en av tillfällena på finska kursen. :-D ... Hmm, kanske [franskisar] är mest talspråk? Eller åtminstone inte "restaurang-språk"? *skrattar* Nej, hade kanske inte sett så bra ut på menyn? Ifall någon har tid att undersöka saken: gå till en ute-grill och titta på menyn; står det "pommes frites" på dylika ställen också?!)
• [Farkkon] (farkkun) då, vad är det? Jo jeans! (Här är egentligen bägge alternativen lika dåliga, kan jag tycka.)
• Skräp slänger man ju i [råskisen] (roskisen), det är väl självklart? (Skräpkorg.)
  
• Och sötsaker är inget fjantigt "godis", utan det betydligt mer barska [karkki]!
• När man far ut och springa sätter man ju på [tåssårna] (tossorna). (Joggingskor.)
  

Sen finns det ju ytterligare ett otal andra finlandismer --- vilka är era favoriter? Ni svenskar som känner till några, vilka låter mest roliga? Underliga? Konstiga? Irriterande? ... Trevliga? Användbara? Träffande?

Nämnde dem jag gjorde ovan, för annars kan man ju tycka finskan är ett lite hårdare, kargare (med avseende på ljud/hur det låter) språk än vad svenskan är. Och jag kan tycka att det snuttifieras lite i Sverige, var man på sätt och vis filar bort hårda ljud. Här heter inte djurpark just "djurpark", utan [jurpark]. Man dricker inte juice utan [jos]; äter inte kex till, utan [sheks]. Man känner inte, utan [shänner]. Och så vidare, och så vidare.

Men visst snuttifierar vi finlandssvenskar också. :) Åtminstone som det låter för svenska öron.

En annan liten svensk egenhet är för övrigt att man benämner olika saker med namnet på ett visst märke, istället för typen av sak. Som att läppomada blir "lepsyl", eller att grynost är "keso". :-S Men det är nog säkert bara jag som irriterar mig på det. x-D

Sen har jag ju i o f s några egenheter som bara jag säger (tror jag?) --- vet inte egentligen varför; jag bara gör det. Som exempelvis ordet världen. När jag säger "världen", så säger jag faktiskt just precis [världen], inklusive L:et. Alla andra gör visst inte det... Varken i Finland eller Sverige, utan man säger [värden], fast man inte pratar om just värden, utan om världen. ... Minns under någon av pjäserna vi spelade på VNF:s teaterlinje (VNF; VNUR), det var säkert Mästaren och Margarita, så hade jag en replik var ordet användes. Och gång på gång försökte mina medspelare få mig att säga [värden]. Tror jag lyckades göra det en gång; alltså låta bli. x-D Det bara bär emot. Är det ett L där så är det!