Det finns en muskel på mitt smalben. Tror jag.

Tänkte att jag lägger in ännu en lite längre runda innan marathonet. Så jag sprang knappa 25 i lördags. En liten Karlstad runt. Och det gjorde jag i mina nya skor! W00t. Mer om dem senare.

Kändes bra. Lättsprunget. Hade nog kunnat springa ett marathon, om det var så. Tror jag. Riktigt gott för självförtroendet, med andra ord!

Kruxet, för det finns ju alltid ett krux, är att jag blev tillfrågad om jag ville springa Acksjö-leden (14km terräng) dagen efter. Med tanke på att jag hade 25km i benen så kändes det som en utmaning. Så jag tackade ja, gärna. Och det bar iväg.

Så här i efterhand vet jag inte hur bra idé det egentligen var. Men lite bra känns det ju tillika --- så där överlag, alltså. En klurig sak, när man väl tar ut sig ordentligt, är att man lär känna muskler man inte visste fanns. Nu, till exempel, har jag gjort bekantskap med en främling på smalbenet. Aj, vad den gnäller. Särskilt om jag försöker böja foten uppåt --- vilket man gör då man går, så där normalt.

En orsak som jag tror bidrog mycket starkt till detta, var att det blev inte mindre än 1.580 meter stigning, sammanlagt, på leden! Det är mycket det, kan jag berätta. I alla fall för mig. (Jag är van vid något likt 2-300m stigning.)

En annan fascinerande sak jag la märke till under turen kring Acksjöleden, var hur fantastisk kroppen är. Närmare bestämt när det gäller balans. Kroppen kompenserar ju hela tiden för att hålla en stående. Små muskler här och där som jobbar för att jag ska kunna gå utan att falla ihop. Det tar jag liksom för givet. Det var en rätt smal stig, Acksjöleden, och springandes var den rätt vindlande med stundtals tvära kast. Ibland behövde kroppen kompensera mer än annars. Det är en rätt häftig känsla, när man plötsligt ser sig högra arm hojta till, slänga sig uppåt --- helt på automatik ---, allt bara för att kunna fortsätta springa framåt. Visst är jag ju van vid att hålla balansen med armarna då jag springer, men oftast så tänker jag ändå på det, det är mer eller mindre medvetet, men ändå medvetet. Nu var det inte alla gånger det, helt enkelt för att tankarna inte riktigt hann med. Men se gjorde reflexerna. Fantastiskt.

Här är karta på rutten: