Ike-talkia

Aristoteleen kantapää. Vilket program; helt underbart. Kan inte låta bli gapskratta ibland, som sist jag lyssnade, då på avsnittet Ike-talkia. De läste upp snuttar ur tal hållit i riksdagen m m. Helt sans rödtrådlöst. Men roligt.

Undrar hur folk tar det. Som nu. Jag cyklade genom Haga. Svänger vid en trottoar -- och gapskrattar utan någon uppenbar orsak eller skratt-kamrat. Säkert var det någon fotgängare nära; kanske flera. Skulle jag ha varit i deras promenadskor, hade jag nog trott antingen att 1) cyklisten var lite kukku (aldrig kommit på riktigt hur jag borde skriva det där; "kokko" känns bara fel, men inte är "kukku" riktigt rätt heller *suck*) eller att 2) cyklisten skrattade åt mig eller mina promenadskor. :-/

Visst är det lite lustigt, att det är konstigt om man går och småfnittrar för sig själv. Ingenting underligt med att skratta med någon. (T o m åt någon är förståeligt, inte konstigt -- bara elakt.) Men att flina för sig själv, med sig själv -- kanske åt sig själv --, det är mystiskt.

(Jo, orsaken varför det kommer flera blogginlägg nu är att jag skriver på Kabir.)