Åtta till fem från måndag morgon!

Årets studentsommarangst har varit värre än vanligt.

Varje sommar är det ju annars samma sak. Det börjar i februari ungefär. En naggande oro, över hur ekonomin ska gå ihop ännu en sommar. Sommarjobb och allt vad det är. Oron bara växer med dagarna --- och har man inget i april-maj, så börjar man bli riktigt orolig och desperat. Efter det går det bara neråt, och rätt raskt också. Jag vet inte hur många promenader jag och Linda gått, sommar efter sommar, och pratat om hur vi ska fixa det den här gången.

Men man vet ju alltid att hösten kommer. Studierna --- och studiestödet! --- fortsätter. Bara man klarar sig till augusti/september, så...

Den här sommaren var ju dock annorlunda. Nu skulle det ju inte komma en förlösande höst. Nu skulle jag ju bli (mer) vuxen. Nu skulle studierna ta slut. Nu skulle jag ju börja jobba. Men vadom jag inte fick ett jobb?

I fyra månader har jag frenetiskt sökt alla jobb som hade något med religion och filosofi att göra, allt inom området mellan Göteborg och Stockholm --- och tittat långt efter tjänster i Övertorneå & Kiruna. Inte ens en intervju! Och hösten kom allt närmare...

Plötsligt så händer det. (Nej, inte Triss.) Ett meddelande på telefonsvararen från en bemanningsfirma! "Intresserad av att jobba med kundtjänst? Behöver någon som kan finska till ett call center." Träff med dem igår; möte med arbetsgivaren idag. Börjar måndag morgon! Heltidsjobb; fast anställning.

Hoppas det går vägen. Som tur var, har de inte pratat så mycket med mig i telefon före de anställt mig. Jag menar, alla som pratat med mig i telefon, eller känner mig något så när, så har förmodligen fnissat på sig vid det här laget.

Inte drömjobbet, men ack vad skönt! Inte behöva söka för att finna ett NU, inte behöva ta ett VARSOMHELST-BARA-DET-ÄR-NU, utan kunna ta det lugnt. Kunna söka i ro. Kunna vänta tills det dyker upp ett i, om inte Karlstad, så åtminstone i närheten av.

Uppsatsen? Fortfarande inte klar. Veckoslut och kvällar, here Kabir comes!