Jahapp. Skrivandet av uppsatsen fortsätter, rad för rad. Jag nämner det nu och då för att påminna mig själv om att det faktiskt går framåt. Räknar sidorna nu och då för att inse att det händer något. Just nu är det 64 sidor, från försättsblad till sista bilage-sidan; från första till sista ren-text-sida 25 sidor (d v s inehållsförteckning, bibliografi, grafer m m uteslutet).
Som jag kvittrade tidigare idag, har jag nämnt "Kabir" 564 gånger vid det här laget. Och fler lär det bli. Många fler.
Skrev ut det hela för första gången idag. Jag läser bättre bokstäver på pränt än på bild, och det är betydligt lättare att bläddra i en lunta papper än digitala sidor. Det är främst resultat och diskussion jag har kvar att jobba med nu, och ville därför ha de transkriberade intervjuerna lättåtkomligt tillhanda. Måste säga att det känns rätt bra ändå, så här långt, även om det är en god bit kvar att gå. Vad skönt det kommer att bli när jag skriver ut den en sista gång.
Inledningsvis, när jag började skriva, var jag inte särskilt entusiastisk. Tvärtom. Jag upplevde inte innehållet som spännande --- hade varit tvungen att begränsa mig något för att inte gapa efter alltför mycket --- tyckte att min undersökning var intetsägande; att uppsatsen skulle skrivas bara för att, och inte för att göra någonting som spelade roll (för mig). Men nu känns det roligt. Det känns som att jag kommer att ha användning av uppsatsen även senare; det känns som att jag åstadkommit någonting. Eller ja, --- att jag snart kommer att ha gjort det i a f... ;-)
Då har du skrivit mycket! Själv tänker jag försöka komma undan med kortast möjliga.
SvaraRaderaMm... Kanske det. Men jag kan mycket väl tänka mig att flera sidor av innehållet idag inte kommer att vara kvar då jag är klar. Grejer som jag måste skriva för att komma vidare, men som ändå är, mer eller mindre, irrelevanta för frågeställningen. Därutöver, ska jag kanske erkänna något --- jag vet att det här kommer som en chock, bli inte rädd nu, men följande är helt sant --- jag är något utav en perfektionist. Och jag har väldigt svårt att "nöja mig", även om jag nu konstant intalat mig att vara nöjd med att vara klar. Att det i sig skulle räcka. Men neeej, det funkar inte. :-S
SvaraRadera