Vårvader och "sprunget 2009 (hittills)"

Det var en tid sedan jag skrev ett rent spring-inlägg. Dags nu, tycker jag. Faktum är, att det finns naturliga orsaker till såväl varför det inte blivit mer skrivet om ämnet förrän nu, som varför det just nu känns som en bra stund att skriva om det.

Januari blev som sagt en bra spring-månad. Det blev inte februari och mars. Särskilt inte februari. Då var jag sjuk. Två gånger. Och vi reste till Finland (var Linda blev magsjuk). Under mars månad kände jag mig inte särskilt spring-sugen, då situationen på arbetsfronten sög musten ur mig helt totalt.

Nu, å andra sidan, så har jag ju blott allt för mycket tid över till att springa. Så det har jag gjort.

• Januari, sprang jag allt som allt 14 gånger, tillsammans 113km, 9h24min; genomsnittsrundan var 40min, medelhastighet 4,96min/km.
• Februari, sprang jag allt som allt 7 gånger, tillsammans 40km, 3h28min; genomsnittsrundan var 29min, medelhastighet 5,08min/km.
• Mars, sprang jag allt som allt 12 gånger, tillsammans 84,5km, 7h01min; genomsnittsrundan var 35min, medelhastighet 5min/km.
• April, sprungit hittills allt som allt 8 gånger, tillsammans 87,7km, 7h22min; genomsnittsrundan har varit 55min, medelhastighet 4,92min/km.

Märk väl, att det idag bara är den 17 april! (Och att jag har tänkt fara ut och springa idag.) Så bara halvvägs in i april, och, ja, siffrorna talar för sig själv. Jag har haft tid att springa; och det har jag gjort.


Även om den snabbaste medelhastigheten är i april månad, så hittas årets snabbaste runda fortfarande i januari. Försökte få till en snabbare här i april också, samma runda men gick bet; klockan stannade på 32:15. Inte mer än 13 sekunder långsammare alltså, men långsammare likväl. Hade varit skönt att vara under 32 --- eller ännu hellre, under 31.

Undrar om jag skulle kunna komma under min personliga drömgräns, 30min på drygt 7km, i år... Hittills ser det faktiskt inte särdeles lovande ut, om jag ska vara ärlig --- tittar man på kurvan med utveckling av medelhastighet, så har jag faktiskt sprungit allt långsammare den sista tiden.



Observera att hastigheten ovan är i min/km, d v s att ju högre på skalan, desto långsammare. Våren 2008 sprang jag alltså som snabbast, överlag. ---Men 2009 har ju knappt börjat. ;) Som ni ser i grafen, så har det ju ändå börjat "gå nerför" nu, och kanske fortsätter det så. Samtidigt gäller det ju att börja hamra in kilometer nu också, få in rejält med kilometer så att det kan bli ett marathon i år också.



Den ljusaste blå färgen indikerar längsta sträcka i given månad; "mellanblå" visar medelsträcka under månaden; mörkast blå står för den kortaste sträckan i månaden. Vad jag kan tycka verkar bra -- och som jag faktiskt inte märkt förrän nu när jag ser på grafen --, är att den kortaste sträckan verkar ha blivit allt längre sedan den nådde ett naturligt botten 2008 vid oktober (efter Berlin Marathon).

Toppen i slutet på grafen ovan, är årets längsta tur, 6 april. 21,5km. Att det gick rätt långsamt (5,36min/km) gör ingenting som helst; det var kilometrarna jag var efter. Och bara några dagar innan hade jag sprungit intervaller, som fortfarande satt i vaderna --- de var som vedträn, vaderna, de första åtta kilometerna; efter det släppte det lite.

Faktum är, att det fortfarande, två veckor senare, sitter kvar i vaderna. Jag kallar fenomenet för vårvader. Det handlar inte om att börja springa efter ett vinteruppehåll --- för ett sådant har jag inte haft ---, det handlar om att underlaget förändras efter att snö och is smultit bort. Även om det bara är lite is (med eller utan broddar), även om det bara är lite snö och halt på sina ställen, så springer jag på ett annorlunda sätt än vad jag gör på (helt) bar mark.

När våren anlänt, och jag verkligen litar på att marken under mig inte kommer att dras undan av en eller annan elak snöfläck, så kan jag stöta ifrån på ett annat sätt vid avstamp. Vilket leder till mer belastning för vaderna. Eller ja, så här har jag klurat för mig själv i alla fall. Huruvida det faktiskt är det som är orsaken eller inte, det vet jag inte. Men det jag vet är att det återkommer. Varje år --- eller snarare: varje vår --- samma sak. Med vårväder kommer vårvader. Sjukt i vaderna. Riktigt, riktigt ont faktiskt. Linda säger det är inflammerat eller något sånt; det vet jag inget om. Det går över med att springa mer, visst? :-P ... Kanske inte, försöker faktiskt att hålla upp en dag --- eller, som efter långturen ovan, två.

På tal om rundan 6 april. Det var faktiskt många rundor: många varv runt Gubbholmen. Sjutton stycken, om jag inte minns fel. Som ni kan ana av bilden nedan, så är det dock en holme som tål att springas runt!



Det är inte mer än omkring kilometern långt, ett varv. Men Gubbholmen är just det: en holme. Så det är vatten runtomkring hela tiden. Och stigen man springer på är varken asfalterad eller "grusad", utan det är en upptrampad stig. (Med andra ord: om det är blött så är det lera...) När man springer så där många varv så tillförs ju en extra liten detalj: man springer om vissa rätt många gånger. Roar mig själv med att undra vad de tänker. Om de har en déjà vu upplevelse, eller bara tycker att "han är bra stôllig". Nåja, strunt samma.



Grafen ovan är egentligen en höjdkurva, men man kan ju ana ungefär var varven slutar och börjar också. Höjden mäts för övrigt inte särdeles exakt, så det är inget att ta på stort allvar, men ger ändå en fingervisning om hur det ligger till.

Här har vi hastighet och puls under sträckans gång:


De abrupta dalarna i puls, vid lite under fyra och lite över tio km, beror på att jag stannade för att prata med min hejaklack --- Johan satt på en bänk och njöt av solen. Sen har vi en annan liten, inte lika stor, spik uppåt vid drygt 18km. Då attackerade en hund mig.



Eller ja, så upplevde jag det när jag, från hundra meters håll, får syn på att en hund sätter full fart mot mig, och börjar hoppa på mig. Trots att jag fortsättningsvis springer vidare! Den bet inte eller något sånt, utan bara hoppade. Försökte vifta bort den och så vidare, men den ville inte riktigt ge sig. Kändes ändå inte riktigt trevligt just i situationen. Nå, den gav sig till sist. Och efter att ha sprungit vidare, tänkt igenom situationen igen, så insåg jag att det nog var bara en valp; att han (eller hon) bara ville leka.

Så den sista dalen i kurvan, vid drygt 20km, är då jag stannar och klappar hunden. Pratar lite med ägaren också, så han inte ska ha dåligt samvete över att hunden hoppade på mig. Han bad så hemskt mycket om ursäkt direkt när han såg mig. Och berättade att hunden bara var sju månader gammal eller något sånt; ville alltså bara leka. Slutet gott; allting gott --- och jag lunkar tillbaka hem, nöjd efter 21,5km.

---

Graferna är, som vanligt, gjorda med Polaring. :)